Höstlov!

Igår började barnens höstlov, så nu ska vi bara slappa här hemma utan att ha några inbokade tider alls. Härligt. Skolan börjar inte förrän på torsdag nästa vecka, så det är ovanligt långt lov för oss svenskar.
Johannes åker till Sverige i eftermiddag och är borta tills på lördag, han ska tillbaka till gamla jobbet och berätta hur fantastiskt bra det är att bo och jobba i Frankrike, så att fler tar chansen att komma hit. Lite synd att han inte är här när vi har lov, det hade varit kul att åka iväg några dagar, men, men, det är inte mycket vi kan göra åt det nu. Vi får roa oss här hemma. Göra halloweenläskigt, kanske? Det kan väl ta några dagar om man verkligen vill anstränga sig. Planera en läskig meny och hitta på utstyrslar kan ju ta sin tid...

Hittills är det bara vi som har flyttat hit, men en kille till (med fru/sambo) kommer nästa vecka, tror jag. Det är inga jag känner och de ska inte bo i vår stad, men vi kanske kommer att umgås ändå? Vi får väl se.
Ärligt talat är jag lite förvånad att inte fler tar chansen, företaget betalar alla extra kostnader som uppkommer i samband med flytten, franskalektioner, en hemresa per år och lite annat "lull-lull". Och trivs man inte så betalar de så klart ändå flytten tillbaka igen, så man har egentligen inget att förlora.

Det är ett äventyr att vara här, och vi är glada att vi vågade. Det var flera som sa till oss att "barnen kommer att tala flytande franska på 4-6 månader", och det hade säkert varit sant om de hade varit enda svensken i en fransk familj, men inte när de mest sitter i skolan och lyssnar på lärarna hela tiden. Eftersom skoldagen är så lång hinner de inte leka med andra barn, och då får de inte heller öva sig i att kommunicera så mycket. Och hemma pratar vi inte franska med varandra, för vi kan ju inte! Men om vi jämför med hur lite franska vi kunde för ett halvår sedan så är vi jätteduktiga nu! Och det är väl så man får se det - att vi faktiskt går framåt. :)

Alla trivs bra, vi känner att vi är hemma här, och det är ju det viktigaste. Tänk om någon hade avskytt hela äventyret och gråtit varje dag, då hade det varit omöjligt att stanna kvar. Självklart saknar man sina gamla vänner ibland, enkelheten i att gå och handla när allt är på rätt språk och inte minst att man vet hur allt funkar i samhället. Samtidigt är det roligt och spännande att få lära sig att göra allting på ett nytt sätt. Få nya erfarenheter, saker att skratta åt eller skaka på huvudet åt. Och folk är otroligt hjälpsamma här. När någon erbjuder sig att göra något som jag tycker verkligen är att "gå en extra mil" och blir jättetacksam för, får jag svaret "C'est normal". Det har hänt flera gånger och jag blir lika förvånad varje gång. Folk som jag inte känner, utan bara pratat några få minuter med ger mig sina telefonnummer och säger "ring om du behöver hjälp med något".
Vem vet, jag kanske blir likadan efter tre år här? Det skulle vara trevligt att vara en sådan person som tycker att det är normalt och inte ens tänker tanken att det är lite jobbigt att göra (mer eller mindre krävande) saker för andra.
"C'est normal" att vara ovanligt omtänksam, det känns som något att sträva efter.