lördag 26 januari 2013

Här har ni min nya kappa:

För cirka 20 år sedan fick jag jobba som modell en dag. Jo, det är sant.

Det var under en modemässa i Stockholm och ett företag som sålde damkappor behövde en mannekäng i sin monter, som kunde klä på sig kapporna och visa kunderna hur de såg ut på en människa och inte bara på en galge. Egentligen var det en av mina klasskompisar som jobbade där, men en av mässdagarna var hon upptagen på annat håll och frågade mig om jag kunde hoppa in för henne.

Efteråt blev jag tillfrågad om jag ville ha 500:- eller tyg till en kappa, och fast jag var en fattig student så lockade tyget mera än pengarna, och ett tag efteråt fick jag hemskickat en låda med fyra meter mörkt grågrönt kapptyg i ull/kashmir, foder, mellanlägg och knappar.
I alla dessa år har tyget legat i sin låda, flera gånger har jag tänkt sy en kappa eller jacka men det har aldrig blivit av. Den tilltänkta modellen har varierat några gånger under årens lopp, och ibland har jag varit orolig för att några äckliga djur ska ha fått för sig att äta på mitt tyg eller bosätta sig där, och en gång trodde jag att det hade blivit förstört av en vattenläcka, men tyget har klarat sig i alla väder.

Nån gång i början på december, när vi fick kallt väder här, tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och äntligen sy min kappa. Jag hade några bra idéer och spånade på hur jag skulle göra mönstret, men som säkert alla vet så hinner man bara med hälften av det man planerar i december, så min kappa kom aldrig längre än till skiss-stadiet.
När vi kom hem igen efter sverigebesöket var det runt åtta plusgrader här, och att sy en vinterkappa kändes inte så angeläget, fast jag egentligen hade tid eftersom det var jullov.

En dryg vecka senare, när nästan hela familjen var mer eller mindre drabbad av influensa och jag var rastlös och det var kallt igen och prognoserna lovade att det skulle hålla i sig, så bestämde jag mig för att det var dags, och så satte jag fart med att rita mönster, klippa ut och sy. 
Jag köpte nya knappar, för de som jag fick med var riktigt tråkiga, och jag köpte knapphålstråd (fyra rullar gick det åt!), eftersom jag ville ha lite extra blickfång på alla knapphålen och de dubbla stickningar vid alla sömmar. 
Kragen kan bäras både nervikt och uppfälld och knäppt eller oknäppt, det är nog den detaljen jag är mest nöjd med. Och de infällda fickorna, de blev riktigt bra också. 
Jag har inte sytt något i den här klassen sedan jag sydde Johannes kavaj till vårt bröllop för nästan 15 år sedan, i vanliga fall är det mest balklänningar och brudklänningar folk behöver hjälp med, så det blev lite hjärngympa ibland för att komma på bästa sättet att göra saker på. 
Jag hade jättekul, och jag tror att jag ska försöka utmana mig att göra mera kreativa saker i år, och inte bara tänka att det vore kul att göra dem. :)

fredag 25 januari 2013

Jag läste nåt kul...

Jag hittade detta på Bokus blogg, vet inte riktigt hur jag hamnade där, men jag gillar poängen med författarens inlägg. Och jag blir definitivt sugen på att läsa hennes böcker.


Lucy Dillon: Kom ihåg, träningen fungerar på ett gåtfullt sätt, och du har inte alltid den kontroll som du tror

Det är en vanlig missuppfattning att människor tränar hundar. Mina hundar har proffstränat mig under lång tid. När de krafsar på dörren öppnar jag den; när de kommer med en diskhandduk (i stället för att slita den i stycken) ger jag dem godis. De fick mig till och med att byta bil till en som de gillar att åka i. (Jag vet, det är inte klokt. Men de tittade så sorgset på mig och dreglade på sätena i förra bilen.)
På samma sätt tränade min pojkvän mig i att stoppa hans strumpor i tvättkorgen – bara genom att låta dem ligga lite överallt på golvet tills jag var så arg att jag inte förmådde ignorera dem. Å andra sidan tränade jag honom i att laga min laptop genom att ge ifrån mig ängsliga tjutande läten varje gång något var fel med den. Så, se upp för smygträning! Eller låtsas som ingenting. Välj det som är enklast.


tisdag 22 januari 2013

Om snöskottning och tacksamhet

Nu har det snöat en hel massa här igen, hela helgen. I lördags kväll började det regna, fast det var ett par minusgrader här nere på jorden, så ni kan ju gissa hur vackert det var när jag vaknade i söndags. Hela världen var täckt av ett tjockt lager blänkande is. Det var verkligen jättefint, och jag önskar att jag hade gått ut en liten runda med kameran i handen... Kyrkan blev inställd på grund av halkan, och den allmänna rekommendationen var att folk skulle hålla sig inne. Två bilar såg jag köra förbi på hela dagen.

På söndagseftermiddagen började det snöa, så igår morse när jag gick ut för att skotta fram trappan och gången till trottoaren var det tio centimeter snö ovanpå isen. Något hälsovådligt, men efter en halvtimmes snöskottning och lite salt så var det riskfritt att gå där. Grannen hade sina båda bilar på tomgång i minst en timme innan de körde iväg på morgonen, för att tina bort all is. Jag är så glad att vi har sån ordning i garaget att vår bil får plats där. 

Efter förra veckans snökaos och inställda bussar har vi lärt oss att alltid kolla bussbolagets hemsida på morgonen för att se vad som är senaste nytt. Vägen här utanför var inte välplogad och det brukar betyda att vår busslinje inte kör, eftersom vi bor högst upp på en kulle, och det blir lite svårt att ta sig upp och lite för lätt att ta sig ner då... Inte för att bussen kör på vår lilla gata, men de brukar vara snabba med att ploga även den, så det är ett hyfsat mått på hur det ser ut runtomkring oss också.
Just igår uppdaterade inte bussbolaget sin nyhetssida, det enda det stod var "Söndag: bussarna kör enligt tabell". Ja, det är ju inte så svårt att köra en buss i timmen mellan 13-22 en dag när det inte är någon trafik, men jag ville hellre veta hur läget var denna måndagsmorgon när det förväntas köra tre bussar i timmen på vår linje samtidigt som plogbilarna försöker ta hand om vägarna och 25.000 människor ska ta sig till skola och arbete. Johannes gick iväg till sin busshållplats på vinst och förlust - kom det ingen buss kanske någon jobbarkompis skulle köra förbi, och eftersom Jennifer och Emma började nio kunde jag spana efter bussar när jag gick iväg med de andra, och ringa hem och berätta att de kunde åka buss till skolan och inte behövde gå, så det ordnade sig.

Väl hemma igen ägnade jag en timme åt att skotta garageuppfarten, som är stooor. Efter ett tag hade jag ont i händerna, snön var tung, och isen under var hård... Medan jag gick där och skottade tänkte jag på dem jag känner som inte kan skotta snö, på grund av brutet ben, kronisk sjukdom eller annat, och jag kände mig så tacksam över att jag hade möjlighet att göra det. En flicka i Jareds klass förlorade sin mamma häromveckan, jag vet inte om det var på grund av sjukdom eller olycka, men att tänka på det gör mig så ledsen för deras skull, jag kan inte föreställa mig vad de går igenom, och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förlora någon närstående på många, många år...

Många dagar ser mer eller mindre likadana ut för mig, med allt som hör till när man är hemmafru, som att se till att alla kommer upp på morgonen och iväg till skola och arbete, fixa frukost och lunch och mellanmål och middag, tvätta och städa och handla mat och läsa sagor och hjälpa till med läxor och medla i konflikter och så vidare, men trots att vardagen är så full av rutiner och det inte "händer mycket" känner jag mig oerhört välsignad i mitt liv.
Jag har en underbar man och vi har fem härliga barn, vi har mat och kläder och ett hus som passar våra behov och ger skydd mot väder och vind och vi har en bil som är pålitlig. Vi bor i ett land där vi har fred och frihet och vi har tillgång till massor av teknik som bland annat hjälper oss att hålla kontakt med familj och vänner som är långt borta. 
Vi har så mycket som vi tar för givet, och jag kan inte ens föreställa mig hur svårt livet är för många människor i världen, men jag är oerhört tacksam över att jag inte behöver uppleva det.

Ibland tror jag att vi ägnar för mycket tid att längta efter sådant vi inte har eller inte kan eller sånt som verkar ouppnåeligt. Saker som vi tror ska göra oss gladare, lyckligare, vackrare eller vad som helst, "om bara"... 
Visst, det finns en hel del jag kan önska mig och längta efter, men jag försöker att glädjas åt nuet och inte gräma mig över vad jag inte har. 
Idag har jag träningsvärk (otippat, eller hur?), men jag gläds åt att jag är vänsterhänt och därför inte så enkelspårig som de flesta andra vad gäller hur man skottar snö - jag kan byta grepp och arbeta åt två håll, så min träningsvärk är lite mera jämn och inte så hemsk som om jag hade hållit på att skotta snö med samma rörelse i en och en halv timme. 

Jag gläds väldigt mycket åt att min kappa är färdig, och den blev precis så härlig som jag hade föreställt mig. Men den får ni se och läsa historien om en annan dag, för nu ska jag gå och ta ner utebelysningen på balkongen, de två plusgraderna ett par timmar i går eftermiddag töade fram snörena som jag har knutit fast den med, och istapparna på belysningen hann smälta bort, så det är väl bäst att passa på...

Kram på er och fundera gärna lite extra över vad ni har att glädjas åt. Jag läste någon gång att positiva människor naturligtvis är gladare, men också lever längre, så satsa på det, för jag vill inte förlora er i förtid!

onsdag 16 januari 2013

O-serviceinriktade fransmän...

Alltså, jag tror inte att det finns några som är så ointresserade av service som fransmän som jobbar i butik. Det är inte bara en gång utan flera som vi har slagits av detta. Kommer man till en mataffär åtta minuter innan stängningsdags släpper de inte in en i butiken oavsett om man bara vill köpa en liter mjölk, och redan en kvart innan stängning börjar de släcka ner och uppmanar alla att gå till kassan och betala. Finns det flera vägar ut ur butiken så stängs alla utom en och vakter står och leder dig rätt.

Igår var det snökaos här i stan, en del lärare kunde inte ta sig till jobbet så deras skolbarn fick gå hem igen, om man hade möjlighet att ta hand om dem (Diana fick en ledig dag). De barn som inte kunde gå hem fick vara med någon annan klass.
Inga bussar gick på morgonen, så Jennifer och Emma fick promenera till skolan.

Min franskalektion blev inställd eftersom min lärare satt fast i trafiken, trots att hon åkt hemifrån en timme tidigare än vanligt kom hon fram en halvtimme för sent. Det tog alltså två timmar istället för en halvtimme för henne att ta sig till jobbet. Stackare.
För min del hade det inte varit några problem att börja lite senare, men när jag fick veta att det inte skulle gå några bussar på hela förmiddagen valde jag att ställa in lektionen, för att promenera upp för hela långa backen i djup snö och med Diana i vagn samtidigt som det snöade dasslock var inte riktigt tilltalande...

Jag hade planerat att göra några ärenden i stan efter min franskalektion, men det blev ju inget med det, tyvärr, så på kvällen när det hade slutat snöa och alla var hemma och vi hade ätit middag bestämde jag mig för att i alla fall åka till tygaffären och köpa tråd så att jag skulle kunna sy färdigt en vinterkappa som jag har tänkt sy länge, men nu äntligen har kommit igång med, lagom till vintern kom tillbaka.

Tio i sju parkerade vi bilen utanför tygaffären, men när jag gick fram till dörren var den låst. Jag knackade och vinkade och visade upp min tomma trådrulle, men de tre expediterna skakade på huvudena, satte på sina jackor, släckte ner och gick ut genom dörren där jag stod. En av dem förklarade att eftersom det var dåligt väder hade de bestämt sig för att stänga tidigare idag, och de hade redan räknat kassan så jag kunde inte köpa något.
Men hallåååå!?!
För det första hade det slutat snöa flera timmar tidigare, vägarna var plogade och det var inga problem i trafiken.
För det andra, om man bestämmer sig för att stänga tidigare så ska man väl inte stänga en kvart innan normalt, det gör väl ingen skillnad? Om de hade satt en lapp på dörren och stängt en timme innan hade jag förstått det, men en kvart?
För det tredje, om de hade varit det minsta serviceinriktade hade de låtit mig köpa min trådrulle och bett mig betala med jämna pengar eller en check (de älskar checkar i det här landet, och den här butiken är inget undantag), som de enkelt kunde slagit in i kassan idag på morgonen. Det är ju inte som att jag aldrig har varit där förut, de vet vem jag är.
För det fjärde så var det samma snöoväder som som var orsak till att jag inte kunde komma tidigare på dagen...

Det finns en liten sybehörsaffär i stan också, så vi körde dit, och var framme tre minuter i sju. Det var inte stängt, men tyvärr hade hon inte den rätta färgen på tråd hemma. Och inte visste hon när hon skulle beställa mer tråd. (!) Suck.

Nu kunde jag inte sy klart min kappa igår kväll, och inte kommer jag iväg för att köpa tråd nu heller, för det har snöat hela natten och jag orkar inte gå ut och skotta vår enorma uppfart, och inte är det så fint plogat ute, och med tanke på att vi bor högst upp på en kulle kan det bli lite otrevligt att vara ute och köra, så jag undviker det om jag inte måste. Och dessutom är Jared och Diana lediga eftersom det är onsdag, och att klä på och släpa med dem för en liten trådrulles skull känns inte så lockande. Blä. Jag vill ju bli färdig med min kappa!

Om ni undrar så hade vi en härlig jul- och nyårshelg med släkt och vänner i Sverige, de fick mindre läxor över lovet än sist även om Jennifer och Emma fick upprepa uppgiften bokläsning och redovisning. Förra veckan var det skolstart men alla var mer eller mindre sjuka utom Jennifer, så det blev lite si och så med skola och arbete... Det var därför jag tyckte att jag hade tid att sy en kappa, när ändå inget annat blev gjort.
Nu är det full fart igen, och jag hoppas att kappan blir klar innan snön smälter bort och värmen kommer tillbaka...