Äntligen höstlov!

Jepp, höstlovet är här och vi njuter av att inte stressa till och från skolorna fyra gånger per dag. Fullt upp är det ändå, de stora tjejerna har en hel del läxor över lovet, plus att Jennnifer och Emma har några veckors svenska att plugga ikapp. Även Jared har fått ett par läxor att göra, bland annat att läsa fem minuter varje dag, men det har vi helt glömt bort, tur att det är lov nästa vecka också.

Just nu är jag med Jared och Diana på gympa, de älskar verkligen att vara här, vi har gått hit på loven i flera år. Solen skiner och prognoserna lovar drygt 20 plusgrader i eftermiddag.
Härligt!

Att pricka av saker på sin lista...

Jag gör ofta listor för att inte glömma saker som jag behöver göra. Eller vill göra. Eller borde göra. Jag har en lista i iPhonen där det står väldigt blandade saker, tex:

Byta dragkedja i min blåa kjol
Köpa nya glasögon eller linser?
Sy klart Jareds lapptäcke
Rensa garderober
Franskaläxa
Köpa skor till mig
Ring mamma
Handla mat

I söndags kände jag att under veckan som låg framför mig hade jag en hel massa saker att göra, så jag strukturerade upp listan lite mera, med varje dags uppgifter för sig, och istället för att radera allteftersom jag klarat av någonting så har jag satt ett X framför. Oj, så flitig och effektiv jag har känt mig, till stor del för att jag faktiskt ser vad jag har gjort, och inte bara vad jag har kvar att göra. :)
I måndags sydde jag klart en tavla som jag började med för tio år sedan, tada:

Idag däremot, har jag bara hunnit halvvägs på min lista, trots att jag skrivit färre saker, eftersom det är onsdag och Jared och Diana inte har skola. Men jag har gjort ett par saker som inte alls stod på listan, till exempel tvätta och sy om ett par gamla manchesterjeans till en kjol.  Det blev väl rätt snyggt, va?

Min franskalektion har just börjat, så snart ska jag pricka av den punkten, och ett par saker till klarar jag förhoppningsvis av innan det är sovdags. (Och jag ska inte skriva blogginlägg samtidigt som jag har franskalektion, fy skäms på mig...)

När är det höst?

Varje dag i mer än en vecka när jag har hämtat Jared i skolan vid lunch så säger han nåt i stil med:

"Min lärare sa att det är sommar. Han tänkte nog fel, för det är ju höst."

Först tänkte jag inte så mycket på det, men när han fortsatte säga samma sak varje dag så tänkte jag att Jared kanske helt enkelt har missförstått.
Jag vet inte hur mycket franska han faktiskt förstår, är jag i närheten vill han alltid att jag berättar på svenska vad som sägs, men när jag har pratat med Jareds lärare så säger han att han inte pratar så mycket, men han räcker upp handen och skriver på tavlan och läser, så han hänger med fint.

Men nu tänkte jag som sagt att nu är det nog något han har missförstått, och så har jag gått och grunnat på vad läraren möjligen kan säga varje dag som Jared snappar upp ordet "été" i. Det finns ett antal franska ord som låter likadant som "été", men betyder nåt annat. Idag sa han det igen, och eftersom jag skulle lämna en lapp till läraren passade jag på att fråga.

"Jared säger varje dag att du säger att det är sommar, fast det är höst."
"Men det är ju sommar."
"Öööööhh?"
"Ja, det är sommar till den 21:a september, då börjar hösten."

Jahapp. Ingen språkförbistring där inte, skäms på mig som misstror min sons språkbegåvning. Tydligen är det en viss officiell förskjutning av årstiderna här i Frankrike jämfört med i Sverige. Jag har minsann lärt mig att i september är det höst.
Våren infaller mars-maj, sommaren juni-augusti, hösten september-november och vintern december-februari. Att det sen inte alltid överensstämmer med verkligheten är ju en annan sak.

Personligen så tycker jag nog att om temperaturen är 12-17 grader och himlen är grå och släpper ifrån sig mer eller mindre regn, så kvalificerar det sig som höst, i alla fall om prognosen lovar det två veckor i sträck. Även om det infaller innan höstdagjämningen.

Men förresten, finns det inte en definition som säger att om temperaturen är över tio grader hela dygnet så är det sommar? I så fall så är det sommar fortfarande. Och det lär det fortsätta vara nästa vecka också, om vi ska tro prognoserna, höstdagjämning eller inte.

Veckans komplimang och veckans förolämpning

Häromdagen var jag på apoteket med Johannes, och eftersom det var ägaren som tog hand om oss bad jag honom prata engelska istället för franska, eftersom Johannes förstår bättre då, och medicinen var till honom (flytande penicillin att droppas i örat).
Jag vet att han är duktig på engelska, eftersom jag har gått dit i flera år och i början pratade vi alltid engelska med varandra. Mitt i konversationen säger han:

"Your french is better than my english".

Sååå inte sant, som tonåringar skulle uttryckt sig, men en fin komplimang. :)

Idag har jag gjort några ärenden på stan och råkade se ett par snygga kängor i ett skyltfönster. Jag gick in och provade dem, men eftersom de var lite dyra ville jag gärna fundera lite innan jag bestämmer mig, det kan ju finnas bättre någon annanstans... "Det är väl inte sista paret?" sa jag och fick till svar: (fritt översatt)

"Jo, i de extrema storlekarna tar vi bara hem ett par."

Ursäkta mig??? Jag har 39 vanligtvis, men de var lite små, så jag fick ta 40. Extremt? Tror inte det...
Jag är inte så sugen på att köpa de där kängorna längre.

Hösten kom plötsligt...

Just nu har vi tolv grader och ösregn, veckans prognos blir inte mycket bättre än så, 11-17 grader och en hel del regn. 

I onsdags passade vi på att åka och bada på eftermiddagen, eftersom barnen inte hade skola och det var 28 grader varmt. 

Det känns lite overkligt att vi höll på att smälta bort i värmen för bara några dagar sedan, det var 28-31 grader onsdag-fredag förra veckan och vi kunde knappt sova om nätterna för det var så varmt i huset. 

Ja, ja, alla säsonger har sin charm, men höstregn föredrar jag faktiskt att titta på inifrån huset, istället för att behöva gå och lämna och hämta barn fyra gånger om dagen och stå och vänta och trängas med alla andra paraplyn för att hitta sitt barn och ta sig ifrån grinden vid skolan och hemåt utan att peta någon i ögat eller fastna i någon annans paraply... Man kan ju alltid hoppas att vädret blir bättre än prognoserna lovar. :)

Skolstart!

Ojojoj, sist jag skrev var det inte ens sommarlov, och idag är det skolstart igen! Vart tog tiden vägen?
Jag har väl helt enkelt haft annat för mig än att sitta vid datorn denna sommar, antar jag.

Snabb uppdatering:
- Jag har sytt lite kläder åt mig själv (minsann), Jennifer och Diana. Mest klänningar och kjolar i långa banor...
- Jag har läst många böcker på svenska sedan jag hittade mitt lånekort från Karlskrona bibliotek och insåg att jag kunde låna e-böcker direkt till min iPhone. Så smidigt!
Och så efterlängtat att få läsa lite böcker på svenska som jag inte redan har läst, och dessutom alldeles gratis! Jag kan läsa böcker på franska, men det blir inte avkoppling på samma sätt, eftersom jag måste koncentrera mig mycket mera när jag läser...
- Vi har tillbringat tre veckor i augusti på resande fot, vi bilade till Sverige, med två övernattningar på vägen (en i Tyskland och en i Skåne) istället för att köra allt i ett sträck som vi gjorde för två år sedan, det var inte njutbart alls...
Nu stannade vi i Frankfurt på vägen upp och i Hamburg och Frankfurt (två olika dagar) på vägen hem. Det gjorde resan mycket trevligare.
Vi stannade en vecka i Bergkvara och umgicks med min familj och barnen träffade sina kompisar.
Jag blev utsatt för en mycket trevlig överraskning - 40-årskalas lite i förskott, tack alla inblandade!
Sedan spenderade vi en vecka i Haninge där vi umgicks med makens familj och de vänner vi har där.
Det var så skönt att ha gott om tid (en vecka är ju inte så mycket, men det är klart mer än ett par tre dagar, som det blivit de senaste gångerna vi varit på besök) och inget alls inplanerat, vi tog dagarna som de kom och bara njöt av att vara lediga.

I alla fall så började mina tre yngsta barn skolan idag (de två andra börjar imorgon), och det gick bra. Inga tårar och inga större protester, förutom att både Jared och Diana hade föredragit att allt var som förra året, men nu har Diana Jareds gamla fröken och Jared går i en annan skola (där Victoria gick förra året). Diana var jätteglad att hennes bästa kompis också går i hennes klass (precis som förra året) men Jareds bästa kompis är ett år yngre än han, så han är kvar på maternelle ett år till. Tyvärr... Men har får väl nya kompisar, hoppas jag. Den allmänna åsikten verkar vara att han har fått en jättebra lärare, så det är ju betryggande.
Victoria började college, och ingen av hennes kompisar hamnade i hennes klass, så det är lite synd om henne också för den skull, men jag är säker på att hon överlever.

Jag hoppas att jag överlever den här skolreformen, som gör mig och en hel del andra föräldrar helt galna, inte bara är det skola på lördagförmiddagarna, de har också ändrat om tiderna, så barnen börjar och slutar exakt samtidigt på både maternelle och élémentaire.
Hur tror de att vi ska lösa det som föräldrar? Suck. Man måste få tillstånd från borgmästaren för att göra en förskjutning av tiderna, som är samma för hela kommunen, och han har hittills inte gett något tillstånd, trots att det var så det funkade förut.

Jaja, jag har inte mycket gott att säga om den mannen, som har bestämt att det är bättre med skola på lördagar än på onsdagar, han har visst inga barn själv så han kan nog inte tänka sig att folk har fler än ett barn och att de kan gå på olika skolor, och dessutom verkar han inte tro att familjer vill vara lediga tillsammans och umgås på lördagarna.
Jag får väl se fram emot måndagen den 21 oktober, då börjar höstlovet så då kan jag få strosa runt i pyjamas halva dagen om jag så önskar. Tills dess blir det att gå upp tidigt varje dag, för nu går mina barn i skolan sex dagar/vecka (eftersom de i college har skola på onsdagar, reformen gäller bara maternelle och élémentaire), och på söndagarna börjar kyrkan redan nio, så det finns ingen möjlighet att ligga och dra sig då heller...

Dags att stänga av datorn och gå och hämta de små gullungarna. :)

Idag är jag barnvakt

Inte bara åt mina egna barn, utan åt två pojkar som bor några hus ifrån oss. Deras mamma har just fått jobb (första arbetsdagen idag) och för en vecka sedan sa den tilltänkta dagmamman att hon inte kunde ta emot barnen som planerat. Panik! Stackars mamman, vilken stress...

Det visade sig att det bara var just idag det var akut kris, resten av veckan är det ju skola, och nästa vecka börjar makens semester, så jag sa att självklart kan jag passa dem. Två snälla små pojkar som är 4 1/2 och 6 1/2, hur svårt kan det vara? Haha, nej, men hittills går det bra.
Barnen har redan hunnit med att pussla, leka med lego och leka kurragömma och nu gör de figurer i trolldeg.

Jared pratar mera franska än jag någonsin hört förut, och till och med Diana pratar lite franska: "Non, c'est pas à toi. C'est à moi. Gimme back!"
Ja, lite engelska lyckas hon blanda in också, det har hon väl hört på "My little pony" på YouTube...
När jag påpekade att Lorenzo inte har några egna saker här eftersom det är vårt hus, så erbjöd hon honom en annan liknande sak och sa "Tu veux ça?"
Stolt mamma.

+36 och vindstilla

Nej, jag klagar inte.
Jag bara upplyser om att jag föredrar +25 när jag har ärenden att uträtta och Diana i vagnen när jag går omkring på stan. Det är stor chans att det blir glasspaus snart. :)

Fångar i vårt eget hus?

Ja, så känns det nästan, i alla fall en gång om året, när det anordnas en loppmarknad i vårt kvarter. Det är 18:e året i rad och det är en stor tillställning med ca 150 utställare, och det är väldigt välbesökt.

Det betyder att vi måste parkera bilen ca åtta-tio minuters promenad hemifrån på lördagskvällen om vi vill kunna använda den under marknadsdagen, vilket vi vill, eftersom vi vill ta oss till kyrkan. Inget större problem egentligen bara man kommer ihåg det.
I morse när vi kom till bilen stod det en bil parkerad på tvären framför oss, vilket fick oss att bli lite smått irriterade, tills vi insåg att frun satt kvar i bilen, och maken bara hade hoppat in på tobaksaffären för att köpa bröd, så vi kunde åka efter nån minut.
Det är däremot ett större problem att parkera bilen när vi kommer hem från kyrkan, för då är det bilar parkerade precis överallt, på alla trottoarer och ibland även i rondellen. Idag hade vi tur och hittade en plats nära avspärrningarna, och alltså inte så långt hemifrån.
Både förra året och året innan ösregnade det just när vi kom hem från kyrkan, och vi var riktigt dränkta innan vi kom inomhus...

I dag skiner solen, det har varit närmare trettio plusgrader, och marknadsfolket började ställa upp sina saker redan runt fem på morgonen!!! Nu, vid sex på kvällen, håller folk på att plocka ihop sina stånd, och vi har rullat upp våra jalusier i vardagsrummet lite halvt. Det är inte så kul med full insyn när det går förbi tusentals människor och tittar in på en, så vi har levt i halvmörker idag.

Idag är fjärde marknaden sedan vi flyttade hit, och genom åren har jag varit med om att folk har fikat på vår garageuppfart, jag har sett några kissa i buskarna, ett år stod det en bil och blockerade vår utgång (tillhörande en utställare, de är de enda som får köra bil här denna dag, hela området är avspärrat) så vi fick klättra över staketet, som i och för sig inte är högt, men i finkläder är det inte det man helst gör...
I år var det bara en klädställning och lite lådor vi fick knuffa åt sidan för att ta oss ut och in igen, och det roliga är att officiellt var det inte ens en utställarplats framför vårt hus, utan på andra sidan vägen, men de mitt emot spred ut sig till vår trottoar också.

Ett par av barnen tycker det är lite skämmigt att man riskerar att möta folk man känner när man är finklädd, men det får de allt klara av, annars behöver nog de härdas lite, eller vad säger ni?  ;-)

Lycka är...

... att se Jared leka med franska småkillar och PRATA med dem!

Orättvisor?

Följande utspelade sig här hemma kvart i fem, när barnen just kommit hem från skolan:

Dotter nummer tre, 11 år:

- Varför får vi aldrig kakor till mellanmål? Varför får vi bara flingor?

Dotter nummer ett, 14 år:

- För att vi inte är fransmän.

Jag:

- För man kan inte tänka så bra av kakor, man tänker bättre med flingor i magen. 

Sedan kan man ju diskutera hur nyttigt det egentligen är med flingor, men det är i alla fall mera näring i en skål flingor med mjölk än vad det är i fyllda chokladkex, vilket är vad de flesta barn i vår närhet brukar äta till mellanmål, om de inte äter rostmackor med nutella eller mjuka kakor i stil med sockerkaka/tigerkaka. Här är det Bran flakes och Special K som erbjuds, inga godisflingor... 

Det är hårt att vara svensk med franska barn omkring sig. Plötsligt är det så mycket man går miste om. ;)

Äntligen sommar!

Äntligen, äntligen, äntligen!!!
Nu får det allt hålla i sig, annars blir jag galen.

Ovanligt många människor har pratat med mig senaste veckan, alla på samma tema: 30 plusgrader i Lappland, och vi som har det så kallt och grått! Jag bara instämmer med dem och säger att det är bakvänt i år...

Om att lita på sina barn, eller nåt... Kulturskillnader

Jag har fem barn (rättare sagt: VI har fem barn, jag är inte ensamförälder, vilket jag är oerhört tacksam över!) i olika åldrar mellan fyra och fjorton år. Alla är de olika på många sätt, men också lika på vissa sätt, precis som jag antar att alla föräldrar kan säga om sina barn. De har olika färdigheter och har utvecklats olika långt inom olika områden, men en sak som jag kan säga om alla fem är att jag kan lita på dem.
Naturligtvis betror jag inte femåringen med att laga middag utan hjälp och självklart gömmer jag alla saxar och farligheter så att inte fyraåringen råkar illa ut eller hittar på dumheter. Men, allt efter deras förmåga litar jag på att de kan klara av vissa saker. Med eller utan hjälp och/eller övervakning.

Här i Frankrike har jag insett att föräldrar är helt annorlunda, på många sätt. Till exempel lämnar många mammor sina små barn hemma ensamma när de ska hämta de större i skolan. Här har jag gått i ett par år och trott att flera kvinnor fått sena missfall, och tänkt många sorgsna tankar för deras skull, när de i själva verket bara lämnar sina barn hemma när de hämtar syskonet i skolan. Minsann. Kulturskillnader, absolut. Är det jag som är en orolig hönsmamma eller är det de som oroar sig för lite?

Nu pratar jag alltså både om bebisar som är helt nyfödda eller ett par månader, men också om två-treåringar och allt däremellan. "Det är för jobbigt att klä på och av dem hela tiden och ta med dem ut", "han sover", "han är så snäll, han gör inget dumt", "jag är hemma igen om tjugo minuter", "vi har inga farligheter inom räckhåll, han kan inte skada sig" är argument jag har hört.

Men snälla! Tänk på allt som kan hända! Har franska barn aldrig kommit på att man kan klättra upp på ett bord och hoppa ner? Sätta på spisen? Klättra i en hylla för att hämta något? Stoppa gafflar i eluttagen? Hälla vatten på ett helt golv?

Jag skulle kunna lista massor av saker mina barn skulle kunna få för sig att göra när jag är hemma, varför skulle de då inte göra dem när de är ensamma hemma?
Just barn som stoppar saker i eluttag har jag varit förskonad ifrån, förutom att Diana satte i plattången häromveckan, samtidigt som hon höll i plattorna. Jag såg vad hon gjorde och skuttade snabbt upp ur soffan för att ta hand om plattången och fråga om jag fick hjälpa till, så hon hann inte bränna sig. Plattången bor vanligtvis högt upp, utom både syn- och räckhåll, men någon hade använt den tidigare och den låg och svalnade. Numera får den svalna betydligt kortare stund innan den läggs undan igen.

Tänk dessutom på allt som skulle kunna hända mig så att jag inte kommer hem igen... Vad gör då det ensamma barnet som ingen vet är ensamt och behöver tas om hand? Usch, sånt vill jag helst inte tänka på.

Att lita på sina barn tycker jag inte alls är samma sak som att tro att de aldrig skulle hitta på nåt tokigt bara för att de inte brukar göra det, eller? Diana klippte håret på sig för ett par veckor sedan, trots att vi alltid har alla saxar undangömda eftersom hon gjorde det för ett år sedan.
Men just vid det här tillfället höll Jennifer på att göra sina läxor och därför var hennes pennskrin framme och öppet och när hon gick på toaletten råkade Diana gå upp och in i hennes rum och fick syn på saxen, "and the rest is history", som man säger...

Blandskog

Visst heter det så? När det växer lövträd och barrträd blandat. Det är så vackert, särskilt nu på våren när bladen är så härligt ljusgröna.

Fotot är taget genom bilfönstret när vi var i Schweiz i helgen, ingen superkvalitet, men ni fattar vad jag menar, eller hur?

Olika mamma-attityder?

När jag lämnar mina barn i skolan (eller när de går iväg själva, de som är lite större) så säger jag alltid nåt i stil med " Hej då XX, ha det så bra". De franska mammorna säger (i översättning) "jobba hårt", "sköt dig", "lyssna på fröken".

När jag hämtar barnen (eller när de kommer hem själva) säger jag "Hej XX, har du haft det bra idag? Vad har du gjort?". De franska mammorna säger "har du lyssnat på fröken?", "har du jobbat hårt?"

Vad säger detta om oss som föräldrar? Om vad vi önskar för våra barn?
Jag tycker det är viktigt att mina barn har det bra i skolan, att de har kul och att de lär sig saker.
Jag förutsätter att de lyssnar på fröken och att de gör det som de förväntas göra. Jag litar på att mina barn sköter sig.
Franska mammor däremot verkar känna att de måste påminna om självklara tråkigheter som är själva meningen med skolan: jobba flitigt, lyssna på läraren, sitta still och skärpa sig i största allmänhet... Är inte det lite trist?

Höjden av orättvisa!

Alltså, först genomlider man en lång och GRÅ vinter, och sedan kommer en kall och GRÅ vår. 15 plusgrader, nordanvindar och mulet. Och ni i Sverige har strålande solsken och jättevarmt!

Men hallå, jag befinner mig närmre ekvatorn än ni, JAG borde ha fint väder!!!

Bilen är lagad

Om det är någon som undrat hur det gått med vår stackars bil, så var det turbon som gått sönder, helt oväntat på en bil som bara är sex år och inte gått så väldigt långt, har jag fått höra. Men vi ska tydligen aldrig mera köpa en fransk bil. ;)
Jag kan inte så mycket om bilar, jag vill bara att de ska vara pålitliga och trafiksäkra så är jag nöjd. Och att alla ska få plats, samt att bilen har ett rimligt stort bagageutrymme. Dessutom vill jag gärna ha en liten bil, men det är tyvärr en omöjlig ekvation om man ska uppfylla de tidigare kriterierna och råkar ha fem barn som ska bältas fast ordentligt...

Notan gick på nästan 2500€, en kostnad vi gärna hade varit utan, men vi överlever.
Vår försäkring betalade ingenting av detta, eftersom det inte var en olycka, men Assistance betalade bärgning och taxi hem och tillbaka för att hämta bilen. Man får vara glad för det lilla. På Assistance kan man dessutom få prata engelska med kundtjänsten, det är till och med ett knappval när man ringer "for English press four" Underbart! Killen på verkstaden kunde också en del engelska, mycket uppskattat. :)

En rolig detalj i det hela var att i måndags morse ringde killen på verkstaden och sa att tyvärr hade reservdelarna inte hade kommit, så vi kunde inte hämta bilen den dagen utan vi fick komma på tisdag eftermiddag istället. Blev det något problem skulle han ringa igen.
Det gjorde han inte, så Assistance beställde en taxi åt oss och vi planerade att gå på bio när vi hämtat bilen, för det var sista visningen av Oblivion på originalspråk, vilket var filmen vi var på väg för att se när bilen gick sönder.

När vi kommer fram så ringer vår engelsktalande garagekille ut till verkstaden för att säga att vi är där för att hämta bilen, och vi förstår att något är fel. Nedrans, bilen är inte klar, säger vi till varandra... Och så var det. Det visade sig vara så att det fattats en reservdel i leveransen, men det hade ingen sagt till honom, så han trodde att allt var ok och därför hade han inte ringt och sagt något till oss.

När vi förklarade att vi bodde sex mil därifrån och att Assistance betalat taxin dit insåg han vårt problem, men han löste det väldigt bra: vi fick låna en av deras provkörningsbilar. Helt gratis, bara vi fyllde på tanken till samma nivå innan vi lämnade tillbaka den. Mycket smidigt. Vi fick gå på bio som planerat, och dessutom hade vi bil i två dagar utan att behöva betala hyra, och jag kunde åka och storhandla i onsdags förmiddag, och eftersom det var mer än två veckor sedan sist var det verkligen välbehövligt... När man promenerar till (och inte minst från!) affären som ligger en dryg kilometer bort blir det bara det mest akuta som fylls på, som frukt och grönsaker mm.

I torsdags eftermiddag fick vi köra tillbaka och hämta vår bil, så nu är ordningen återställd. Notan blev bättre än förvarnat, vilket var oväntat eftersom de hade fått göra lite mera arbete än de trodde från början, då de hittat en spricka i nån del som de svetsade (lödde?) ihop, och dessutom fixade de handbromsen som har strulat ett tag.

Hoppas att vi slipper fler oväntade kostnader nu, det är ju inte direkt positivt för semesterplaneringen...

Nu har jag tröttnat på att bo utomlands... Nästan.

Bilen har gått sönder, och att ringa försäkringsbolag och verkstaden och begripa och göra mig förstådd på franska inom detta område är mig helt övermäktigt. Usch.
Som tur var hjälpte en av Johannes arbetskamrater till, men idag har jag ändå fått ta hand om mer än jag kände mig bekväm med. Jag överlevde, men det är så jobbigt med sådana här saker, situationer som man inte klarar av själv.
För nån månad sedan blev Johannes nerstänkt med diesel av en trasig pump. Vi gick tillbaka nästa dag, men kvinnan som satt där kunde inte göra något, hon sa att vi skulle prata med chefen, som naturligtvis inte var där. Vi lämnade in kläderna (jacka, jeans och tröja) på en kemtvätt och tänkte be om kompensation för kostnaden efteråt, men det blev förstås aldrig av.
En annan gång gick en leksaksbil sönder efter en timmes lek, det tycker jag inte är ok för nåt som kostar en hundring, men jag klagade inte för jag kunde inte.
Såna här saker är det som gör att det är jobbigt att bo utomlands och inte kunna språket ordentligt. Till vardags klarar jag mig rätt bra, men sånt här övergår min horisont...
Några gånger har jag bett vänner om hjälp, tex när biofilmen inte var på originalspråk som det stod på hemsidan, och när en klänning Jennifer sydde blev tre storlekar för stor trots att vi gjort rätt, men inte fick jag några svar. Service är inte fransmännens största styrka, direkt.

Men just nu, när jag sitter i skuggan av ett träd i lekparken och njuter av sommarvärmen är det helt ok att bo i Frankrike.

Påsklov, sommarvärme och glada tankar

På bara några dagar har vi gått från vinter till sommar, det är helt underbart!
I tisdags hade barnen vinterjackor, stövlar, mössa och vantar när de gick till skolan, och igår var vi ute i flera timmar i bara shorts och t-shirt. Och inte blir det hela sämre av att påsklovet börjar idag. Prognoserna lovar 18-23 grader de närmaste dagarna och vi har grillat både lördag och söndag. Härligt!

Jag är verkligen ingen mästare i photoshop, men jag läste något inspirerande och tänkte att jag skulle göra en poster, så här kommer mitt första försök:

Hoppas att solen skiner på er också idag!

Bildkavalkad från familjens skidresa

I måndags förra veckan vilket var annandag påsk och enda lediga dagen man har här för att det är påsk (de övriga dagarna är inte helgdagar och påsklovet infaller sex veckor efter sportlovet och inte nödvändigtvis i närheten av påsk), var vi i Grindelwald i Schweiziska alperna och åkte skidor, hela familjen. Det var första gången för Victoria, Jared och Diana, och själv har jag inte åkt skidor sedan i högstadiet, då jag tillbringade två sportlov i Österrikiska alperna. Det var ca 25 år sedan, om någon undrar.

Emma, Victoria, Jared och Johannes i "bäbisbacken". 

Johannes hade valt plats och dag med tanke på skidbackarnas storlek och inbördes placering och väderprognosen, och det kunde inte varit bättre! Solen sken från en klarblå himmel och det fanns inte ens en liten bris i närheten. Mössor och jackor och vantar åkte av ganska så snabbt och vi njöt av vädret och dagen.

Johannes hjälper Diana åka.

Vi vaknade vid sex på morgonen, körde hemifrån en halvtimme senare och efter tre timmars bilresa var vi framme. Att hyra skidor och pjäxor till alla utom Johannes och Emma tog sin lilla tid, och sedan fick vi köa länge för att ta liften upp till backen, och själva liftresan tog 30 minuter (Europas längsta gondolbana), så innan någon hade fått på sig skidorna var klockan redan tolv! Hur gick det till?

Jennifer på väg tillbaka från den större nybörjarbacken.

Platsen var helt perfekt för vår familj - Männlichen hette toppen vi tog liften till, förresten, och där fanns, precis när man klivit av liften på 2225 meters höjd:
En liten "bäbisbacke" som mina barn kallade den, för småbarn och andra nybörjare, med rullbandslift i gummi. Mycket smidigt. Några stolar och stora saccosäckar (big boy tror jag de heter) fanns också att vila sig på.
En större backe, också för nybörjare men med lite mera längd och gupp.
Ännu större backar för de duktigare.
Möjlighet att åka heeela vägen ner igen istället för att ta liften.
Dessutom en restaurang, så klart.
Och en helt fantastisk utsikt över alla bergen omkring.
Även ett litet flygplan och en helikopter för de som var sugna på sightseeing eller ville ta sig till en annan topp och skida ner därifrån.
Så smidigt att allt var samlat, så att vi kunde ha en träffpunkt och tillgodose allas behov och önskemål. Vi kunde åka åt olika håll och ändå träffas igen utan problem.

Jared har fått in snitsen, Johannes åker bakom.

Diana åkte tre gånger och sedan tyckte hon att vi kunde åka hem igen, men efter att jag hittat en ledig stol åt henne och delat ut lite juice och kakor var hon nöjd igen, och växlade mellan att åka och fika och vila hela dagen.
Jared blev helt fast, han lärde sig jättesnabbt och ville bara åka hela tiden, vi fick övertala honom om att pausa ibland för att få i sig lite näring, men han ville genast åka mera.

Vilopaus för Jennifer, Diana och Jared.

Victoria lärde sig också snabbt, hon var nog den vi oroade oss mest för innan vi åkte, för hon tar inte motgångar så jättebra, och man vet ju aldrig hur det går... Hon vågade sig på den lite större backen också, men hon gillade inte liften, så hon åkte bara där en gång.
Emma har ju åkt skidor många gånger, så hon och Johannes åkte också i en större backe, och sedan övertalade han henne att de två skulle åka hela vägen ner istället för att ta liften när det var dags att dra sig hemåt. Det tog en dryg timme! Hon var heeeelt slut efteråt, och den kan jag förstå... Jag hade aldrig överlevt.
Jennifer hade åkt två gånger förut och hon fortsatte att göra framsteg och vi åkte tillsammans i den större nybörjarbacken, och gillade inte heller liften, men vi lät inte det stoppa oss.
Jag kände att jag kom ihåg hur man gör när man åker skidor, även fast det var länge sedan, men annars åkte Johannes och jag inte så mycket eftersom vi fokuserade på att hjälpa de andra.

På väg ner i liften. Ni såg väl hur otroligt blå himlen var och hur vackra bergen är?

Alla var jättenöjda med dagen, och så fort vi hade satt oss i bilen undrade Jared när vi skulle åka skidor nästa gång...

Bemärkelsedagar i mars

Vi har rätt så många datum att hålla reda på i mars i vår familj, jag börjar med födelsedagarna:

13 - Jennifer fyllde 14 år

26 - Victoria fyllde 11 år

31 - Diana fyllde 4 år

Sedan har vi dagen då Johannes föll ner på knä och friade till mig - 21 - och det var 15 år sedan i år. :)

Och det senaste tillskottet till datum att minnas i mars - 30 - dagen då vi lämnade Sverige och flög hit till Frankrike för att bosätta oss här. Nu är det tre år sedan, tänk vad tiden går... Vår första hela dag i Frankrike (vi kom hit på kvällen) var Dianas ettårsdag och vi ägnade den åt att titta på hus och lägenheter. Diana har firat alla sina födelsedagar i Frankrike, och Jared har också bott här större delen av sitt liv. Konstigt, egentligen.

Haha, jag kom på ett datum till - 29 - dagen då jag, Victoria och Diana syntes i fransk TV. Det är skolreform på gång här och ett tv-team filmade folk när de lämnade sina barn i skolan efter lunch och pratade med några vuxna, barn, rektor mm på Victorias skola. Ingen intervjuade oss, men vi syns i bild ett par sekunder. (Inslaget hittar du här, vi är i bild vid 2.20)

Reformen går ut på att barnen i grundskolan (3-11 år gamla) ska få femdagarsvecka från och med höstterminen 2013, eller rättare sagt 4 1/2 dagar, och då är det i normalfallet tre timmar på onsdag morgon som läggs till, och de andra dagarna blir i snitt 45 minuter kortare. Anledningen till att TV var intresserade av att filma här är att Montbéliard tydligen har bestämt sig för att vara "kärringen mot strömmen" för här ska den extra skoldagen vara på lördagar, inte onsdagar. Alla jag har pratat med tycker det är vansinne, och Victorias första kommentar var "Vi måste flytta!"

Jag tycker att det är konstigt att det är upp till varje maire i varje kommun att bestämma vilken förmiddag det ska vara skola, vad händer när det blir en ny maire, kan han byta dag då? Dessutom är det bara grundskolan som berörs av reformen, så barnen i college kommer fortfarande att ha sin halvdag på onsdagar. De stackars franska små barnen har flest skoltimmar i Europa per år, dessutom fördelat på minst antal dagar, inte konstigt att de är trötta... Vi får väl se om reformen blir till det bättre, den ska ju vara för barnens bästa, enligt skolministern.

Mera pyssel

Jag går fortfarande på pysselklubben på tisdagkvällar, och mitt senast avslutade projekt är en bricka som jag har målat och dekorerat med servetter, decoupage kallas det. Visst blev den söt?

Sytt lite mera...

En väninna här i närheten har fått ett mycket efterlängtat barn, och jag har sytt en liten klänning till den lilla tjejen:

Hm, jag undrar var bilden på klänningen framifrån tog vägen? Ja, ja, ni får nöja er med två bilder på baksidan av den...

Jag har också äntligen avslutat en tavla som jag började sy på för sex år sedan, fortsatte på för tre år sedan och nu är den klar!
En av anledningarna till att jag aldrig gjort färdigt den är att jag inte är så jätteförtjust i det gula tyget, jag förstår inte varför jag valde det? Antagligen övertygade butiksinnehavaren mig om att det passade jättebra, men jag tycker att det är lite för dominerande och hade hellre önskat att det gröna tyget med flugsvamparna var det som stack ut i tavlan. En annan anledning till att den inte blev klar förut var att jag trodde att bården var komplicerad, men det var den ju inte när jag väl började sy.
Tavlan är en krans som är sydd i stockhusteknik, som blockhus, men med olika bredd på remsorna i blocken, och sedan har jag frihandsquiltat på maskin.

Kolla vilka söta små flugsvampar!

Jag har några UFO:n liggande, men nu är det en sak mindre i den högen. Ett UFO i quilt-världen är ett UnFinished Object, om ni inte visste det.

Projektet på sybordet just nu är en vårjacka som Jennifer håller på att sy åt sig, med god hjälp av mig att stryka och hjälpa till med sånt som är klurigt.

Trevlig afton på er, nu ska jag fixa middag.

Frankrike... igen...

Jag vet, jag har suckat över fransk ineffektivitet förut, men här kommer ett inlägg till om detta.
Förra veckan handlade jag på nätet, jag vet inte hur utbyggt det är i Sverige, men här är det väldigt vanligt att man kan göra så. Alla stora butikskedjor har den servicen på många av sina butiker, här startade de sin "drive" i höstas på min favoritmataffär. Man klickar i alla varor i sin kundvagn, betalar och väljer när man vill hämta upp sina grejor. Tex onsdag 11.00-11.30.

När man kommer till "drive-parkeringen" knappar man in sin kod eller scannar om man har skrivit ut sitt bekräftelsemejl, parkerar på anvisad plats och öppnar bagaget. Ut kommer någon och ställer in alla kassar i bilen (gratis kassar, dessutom, även om de är av simpel kvalitet), jag sätter en kråka på deras papper, tackar, stänger bagaget och kör hem.
Jättesmidigt sätt att handla på, men jag köper inte frukt och grönsaker på "driven" för då vet man tyvärr inte riktigt vad man får, jag testade en gång och blev inte nöjd. Men att köra runt huset och springa in och plocka på sig frukt och grönt går ju ändå rätt snabbt, så det är inga större problem.

Jag handlar inte alltid så här, men nån gång ibland så, och då passar jag på att köpa mycket av juice, mjölk (den franska mjölken behöver ju inte stå i kylskåpet), läsk, mjöl och sånt som finns längst bort i butiken och är tungt och skrymmande i kundvagnen och bara jobbigt att köra runt på och lyfta i och ur vagnen fyra gånger.

I alla fall, förra veckan när jag knappat in min kod kom det inget kvitto med anvisad plats att parkera på, istället stod det så här på skärmen:

Det betyder alltså var god att vänta tills det blir en ledig plats. 

Ok, jag tittar på parkeringen rakt framför mig där det finns sex platser för drive-kunderna, och där ser det ut så här:

Rätt många platser att välja på, eller vad tycker ni? Jag fick vänta i flera minuter innan jag till slut fick mitt lilla kvitto och order att ställa mig på ruta ett. Konstigt, för det är handikapprutan, och jag har ju inget sånt tillstånd? 

Bilen blev full i alla fall och jag fick fylla i en lapp med chans att vinna en gourmetkorg fylld med godsaker. Tja, hoppas kan man ju alltid. 

Sytt grytvantar och annat...

Jag följde Malwas tips och sydde gröna grytvantar. Typ. Inte bara gröna, direkt, men mycket gröna. Jag rotade igenom mina gömmor och hittade de här läckra tygerna:

Jag passade också på att sy ett matchande litet förkläde till Diana.

Dessutom har jag sytt gardiner till vardagsrummet också, som sagt, en smålänning kan ju inte motstå en bra rea. ;)
Visst är det ett härligt tyg?

I Frankrike finns det inte gardinkappor, här säljs bara längder och tunna halvgenomskinliga små gardiner som man täcker för hela (eller nästan hela) fönstren så man inte får nån insyn. Så jag hade lite svårt att förklara för expediten hur jag tänkte när jag räknade på tygåtgången för vardagsrumsgardinen, men det blev rätt i alla fall.

Jag fick ett ryck...

... och gjorde om i köket!
Igår när jag var och handlade hittade jag en cool sopkvast, och tänkte att den kommer att pigga upp i mitt tråkiga kök.

En bit längre bort i samma affär sprang jag på en tavla som bara var sååå härligt glad, och den skulle också passa i köket. Kanske inte helt perfekt färgkombination mellan sopkvasten och tavlan, men de skulle inte gå att se samtidigt, så jag slog till ändå.

Sedan var jag tvungen att åka till tygaffären för gardinerna jag hade passade ju inte alls ihop med denna färgexplosion jag just inhandlat, så då fick jag plötsligt ett roooosa kök. Jag undrar hur det gick till? Rosa är ju inte direkt en färg jag förknippar med mig, men jag är nöjd ändå. Tyget var på rea, och det kan ju inte en smålänning motstå. ;)

På kroken i mitten bor grytvantarna, men de matchade ju inte alls så de fick inte vara med på bild.
Jag undrar om jag ska sy ett par i samma tyg eller om jag ska bryta av lite med nåt annat? Det kan ju bli lite mycket...

Sportlov? Näe, snarare sjuklov...

Här har varit väldigt dött på bloggen, jag vet, men det har varit nästan lika dött på hemmafronten... våra två veckors sportlov inleddes med en slapp måndag och en tisdag på leklandet Okidok. Dessa två dagar var Johannes i Bryssel och jobbade. På onsdagen blev Diana sjuk; hög feber och allmänt vissen, och Johannes flög till Spanien. Torsdag, inget nytt. Fredag - Diana bättre men jag febrig, och värre blev det. Johannes kom hem, och tog med sig Jennifer och Emma till templet i Schweiz på eftermiddagen. De sov över och åkte till Grünenwald och åkte skidor nästa dag. Johannes fick nästan knuffa ut Jennifer i backen, men hon blev också skidbiten, precis som han och Emma, och de hade en härlig dag.

Själv hade jag hög feber och började hosta hemskt mycket också och låg i soffan och läste hela dagen. Jag läste en hel bok, som jag fick i julklapp och inte hunnit läsa tidigare: Conn Igguldens senaste, Dynastins arvinge. På kvällen tittade vi på melodifestivalen, och det var tyvärr inte så njutbart, det var enorma problem med tekniken och ibland fick vi höra samma strof tre gånger och sedan hoppade det en halv minut framåt i programmet... Jag hostade halvt ihjäl mig och funderade flera gånger om jag skulle be Johannes köra mig till akuten, men det kändes lite väl dramatiskt... Jag hostade så jag fick ont i magmusklerna, vilket inte gjorde det trevligare att hosta, direkt. Jared och Diana blev också hostiga, men inte lika illa som jag, som tur var.

På måndagen körde Johannes oss till doktorn, Jared, Diana och mig. Vi lämnade apoteket med två kassar mediciner, en till barnen och en till mig. De vägrade så klart att ta de flesta medicinerna, tack och lov för svensk barnalvedon som smälter på tungan! Och så tog de glatt sina anti-hosta-homeopatpiller, små sockerpiller kan man ju inte klaga på, till skillnad från äckliga flytande hostmediciner... Tur att de inte behövde antibiotika, sånt kan man ju inte riktigt strunta i... 

Jag fick febernedsättande, hostmedicin och kortisol, men blev ändå sjukare, eller i alla fall inte friskare. Ögonen rann, bihålorna ömmade och efter ett par dagar till fick jag ont i ena örat också. Och hostan var fortsatt jättehemsk. Jared och Diana blev bättre efter ett par dagar, som tur var. Jag sov, läste och hostade och åt mediciner. Boken jag roade mig med nu några dagar var Emilie Richards "Touching Stars" som jag läste på iPhonen, mycket smidigt när man inte kan sova för att man hostar så mycket...

Jennifer hade kalas på torsdageftermiddagen, medan jag höll mig undan och påbörjade nästa bok, den här gången en på franska: "Dans les pas d'Ariane" av Françoise Bourdin. 

Johannes och Emma åkte skidor i Gstaad på fredagen och på lördagen gick jag tillbaka till farbror doktorn. Min hostmedicin var slut, men inte hostan, och jag hade fått öroninflammation. Nu fick jag också antibiotika, nässprej och örondroppar. Johannes tog med sig Jennifer till La Bresse och åkte skidor på eftermiddagen, och melodifestivalutsändningen var nästan lika dålig som veckan innan, tekniskt sett...

I måndags började skolan igen, Jared och Diana vägrade lika mycket båda två, men med gemensamma ansträngningar lyckades Johannes och jag få dem till skolan. Johannes jobbade hemifrån måndag och tisdag och han fick hämta och lämna dem medan jag vilade. Boken har jag läst ut, och jag har inte ens lust att läsa mera, det var väl konstigt? Jag kanske har blivit mättad? Det trodde jag inte var möjligt...

Idag har jag lite mera energi, jag håller på att tvätta och jag känner mig inte helt vimsig av att vara uppe, så det finns gott hopp om livet. Trist att hela lovet gick åt till ingenting, jag som hade så många trevliga planer... Jag har gått ner två kilo, det var ju trevligt, och jag har läst tre bra böcker på tre olika språk, det var också kul, men det mesta av lovet skulle gärna fått vara rätt annorlunda...

Hoppas ni är friska och pigga!

Saint-Valentin

Så heter den i det här landet, alla hjärtans dag. Jag hade så klart lite planer på vad jag skulle hitta på denna dag, men de sprack en efter en när först Jared bestämt deklarerade att han var sjuk och inte kunde gå till skolan för han behövde vara hemma och vila och sedan grät och skrek Diana och ville verkligen inte gå till skolan hon heller. Så de stannade hemma, vilket ledde till att jag inte åkte och handlade, för det är inget jag gör frivilligt tillsammans med de där två...
Något senare ringde Johannes hem och sa att han var tvungen att åka till Belgien, redan samma eftermiddag. (Dagen innan ringde han hem och sa att han behövde åka till Spanien några dagar, men det blir inte förrän nästa vecka.)

Så, vad göra? Jag bestämde mig för inte sura för att mina första planer gått om intet, utan att göra något som jag visste att mina barn (särskilt de tre äldsta) skulle uppskatta.
Jag stansade ut en massa hjärtan samtidigt som jag spelade spel med Jared (multitasking ska jag skriva om en annan gång...) och när Jennifer plötsligt kom hem två timmar tidigare vid lunch än jag hade räknat med (för jag hade glömt att hennes gympalärare inte skulle vara där idag, fast hon påstår att hon sagt det TVÅ gånger) bad jag henne baka en tårta.
Hon älskar att baka, så gissa om hon blev glad, att bli ombedd att baka, istället för att hon frågar och jag säger nej, vilket händer ungefär nio gånger av tio.

Efter lunch när de tre stora gått tillbaka till skolan gick jag upp och städade i deras rum. Jag bestämde mig för att lägga en halvtimme på varje rum, och vilken skillnad det blev. Lördag är deras städdag, men däremellan blir det lätt väldigt stökigt, och i lördags hade vi en massa annat för oss så det blev inte direkt välstädat då.

Mitt i städningen ringde Johannes och sa att han skulle komma hem som vanligt, resan blev flyttad till måndag istället. Trevligt, men å andra sidan kommer han knappt vara hemma på en hel vecka, när barnen dessutom har lov... Jaja.

När jag städat färdigt spred jag ut en massa hjärtan på golven och skrivborden som jag städat, och väntade på reaktionerna. (Välj dubbelsidiga papper om ni blir inspirerade att göra något liknande, två av mina hade vit baksida och jag fick krypa runt och vända på en massa hjärtan...)

Alla tre kom hem mellan fem och halv sex, men de gick inte upp direkt.
Först upp var Emma, Diana hade lånat ett par små petshop-djur och oredat en del i ett hus som Emma gjort till dem, så jag sa till henne att det kanske var lite stökigt, vilket ledde till att hon sprang upp, men jag tror att hon glömde bort varför hon egentligen gick upp. Jag hörde inget om att något var förstört i alla fall, bara små glädjetjut.

 När Victoria senare gick upp ropade hon "Vem har städat på mitt rum?" (svårt att gissa svaret på den frågan...), men Jennifer var fullt upptagen med att göra tårta i köket och hörde ingenting.

Jennifer gick inte upp förrän efter middagen, och bara för att jag sa till henne att hon kanske borde börja  med läxorna nångång, och i alla fall göra lite innan vi skulle äta tårta.
Hennes reaktion var "Mamma, du missade lite när du dammsög, det ligger en massa hjärtan på mitt golv!" :)

Största skillnaden är på skrivbordet...

Tårtan blev inte riktigt så snygg inuti som vi hade hoppats på, men god ändå. Jennifer gjorde först en lila och en turkos rulltårta och stansade ut hjärtan, som hon ställde i smeten till tårtan (som var smaksatt med nutella). Tyvärr flöt hjärtana upp och la sig överst, kanske vår smet var för fast, vi får testa med en vanlig sockerkakssmet nästa gång. På toppen var det rosa smörkräm, minimarshmallows och chocolate chips. Och några hjärtan som inte fick plats i tårtan.

Innan sovdags hällde jag upp chipshjärtan från OLW (vi köpte dem i Sverige i julas men de blev inte uppätna då) i en skål och så fick alla, en i taget, sitta på en pall med en krona på huvudet och de andra sa snälla saker om den som satt på pallen. För varje snäll sak de sa fick de ta ett chips ur skålen. Jag tänkte att de nog skulle tänka bättre om de fick en muta, och det fungerade bra, jag fick fylla på chipsen för att de tog slut.
Barnen hade jättekul, både när de fick beröm och fick hitta på saker om de andra.
Jag hade också gjort små godispåsar åt alla, jag hittade mallen här.

Det blev en riktigt bra dag. Mera kärlek och omtanke i familjen tror jag alla mår bra av, och inte bara en gång om året!

Kram på er!

Här har ni min nya kappa:

För cirka 20 år sedan fick jag jobba som modell en dag. Jo, det är sant.

Det var under en modemässa i Stockholm och ett företag som sålde damkappor behövde en mannekäng i sin monter, som kunde klä på sig kapporna och visa kunderna hur de såg ut på en människa och inte bara på en galge. Egentligen var det en av mina klasskompisar som jobbade där, men en av mässdagarna var hon upptagen på annat håll och frågade mig om jag kunde hoppa in för henne.

Efteråt blev jag tillfrågad om jag ville ha 500:- eller tyg till en kappa, och fast jag var en fattig student så lockade tyget mera än pengarna, och ett tag efteråt fick jag hemskickat en låda med fyra meter mörkt grågrönt kapptyg i ull/kashmir, foder, mellanlägg och knappar.

I alla dessa år har tyget legat i sin låda, flera gånger har jag tänkt sy en kappa eller jacka men det har aldrig blivit av. Den tilltänkta modellen har varierat några gånger under årens lopp, och ibland har jag varit orolig för att några äckliga djur ska ha fått för sig att äta på mitt tyg eller bosätta sig där, och en gång trodde jag att det hade blivit förstört av en vattenläcka, men tyget har klarat sig i alla väder.

Nån gång i början på december, när vi fick kallt väder här, tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och äntligen sy min kappa. Jag hade några bra idéer och spånade på hur jag skulle göra mönstret, men som säkert alla vet så hinner man bara med hälften av det man planerar i december, så min kappa kom aldrig längre än till skiss-stadiet.

När vi kom hem igen efter sverigebesöket var det runt åtta plusgrader här, och att sy en vinterkappa kändes inte så angeläget, fast jag egentligen hade tid eftersom det var jullov.

En dryg vecka senare, när nästan hela familjen var mer eller mindre drabbad av influensa och jag var rastlös och det var kallt igen och prognoserna lovade att det skulle hålla i sig, så bestämde jag mig för att det var dags, och så satte jag fart med att rita mönster, klippa ut och sy. 

Jag köpte nya knappar, för de som jag fick med var riktigt tråkiga, och jag köpte knapphålstråd (fyra rullar gick det åt!), eftersom jag ville ha lite extra blickfång på alla knapphålen och de dubbla stickningar vid alla sömmar. 

Kragen kan bäras både nervikt och uppfälld och knäppt eller oknäppt, det är nog den detaljen jag är mest nöjd med. Och de infällda fickorna, de blev riktigt bra också. 

Jag har inte sytt något i den här klassen sedan jag sydde Johannes kavaj till vårt bröllop för nästan 15 år sedan, i vanliga fall är det mest balklänningar och brudklänningar folk behöver hjälp med, så det blev lite hjärngympa ibland för att komma på bästa sättet att göra saker på. 

Jag hade jättekul, och jag tror att jag ska försöka utmana mig att göra mera kreativa saker i år, och inte bara tänka att det vore kul att göra dem. :)

Jag läste nåt kul...

Jag hittade detta på Bokus blogg, vet inte riktigt hur jag hamnade där, men jag gillar poängen med författarens inlägg. Och jag blir definitivt sugen på att läsa hennes böcker.

Lucy Dillon: Kom ihåg, träningen fungerar på ett gåtfullt sätt, och du har inte alltid den kontroll som du tror

• 14 FEBRUARI 2012
• PUBLICERAT AV REDAKTIONEN
• KATEGORIER: BLOGGAR, LUCY DILLON

Det är en vanlig missuppfattning att människor tränar hundar. Mina hundar har proffstränat mig under lång tid. När de krafsar på dörren öppnar jag den; när de kommer med en diskhandduk (i stället för att slita den i stycken) ger jag dem godis. De fick mig till och med att byta bil till en som de gillar att åka i. (Jag vet, det är inte klokt. Men de tittade så sorgset på mig och dreglade på sätena i förra bilen.)

På samma sätt tränade min pojkvän mig i att stoppa hans strumpor i tvättkorgen – bara genom att låta dem ligga lite överallt på golvet tills jag var så arg att jag inte förmådde ignorera dem. Å andra sidan tränade jag honom i att laga min laptop genom att ge ifrån mig ängsliga tjutande läten varje gång något var fel med den. Så, se upp för smygträning! Eller låtsas som ingenting. Välj det som är enklast.

Om snöskottning och tacksamhet

Nu har det snöat en hel massa här igen, hela helgen. I lördags kväll började det regna, fast det var ett par minusgrader här nere på jorden, så ni kan ju gissa hur vackert det var när jag vaknade i söndags. Hela världen var täckt av ett tjockt lager blänkande is. Det var verkligen jättefint, och jag önskar att jag hade gått ut en liten runda med kameran i handen... Kyrkan blev inställd på grund av halkan, och den allmänna rekommendationen var att folk skulle hålla sig inne. Två bilar såg jag köra förbi på hela dagen.

På söndagseftermiddagen började det snöa, så igår morse när jag gick ut för att skotta fram trappan och gången till trottoaren var det tio centimeter snö ovanpå isen. Något hälsovådligt, men efter en halvtimmes snöskottning och lite salt så var det riskfritt att gå där. Grannen hade sina båda bilar på tomgång i minst en timme innan de körde iväg på morgonen, för att tina bort all is. Jag är så glad att vi har sån ordning i garaget att vår bil får plats där. 

Efter förra veckans snökaos och inställda bussar har vi lärt oss att alltid kolla bussbolagets hemsida på morgonen för att se vad som är senaste nytt. Vägen här utanför var inte välplogad och det brukar betyda att vår busslinje inte kör, eftersom vi bor högst upp på en kulle, och det blir lite svårt att ta sig upp och lite för lätt att ta sig ner då... Inte för att bussen kör på vår lilla gata, men de brukar vara snabba med att ploga även den, så det är ett hyfsat mått på hur det ser ut runtomkring oss också.

Just igår uppdaterade inte bussbolaget sin nyhetssida, det enda det stod var "Söndag: bussarna kör enligt tabell". Ja, det är ju inte så svårt att köra en buss i timmen mellan 13-22 en dag när det inte är någon trafik, men jag ville hellre veta hur läget var denna måndagsmorgon när det förväntas köra tre bussar i timmen på vår linje samtidigt som plogbilarna försöker ta hand om vägarna och 25.000 människor ska ta sig till skola och arbete. Johannes gick iväg till sin busshållplats på vinst och förlust - kom det ingen buss kanske någon jobbarkompis skulle köra förbi, och eftersom Jennifer och Emma började nio kunde jag spana efter bussar när jag gick iväg med de andra, och ringa hem och berätta att de kunde åka buss till skolan och inte behövde gå, så det ordnade sig.

Väl hemma igen ägnade jag en timme åt att skotta garageuppfarten, som är stooor. Efter ett tag hade jag ont i händerna, snön var tung, och isen under var hård... Medan jag gick där och skottade tänkte jag på dem jag känner som inte kan skotta snö, på grund av brutet ben, kronisk sjukdom eller annat, och jag kände mig så tacksam över att jag hade möjlighet att göra det. En flicka i Jareds klass förlorade sin mamma häromveckan, jag vet inte om det var på grund av sjukdom eller olycka, men att tänka på det gör mig så ledsen för deras skull, jag kan inte föreställa mig vad de går igenom, och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förlora någon närstående på många, många år...

Många dagar ser mer eller mindre likadana ut för mig, med allt som hör till när man är hemmafru, som att se till att alla kommer upp på morgonen och iväg till skola och arbete, fixa frukost och lunch och mellanmål och middag, tvätta och städa och handla mat och läsa sagor och hjälpa till med läxor och medla i konflikter och så vidare, men trots att vardagen är så full av rutiner och det inte "händer mycket" känner jag mig oerhört välsignad i mitt liv.

Jag har en underbar man och vi har fem härliga barn, vi har mat och kläder och ett hus som passar våra behov och ger skydd mot väder och vind och vi har en bil som är pålitlig. Vi bor i ett land där vi har fred och frihet och vi har tillgång till massor av teknik som bland annat hjälper oss att hålla kontakt med familj och vänner som är långt borta. 

Vi har så mycket som vi tar för givet, och jag kan inte ens föreställa mig hur svårt livet är för många människor i världen, men jag är oerhört tacksam över att jag inte behöver uppleva det.

Ibland tror jag att vi ägnar för mycket tid att längta efter sådant vi inte har eller inte kan eller sånt som verkar ouppnåeligt. Saker som vi tror ska göra oss gladare, lyckligare, vackrare eller vad som helst, "om bara"... 

Visst, det finns en hel del jag kan önska mig och längta efter, men jag försöker att glädjas åt nuet och inte gräma mig över vad jag inte har. 

Idag har jag träningsvärk (otippat, eller hur?), men jag gläds åt att jag är vänsterhänt och därför inte så enkelspårig som de flesta andra vad gäller hur man skottar snö - jag kan byta grepp och arbeta åt två håll, så min träningsvärk är lite mera jämn och inte så hemsk som om jag hade hållit på att skotta snö med samma rörelse i en och en halv timme. 

Jag gläds väldigt mycket åt att min kappa är färdig, och den blev precis så härlig som jag hade föreställt mig. Men den får ni se och läsa historien om en annan dag, för nu ska jag gå och ta ner utebelysningen på balkongen, de två plusgraderna ett par timmar i går eftermiddag töade fram snörena som jag har knutit fast den med, och istapparna på belysningen hann smälta bort, så det är väl bäst att passa på...

Kram på er och fundera gärna lite extra över vad ni har att glädjas åt. Jag läste någon gång att positiva människor naturligtvis är gladare, men också lever längre, så satsa på det, för jag vill inte förlora er i förtid!

O-serviceinriktade fransmän...

Alltså, jag tror inte att det finns några som är så ointresserade av service som fransmän som jobbar i butik. Det är inte bara en gång utan flera som vi har slagits av detta. Kommer man till en mataffär åtta minuter innan stängningsdags släpper de inte in en i butiken oavsett om man bara vill köpa en liter mjölk, och redan en kvart innan stängning börjar de släcka ner och uppmanar alla att gå till kassan och betala. Finns det flera vägar ut ur butiken så stängs alla utom en och vakter står och leder dig rätt.

Igår var det snökaos här i stan, en del lärare kunde inte ta sig till jobbet så deras skolbarn fick gå hem igen, om man hade möjlighet att ta hand om dem (Diana fick en ledig dag). De barn som inte kunde gå hem fick vara med någon annan klass.
Inga bussar gick på morgonen, så Jennifer och Emma fick promenera till skolan.

Min franskalektion blev inställd eftersom min lärare satt fast i trafiken, trots att hon åkt hemifrån en timme tidigare än vanligt kom hon fram en halvtimme för sent. Det tog alltså två timmar istället för en halvtimme för henne att ta sig till jobbet. Stackare.
För min del hade det inte varit några problem att börja lite senare, men när jag fick veta att det inte skulle gå några bussar på hela förmiddagen valde jag att ställa in lektionen, för att promenera upp för hela långa backen i djup snö och med Diana i vagn samtidigt som det snöade dasslock var inte riktigt tilltalande...

Jag hade planerat att göra några ärenden i stan efter min franskalektion, men det blev ju inget med det, tyvärr, så på kvällen när det hade slutat snöa och alla var hemma och vi hade ätit middag bestämde jag mig för att i alla fall åka till tygaffären och köpa tråd så att jag skulle kunna sy färdigt en vinterkappa som jag har tänkt sy länge, men nu äntligen har kommit igång med, lagom till vintern kom tillbaka.

Tio i sju parkerade vi bilen utanför tygaffären, men när jag gick fram till dörren var den låst. Jag knackade och vinkade och visade upp min tomma trådrulle, men de tre expediterna skakade på huvudena, satte på sina jackor, släckte ner och gick ut genom dörren där jag stod. En av dem förklarade att eftersom det var dåligt väder hade de bestämt sig för att stänga tidigare idag, och de hade redan räknat kassan så jag kunde inte köpa något.
Men hallåååå!?!
För det första hade det slutat snöa flera timmar tidigare, vägarna var plogade och det var inga problem i trafiken.
För det andra, om man bestämmer sig för att stänga tidigare så ska man väl inte stänga en kvart innan normalt, det gör väl ingen skillnad? Om de hade satt en lapp på dörren och stängt en timme innan hade jag förstått det, men en kvart?
För det tredje, om de hade varit det minsta serviceinriktade hade de låtit mig köpa min trådrulle och bett mig betala med jämna pengar eller en check (de älskar checkar i det här landet, och den här butiken är inget undantag), som de enkelt kunde slagit in i kassan idag på morgonen. Det är ju inte som att jag aldrig har varit där förut, de vet vem jag är.
För det fjärde så var det samma snöoväder som som var orsak till att jag inte kunde komma tidigare på dagen...

Det finns en liten sybehörsaffär i stan också, så vi körde dit, och var framme tre minuter i sju. Det var inte stängt, men tyvärr hade hon inte den rätta färgen på tråd hemma. Och inte visste hon när hon skulle beställa mer tråd. (!) Suck.

Nu kunde jag inte sy klart min kappa igår kväll, och inte kommer jag iväg för att köpa tråd nu heller, för det har snöat hela natten och jag orkar inte gå ut och skotta vår enorma uppfart, och inte är det så fint plogat ute, och med tanke på att vi bor högst upp på en kulle kan det bli lite otrevligt att vara ute och köra, så jag undviker det om jag inte måste. Och dessutom är Jared och Diana lediga eftersom det är onsdag, och att klä på och släpa med dem för en liten trådrulles skull känns inte så lockande. Blä. Jag vill ju bli färdig med min kappa!

Om ni undrar så hade vi en härlig jul- och nyårshelg med släkt och vänner i Sverige, de fick mindre läxor över lovet än sist även om Jennifer och Emma fick upprepa uppgiften bokläsning och redovisning. Förra veckan var det skolstart men alla var mer eller mindre sjuka utom Jennifer, så det blev lite si och så med skola och arbete... Det var därför jag tyckte att jag hade tid att sy en kappa, när ändå inget annat blev gjort.
Nu är det full fart igen, och jag hoppas att kappan blir klar innan snön smälter bort och värmen kommer tillbaka...