Att leka med maten

Jared har ätit lite ovanligt ensidigt de senaste dagarna, så idag när han fyllde tallriken med en hel stor riven morot blev jag glad. Han satt och plattade och fixade en lång stund och sedan sa han "Den är inte färdig, jag behöver mera morötter". Jag undrade förstås vad det var han gjorde, det såg ungefär ut som gamla sparbankseken, men med stammen för långt åt höger. "Är det ett träd?"
"Det är en gubbe, men den har inget huvud" svarade han då, och tyckte att jag skulle hämta mera rivna morötter.
Tja, ingen annan hade ju fått några morötter, så varför inte, tänkte jag och fixade en stor riven morot till. Han tog lite morötter till ett huvud, lite mera till det andra benet (det var därför det var lite assymetriskt - han hade bara ett ben), och så till fötterna. Sedan kom han på att det saknades händer, men då var det slut i skålen igen, och slut i kylskåpet också, men jag visade att fötterna var rätt tjocka, så vi kunde ta lite därifrån för att göra händer, och till slut var gubben färdig.

När jag tyckte att han skulle äta upp den ville han inte det, han ville spara den, så klart. Men jag förklarade att vi skulle ställa tallriken i diskmaskinen snart, och det gick ju inte med alla morötterna på... Vi kanske kunde ta kort på gubben och sedan kunde han äta upp den? Det gick alldeles utmärkt, och han åt faktiskt upp alltihop, det trodde jag inte...

Här har ni morotsgubben, det kanske kräver lite fantasi för att se att det är en gubbe, men Jared pekade ut alla kroppsdelar i takt med att han åt upp dem: först huvudet, sedan halsen, magen, vänstra handen och armen, samma ben och så den foten, sedan höger fot, ben, arm och hand. Sedan var han mätt.
Nåja, han har i alla fall fått ordentligt med vitaminer och fibrer i sig idag... resten av näringsämnena tar vi vid annat tillfälle...

Man ska inte klaga...

Förra veckan när en av mina bröder ringde klagade jag lite över att mina tre äldsta barn var "diffust sjuka". Ni vet, de klagar över ont i magen, de har liiite feber och är allmänt hängiga... tillräckligt för att inte orka iväg till skolan på morgonen, men så är det full fart hemma resten av dagen.
Men jag skulle nog inte ha sagt något, för denna veckan har jag haft barn som har varit sjuka på riktigt. Jared hade hög feber, Emma jätteont i halsen och Diana har ont i halsen och snorar massor... Men idag är alla i skolan igen och bara jag och Diana är hemma. Hon sitter här och tittar på Monsters vs. Aliens, och hostar och snorar, stackarn. Idag var första gången hon inte blev hysteriskt ledsen när vi hade lämnat Jared i skolan och började gå hem igen, antagligen för att hon är sjuk och bara ville hem och titta färdigt på filmen...

Nån som samlat på fotbollskort o sånt?

Sedan slutet av augusti och till och med november ut får man, alldeles gratis, samlarklistermärken från Dreamworks när man går och handlar på Cora, vilket är vår favoritstormarknad. För varje 30€ man spenderar får man ett paket med fem klistermärken i, och för vissa produkter får man 1-3 paket extra, beroende på vad som är veckans kampanj. Och så får man en fin bok att klistra in allting i. Det finns massor av information om olika djur i boken, tex ett uppslag om katter, och så får man klistra in några "Puss in Boots" klistermärken där, osv. Ni fattar va?

I alla fall, idag fick man dubbelt upp av de här paketen när man handlade, så medan Victoria var på ridskolan passade jag på att handla, och särskilt av veckans kampanjvaror, förstås. När jag betalade frågade kassörskan om jag ville ha klistermärken till mina barn, och när jag svarade ja tittade hon på kvittot (det är automatisk uträkning av hur många paket man får) och sa "vingt-deux". För er som inte kan franska betyder det tjugotvå! Alltså 110 klistermärken eftersom det är fem i varje paket.
Totalt finns det 112 olika klistermärken i boken, och eftersom vi är en stor familj och handlar en hel del så har vi klistrat in en hel del redan.
När maten var inplockad och vi hade sorterat alla klistermärkena visade det sig att det, av dagens 110 klistermärken, fanns hela FEM som vi inte redan hade... Suck. Vi saknar 31 för att få en full bok, och det vill man ju ha, så klart. Tur att de är gratis, annars hade man kunnat bli fattig på det här.

Men fotbollskort höll ju folk på och bytte med varandra, jag har inte hört talas om att barnen byter de här korten med varandra, tyvärr, vi har en rätt rejäl hög med extrakort nu, och större lär den bli, vi är ju inte ens halvvägs i kampanjen.

Som extra bonus finns det en tävlingskod i varje paket, och skriver man in den på internet kan man vinna ett Xbox360 med Kinect, de lottar ut fyra varje vecka. Det skulle ju inte sitta fel med en sån. :)

Ett gott skratt förlänger livet, eller hur?

Jag vet att det var lite dystert i mitt förra inlägg, men nu ska ni få anledning att skratta, om ni följer den här länken: Now That's Funny.
Det finns så mycket att oroa sig för, eller bryta ihop över, varje dag. Men om man har glimten i ögat och lär sig att vara positiv så blir allting så mycket lättare. Visst är det så?

Så i morse, tio minuter innan vi skulle åka till kyrkan, när Jared helt utan förvarning kräktes välling över sig och hela köksgolvet bröt jag inte ihop. Stackarn, han är jättefebrig, och kan alltså inte gå till skolan imorgon, han som just har börjat vänja sig vid sina nya rutiner och lära sig hur det funkar där. Extra trist är att jag skulle träffa en ny väninna imorgon förmiddag, nu fick jag ställa in det. Trevligt är att jag slipper gå ut i ösregnet som de har lovat vi ska ha imorgon...

Inte heller bröt jag ihop senare idag när en av mina favoritkjolar fick ett stort hål i baken för att en nit på stolen jag satt på var dåligt ditsatt och gjorde en reva. Kjolen är trots allt närmare 15 år gammal, och jag borde kunna sy en ny utan större problem. Jag ska bara ta mig tid att göra det...

Och när jag hittade ovanstående artikel igen (jag läste den för ett par månader sedan), så skrattade jag minst lika mycket som förra gången jag läste den. Det kallar jag att ha rätt attityd till livet. Jag tror att jag måste börja skratta mera.

När Diana ritade på vår nya tapet igår (med en bläckpenna som jag hade lagt åt sidan tillfälligt eftersom jag höll på att skriva dagens inköpslista) var det inte nära till skrattet...
Men när hon senare gick runt och sa "Vad har du gjort?! Det var inte så bra..." med en barsk liten röst och gick till Johannes och sa "Man får inte rita på väggen! Diana måste säga förlåt, pappa." Då flinade jag lite, i alla fall.

Hur?

Hur ska man orka?
Hur ska man räcka till?
Hur ska man klara av allt?

Det suckade jag över för en stund sedan, och tänkte att en av de få saker som får mig att fundera över om vi verkligen ska bo här i Frankrike är skolan. Det är så långa dagar och så mycket läxor, och när franska inte ens är barnens första språk är det jättetufft.

Emma satt tre timmar med läxorna i måndags, och Victoria har suttit och skrivit av en text i en skrivbok - bara en A5-sida - i 1 1/2 timme, och använt lika mycket tippex som bläck, eftersom man inte använder blyertspennor i franska skolor och dessutom måste skriva en krusidullig skrivstil. Båda satt mer eller mindre och grät på slutet.

Nu när jag satte på datorn för att kolla mejlen hade jag fått bland annat detta:
Balancing motherhood in real life
Bra skrivet och tänkvärt. Det går nog att orka/räcka till/klara av allt, bara man gör det lite i taget. Eller vad tror ni?

Här är det dags att stänga av datorn och se till att barnen kommer i säng. Johannes fick plötsligt ge sig av till Tyskland för ett par timmar sedan, hoppas att allt går bra och att han kommer hem i morgon kväll och inte på lördag...

Så smart man kan vara...

I morse när Jared skulle klä på sig ville han inte ha sina tisdagskalsonger, han ville ha sina onsdagskalsonger. (Jag köpte ett paket kalsonger med alla veckodagar på för ett tag sedan.) För då är skolan stängd. Smart kille, va?

Tyvärr funkade det inte, det var skola i alla fall, för det är ju ändå tisdag, oavsett vad det står på kalsongerna... Tur att jag hade varit superpedagogisk och markerat alla skoldagar med grönt på kalendern, då kunde jag ju visa att det var skoldag idag.

Han var inte ledsen när jag lämnade honom idag, men han var arg när vi skulle gå hem, för någon, fröken antar jag, hade laminerat en liten gul dinosaurie med hans namn och foto och hängt vid hans krok. "Ta bort den" klagade han en massa gånger, men fröken sa att den skulle vara där, konstigt att hon inte gav med sig, eller hur?  ;-)

Så, hur gick skolstarten?

Jodå, vi har överlevt, allihopa...
I måndags startade Jared kl 8.20, Victoria 8.30 och Emma 9.00. Jennifer var ledig och erbjöd sig att följa med Victoria, som faktiskt skulle vara kvar i samma skola, och det var Victoria nöjd med.
Johannes tog ledigt på förmiddagen så jag gick först med Jared till hans skola, maternelle, och stannade i några minuter innan jag sa att nu måste jag gå hem till Diana, och sedan kommer vi snart och hämtar dig när skolan är slut. Han var inte riktigt nöjd med det, men lekte vidare med legot.

Raskt hem och gå med Emma till college, där vi under uppropet såg alla hennes vänner hamna i andra klasser, och inte en enda fanns kvar när Emma ropades upp, i den sista av fem klasser i hennes årskull. Inte någon alls från hennes gamla klass hamnade i hennes klass. Inte ens en bråkig kille. Konstigt hur de fördelar folk.

När det var dags att hämta Jared (11.20) öppnade fröken dörren till korridoren och ropade upp några namn i taget, allteftersom hon såg barnens föräldrar. När hon sa "Jared" tittade jag in och när han såg mig började han gråta och sa "mammaaa" och så sprang han till mig och grät i min famn ett tag innan vi samlade ihop oss. Fröken sa att han hade gråtit mycket. Stackarn.

Vi fick en kontaktbok och där stod det lite saker man skulle ha med sig, så efter lunchen körde Jared och jag och handlade en stor grön pärm och två gröna askar med näsdukar. Grönt är hans älsklingsfärg. Tyvärr fanns det inga gröna innetofflor eller gröna målarförkläden i den affären, så det får vi ta en annan dag.

Så, på tisdagen när det var dags att gå till skolan var han ju inte så sugen, men jag visade på hans kalsonger och sa "titta, det står tuesday, det betyder tisdag och då är det skola. Och vi måste ju lämna din pärm och dina näsdukar". "Jaha", sa han, klädde på sig och gick. Jag stannade i två minuter, sedan stressade jag hem och gick med Jennifer till college. Hon började nämligen klockan nio.
Det var omkastning i klasserna och nya klassföreståndare, det verkar vara standard att man gör så varje år här, och Jennifer blev lite missnöjd när hon insåg att 16 ur hennes gamla klass fortfarande gick i hennes klass, men hennes kompisar som gick i parallellklasser förra året gjorde fortfarande det, så vad var vinsten med att blanda om? Fast när hon kom hem och visade sitt schema var hon jättenöjd, hon slutar vid lunch på fredagar, har flera sovmorgnar och går sällan till halv fem, som är den normala sluttiden.
Emma har en sovmorgon/vecka och slutar alltid halv fem. Fast hon är ju ledig på onsdagar, och då har Jennifer tre timmar på förmiddagen, det hör till när man blir äldre.

När jag hämtade Jared grät han igen när han såg mig, men fröken sa att det hade varit mycket bättre idag, och han berättade att han hade åkt rutschkana, det gjorde han inte på måndagen, när jag frågade då sa han "jag var ledsen", men nu hade han åkt och lekt, men inte ritat med en gul penna. Så klart, han gillar ju bara grönt. Så det berättade jag för fröken idag, att han älskar grönt.

Igår var alla utom Jennifer lediga, och idag var det kaos att komma iväg ordentligt, det var första gången jag var tvungen att ta med Diana på morgonen, och Victoria fick också gå med oss, eftersom det inte var någon annan hemma, och hon kan inte ens låsa vår dörr. Vi lämnade Victoria vid hennes skola, för två av hennes kompisar kom just, och gick vidare till Jareds skola. Diana sprang glatt in och stoppade armen i toaletten, suck, det är Diana i ett nötskal just nu...
Jared klädde av jacka och skor, men klädde på sig skorna igen när han insåg att Diana och jag inte skulle stanna. Han blev ledsen och grät och sa att han ville gå hem till Emma, till Jennifer, till pappa, men de är inte hemma, sa jag, Diana och jag kommer och hämtar dig om en liten stund, när skolan är slut. Så jag lämnade honom lite ledsen idag, det var hemskt, men i det här landet har man ingen inskolning, det är meningen att man bara ska gå.

Hela vägen hem satt Diana i vagnen och sa "Jared", och när vi kom hem och jag stängde dörren bröt hon ihop totalt, och hon sitter fortfarande på golvet och gråter "Jared"... Hon har kommit upp från garaget i alla fall (vi kör in vagnen det hållet), hon gick förbi mig och hämtade en napp för en stund sedan.  Jag har försökt muta med både bad och godis, men hon är inte lättmutad, den damen... Det är bara att vänta till det går över. Snart, hoppas jag.

Uppdatering: Diana slutade gråta, bad om välling och sov i 1 1/2 timme. Sedan var det dags att hämta Jared. Han grät inte så fort han såg mig, men när han kom fram till mig och fick en kram gjorde han det.  En liten förbättring?
Fröken sa att det hade gått bra idag, och Jared sa att han hade åkt rutschkana, och lekt med lego. Men han sa också att han hade varit ledsen. Hoppas att det går över snart. Även om han gråter mest så är han inte den enda som gråter när det är dags att bli hämtad, och det är kanske en liten tröst...

Att slösa bort sin tid...

Idag känns som en ovanligt seg dag. Det är sista dagen på sommarlovet, och det är inte direkt brist på saker som behöver göras innan dess, men brist på "ta mig i kragen och gör det!" Så istället har jag slösat bort en timme på att skaffa mig ett facebookkonto och försöka fatta lite hur det funkar där... Jag har alltid varit lite anti-facebook, men samtidigt är det väl smidigt att kunna ha lite koll på sina gamla bekanta...

Och nu när min granne flyttat till Kina och skriver långa mejl på franska (vilket tar mig en evighet att dechiffrera, men är mycket bra övning, och tur att det finns Google Translate, för ibland fattar jag fel...) och sedan lägger till "det finns foton på Facebook" kunde jag inte hålla mig längre.
Nu ska jag bara reda ut hur jag ska hitta henne där så kan jag se hur set ser ut där de bor...

Så, vad har vi att göra innan skolstarten som är så viktigt? Jo, Jennifer och Emma har fått vars en lång lista med skrivböcker och annat material som de måste ha, och trots att vi har varit i två affärer saknar vi fortfarande några saker.
Listorna med böcker till alla ämnen är jättespecificerade som tex: "24x32 cm, små rutor, 96 sidor". Och så behöver Emma gympakläder och Jennifer gympaskor.
Och Emma behöver ett telefonabonnemang, jag vill kunna nå henne om jag inte tycker att hon är hemma i tid, nu kommer de att få åka buss hem efter skolan eftersom grannen som flyttat till Kina förut var den som hämtade, och Johannes lämnade dem på morgonen.

Men Johannes är i Tyskland, och att ta med Jared och Diana på shoppingtur är något som gör mig svettig bara jag tänker på det... Så det blir nog i morgon när han är hemma igen och vi antingen blir två vuxna på shoppingrundan, eller vi kan dela upp oss så att en är hemma med dem som inte behöver handla något.

Men det där med att slösa bort sin tid, förresten. Det är lätt att man har för många saker på sin dagliga "att-göra-lista", och inte sällan missar man att göra de viktigaste först, så när kvällen kommer och man är för trött för att göra mera inser man att man har de viktigaste kvar, för att det inte prioriterades. Men det ska det bli ändring på här.
Jag har insett att om jag inte planerar mina dagar ordentligt och går upp i tid på morgonen finns det stor risk att allting blir pannkaka nu när Jared ska börja skolan, för plötsligt måste alla vara klara och utanför dörren redan innan åtta på morgonen om Jared ska hinna i tid till skolan. Hur ska det gå? Och en stressig morgon kommer inte att göra att Jared är på nåt vidare humör, och då blir det säkerligen inte bra med skolan... Så, på måndag börjar det nya livet med full fart. Önska mig lycka till. ;)

Annorlunda: Telefonvett

Alla fransmän svarar bara "allo?" när man ringer. Jag vet att det finns svenskar som gör det också, men jag tror ändå att de flesta svarar med för- eller efternamn, eller med företag/institutionsnamn.
Jag blir galen när jag tar mod till mig för att ringa någonstans och så får jag bara ett "allo?" i örat så jag inte ens vet om jag har ringt rätt!

Det hände häromdagen när jag ringde till farbror doktorn för att boka tid för Emma att äntligen få en spruta, för nu hade apoteket fått hem den rätta, om någon kommer ihåg att de hade läst fel på receptet förut...
Nu har hon fått sin spruta, i tisdags kväll, och hon hade så ont i armen igår att hon fick äta alvedon och ha armen i mitella och skriva med fel hand på franskaskolan.
Men så är hon ju lite ömtålig också, lilla Emma, som ändå är så stor att hon ska börja college på måndag...

Och sedan hände det igår igen när jag ringde till Jareds maternelle för att kolla när de börjar. Det var rektorn som svarade, men det visste ju inte jag eftersom hon bara sa "allo?". Suck. Men i alla fall så börjar de på måndag  klockan 8.20, ingen mjukstart här inte, och ingen inskolning heller för den delen...
Jag ska bara gå dit, säga "hej då" och gå hem och lämna honom med en massa fransmän och hoppas att han överlever och inte sitter och gråter i tre timmar tills jag får hämta honom igen. Stackars mig, jag kommer att vara så orolig... Och stackars Jared, som är en orolig liten varelse, hur ska detta gå?
Han verkar se fram emot att börja skolan, men han lyssnar inte riktigt på mig när jag säger att jag inte kommer att stanna med honom...