Bilen är lagad

Om det är någon som undrat hur det gått med vår stackars bil, så var det turbon som gått sönder, helt oväntat på en bil som bara är sex år och inte gått så väldigt långt, har jag fått höra. Men vi ska tydligen aldrig mera köpa en fransk bil. ;)
Jag kan inte så mycket om bilar, jag vill bara att de ska vara pålitliga och trafiksäkra så är jag nöjd. Och att alla ska få plats, samt att bilen har ett rimligt stort bagageutrymme. Dessutom vill jag gärna ha en liten bil, men det är tyvärr en omöjlig ekvation om man ska uppfylla de tidigare kriterierna och råkar ha fem barn som ska bältas fast ordentligt...

Notan gick på nästan 2500€, en kostnad vi gärna hade varit utan, men vi överlever.
Vår försäkring betalade ingenting av detta, eftersom det inte var en olycka, men Assistance betalade bärgning och taxi hem och tillbaka för att hämta bilen. Man får vara glad för det lilla. På Assistance kan man dessutom få prata engelska med kundtjänsten, det är till och med ett knappval när man ringer "for English press four" Underbart! Killen på verkstaden kunde också en del engelska, mycket uppskattat. :)

En rolig detalj i det hela var att i måndags morse ringde killen på verkstaden och sa att tyvärr hade reservdelarna inte hade kommit, så vi kunde inte hämta bilen den dagen utan vi fick komma på tisdag eftermiddag istället. Blev det något problem skulle han ringa igen.
Det gjorde han inte, så Assistance beställde en taxi åt oss och vi planerade att gå på bio när vi hämtat bilen, för det var sista visningen av Oblivion på originalspråk, vilket var filmen vi var på väg för att se när bilen gick sönder.

När vi kommer fram så ringer vår engelsktalande garagekille ut till verkstaden för att säga att vi är där för att hämta bilen, och vi förstår att något är fel. Nedrans, bilen är inte klar, säger vi till varandra... Och så var det. Det visade sig vara så att det fattats en reservdel i leveransen, men det hade ingen sagt till honom, så han trodde att allt var ok och därför hade han inte ringt och sagt något till oss.

När vi förklarade att vi bodde sex mil därifrån och att Assistance betalat taxin dit insåg han vårt problem, men han löste det väldigt bra: vi fick låna en av deras provkörningsbilar. Helt gratis, bara vi fyllde på tanken till samma nivå innan vi lämnade tillbaka den. Mycket smidigt. Vi fick gå på bio som planerat, och dessutom hade vi bil i två dagar utan att behöva betala hyra, och jag kunde åka och storhandla i onsdags förmiddag, och eftersom det var mer än två veckor sedan sist var det verkligen välbehövligt... När man promenerar till (och inte minst från!) affären som ligger en dryg kilometer bort blir det bara det mest akuta som fylls på, som frukt och grönsaker mm.

I torsdags eftermiddag fick vi köra tillbaka och hämta vår bil, så nu är ordningen återställd. Notan blev bättre än förvarnat, vilket var oväntat eftersom de hade fått göra lite mera arbete än de trodde från början, då de hittat en spricka i nån del som de svetsade (lödde?) ihop, och dessutom fixade de handbromsen som har strulat ett tag.

Hoppas att vi slipper fler oväntade kostnader nu, det är ju inte direkt positivt för semesterplaneringen...

Nu har jag tröttnat på att bo utomlands... Nästan.

Bilen har gått sönder, och att ringa försäkringsbolag och verkstaden och begripa och göra mig förstådd på franska inom detta område är mig helt övermäktigt. Usch.
Som tur var hjälpte en av Johannes arbetskamrater till, men idag har jag ändå fått ta hand om mer än jag kände mig bekväm med. Jag överlevde, men det är så jobbigt med sådana här saker, situationer som man inte klarar av själv.
För nån månad sedan blev Johannes nerstänkt med diesel av en trasig pump. Vi gick tillbaka nästa dag, men kvinnan som satt där kunde inte göra något, hon sa att vi skulle prata med chefen, som naturligtvis inte var där. Vi lämnade in kläderna (jacka, jeans och tröja) på en kemtvätt och tänkte be om kompensation för kostnaden efteråt, men det blev förstås aldrig av.
En annan gång gick en leksaksbil sönder efter en timmes lek, det tycker jag inte är ok för nåt som kostar en hundring, men jag klagade inte för jag kunde inte.
Såna här saker är det som gör att det är jobbigt att bo utomlands och inte kunna språket ordentligt. Till vardags klarar jag mig rätt bra, men sånt här övergår min horisont...
Några gånger har jag bett vänner om hjälp, tex när biofilmen inte var på originalspråk som det stod på hemsidan, och när en klänning Jennifer sydde blev tre storlekar för stor trots att vi gjort rätt, men inte fick jag några svar. Service är inte fransmännens största styrka, direkt.

Men just nu, när jag sitter i skuggan av ett träd i lekparken och njuter av sommarvärmen är det helt ok att bo i Frankrike.

Påsklov, sommarvärme och glada tankar

På bara några dagar har vi gått från vinter till sommar, det är helt underbart!
I tisdags hade barnen vinterjackor, stövlar, mössa och vantar när de gick till skolan, och igår var vi ute i flera timmar i bara shorts och t-shirt. Och inte blir det hela sämre av att påsklovet börjar idag. Prognoserna lovar 18-23 grader de närmaste dagarna och vi har grillat både lördag och söndag. Härligt!

Jag är verkligen ingen mästare i photoshop, men jag läste något inspirerande och tänkte att jag skulle göra en poster, så här kommer mitt första försök:

Hoppas att solen skiner på er också idag!

Bildkavalkad från familjens skidresa

I måndags förra veckan vilket var annandag påsk och enda lediga dagen man har här för att det är påsk (de övriga dagarna är inte helgdagar och påsklovet infaller sex veckor efter sportlovet och inte nödvändigtvis i närheten av påsk), var vi i Grindelwald i Schweiziska alperna och åkte skidor, hela familjen. Det var första gången för Victoria, Jared och Diana, och själv har jag inte åkt skidor sedan i högstadiet, då jag tillbringade två sportlov i Österrikiska alperna. Det var ca 25 år sedan, om någon undrar.

Emma, Victoria, Jared och Johannes i "bäbisbacken". 

Johannes hade valt plats och dag med tanke på skidbackarnas storlek och inbördes placering och väderprognosen, och det kunde inte varit bättre! Solen sken från en klarblå himmel och det fanns inte ens en liten bris i närheten. Mössor och jackor och vantar åkte av ganska så snabbt och vi njöt av vädret och dagen.

Johannes hjälper Diana åka.

Vi vaknade vid sex på morgonen, körde hemifrån en halvtimme senare och efter tre timmars bilresa var vi framme. Att hyra skidor och pjäxor till alla utom Johannes och Emma tog sin lilla tid, och sedan fick vi köa länge för att ta liften upp till backen, och själva liftresan tog 30 minuter (Europas längsta gondolbana), så innan någon hade fått på sig skidorna var klockan redan tolv! Hur gick det till?

Jennifer på väg tillbaka från den större nybörjarbacken.

Platsen var helt perfekt för vår familj - Männlichen hette toppen vi tog liften till, förresten, och där fanns, precis när man klivit av liften på 2225 meters höjd:
En liten "bäbisbacke" som mina barn kallade den, för småbarn och andra nybörjare, med rullbandslift i gummi. Mycket smidigt. Några stolar och stora saccosäckar (big boy tror jag de heter) fanns också att vila sig på.
En större backe, också för nybörjare men med lite mera längd och gupp.
Ännu större backar för de duktigare.
Möjlighet att åka heeela vägen ner igen istället för att ta liften.
Dessutom en restaurang, så klart.
Och en helt fantastisk utsikt över alla bergen omkring.
Även ett litet flygplan och en helikopter för de som var sugna på sightseeing eller ville ta sig till en annan topp och skida ner därifrån.
Så smidigt att allt var samlat, så att vi kunde ha en träffpunkt och tillgodose allas behov och önskemål. Vi kunde åka åt olika håll och ändå träffas igen utan problem.

Jared har fått in snitsen, Johannes åker bakom.

Diana åkte tre gånger och sedan tyckte hon att vi kunde åka hem igen, men efter att jag hittat en ledig stol åt henne och delat ut lite juice och kakor var hon nöjd igen, och växlade mellan att åka och fika och vila hela dagen.
Jared blev helt fast, han lärde sig jättesnabbt och ville bara åka hela tiden, vi fick övertala honom om att pausa ibland för att få i sig lite näring, men han ville genast åka mera.

Vilopaus för Jennifer, Diana och Jared.

Victoria lärde sig också snabbt, hon var nog den vi oroade oss mest för innan vi åkte, för hon tar inte motgångar så jättebra, och man vet ju aldrig hur det går... Hon vågade sig på den lite större backen också, men hon gillade inte liften, så hon åkte bara där en gång.
Emma har ju åkt skidor många gånger, så hon och Johannes åkte också i en större backe, och sedan övertalade han henne att de två skulle åka hela vägen ner istället för att ta liften när det var dags att dra sig hemåt. Det tog en dryg timme! Hon var heeeelt slut efteråt, och den kan jag förstå... Jag hade aldrig överlevt.
Jennifer hade åkt två gånger förut och hon fortsatte att göra framsteg och vi åkte tillsammans i den större nybörjarbacken, och gillade inte heller liften, men vi lät inte det stoppa oss.
Jag kände att jag kom ihåg hur man gör när man åker skidor, även fast det var länge sedan, men annars åkte Johannes och jag inte så mycket eftersom vi fokuserade på att hjälpa de andra.

På väg ner i liften. Ni såg väl hur otroligt blå himlen var och hur vackra bergen är?

Alla var jättenöjda med dagen, och så fort vi hade satt oss i bilen undrade Jared när vi skulle åka skidor nästa gång...

Bemärkelsedagar i mars

Vi har rätt så många datum att hålla reda på i mars i vår familj, jag börjar med födelsedagarna:

13 - Jennifer fyllde 14 år

26 - Victoria fyllde 11 år

31 - Diana fyllde 4 år

Sedan har vi dagen då Johannes föll ner på knä och friade till mig - 21 - och det var 15 år sedan i år. :)

Och det senaste tillskottet till datum att minnas i mars - 30 - dagen då vi lämnade Sverige och flög hit till Frankrike för att bosätta oss här. Nu är det tre år sedan, tänk vad tiden går... Vår första hela dag i Frankrike (vi kom hit på kvällen) var Dianas ettårsdag och vi ägnade den åt att titta på hus och lägenheter. Diana har firat alla sina födelsedagar i Frankrike, och Jared har också bott här större delen av sitt liv. Konstigt, egentligen.

Haha, jag kom på ett datum till - 29 - dagen då jag, Victoria och Diana syntes i fransk TV. Det är skolreform på gång här och ett tv-team filmade folk när de lämnade sina barn i skolan efter lunch och pratade med några vuxna, barn, rektor mm på Victorias skola. Ingen intervjuade oss, men vi syns i bild ett par sekunder. (Inslaget hittar du här, vi är i bild vid 2.20)

Reformen går ut på att barnen i grundskolan (3-11 år gamla) ska få femdagarsvecka från och med höstterminen 2013, eller rättare sagt 4 1/2 dagar, och då är det i normalfallet tre timmar på onsdag morgon som läggs till, och de andra dagarna blir i snitt 45 minuter kortare. Anledningen till att TV var intresserade av att filma här är att Montbéliard tydligen har bestämt sig för att vara "kärringen mot strömmen" för här ska den extra skoldagen vara på lördagar, inte onsdagar. Alla jag har pratat med tycker det är vansinne, och Victorias första kommentar var "Vi måste flytta!"

Jag tycker att det är konstigt att det är upp till varje maire i varje kommun att bestämma vilken förmiddag det ska vara skola, vad händer när det blir en ny maire, kan han byta dag då? Dessutom är det bara grundskolan som berörs av reformen, så barnen i college kommer fortfarande att ha sin halvdag på onsdagar. De stackars franska små barnen har flest skoltimmar i Europa per år, dessutom fördelat på minst antal dagar, inte konstigt att de är trötta... Vi får väl se om reformen blir till det bättre, den ska ju vara för barnens bästa, enligt skolministern.