söndag 31 oktober 2010

This is Halloween, this is Halloween...

(Känner ni igen sångtexten? Det är från "A Nightmare Before Christmas", en härlig halloweenfilm av Tim Burton.)


Idag har det varit halloween här hela eftermiddagen och kvällen. En familj vi känner bjöd in oss till sin by, där går alla barnen runt i stora grupper på "trick or treat" klockan tre på eftermiddagen, och sedan samlas man i byns festsal och äter pumpasoppa och allt godiset delas upp så att det blir rättvist. Typ. Vi hade jättetrevligt och barnen fick ungefär 800 gram godis var med sig hem, jag hoppas att det räcker lääänge, annars kommer de att må så illa...
När vi kom hem igen var det dags för vår halloweenmiddag, meny och foton kommer här:




(Coca Colan är koffeinfri, om någon undrar, Victoria är så glad att det finns här så hon får lov att dricka det, eftersom det är hennes favoritläsk. På grund av fosfor-innehållet är det väl ändå en tveksam dricka, men nån gång ibland så...)
Tyvärr hann vi inte med att fixa någon spökspya, men vi blev mätta ändå...

Vi avslutade kvällen med att titta på "Monster House" i 3D, maken köpte den igår innan han flög hem igen, så den var på svenska, skönt att slippa sitta och tolka...

lördag 30 oktober 2010

Halloween-förberedelser

Det är vad denna dagen har bestått av. Ända sedan 1999, då Jennifer var 7 månader, har vi haft en fest för våra vänner på Halloween. Vi har varit mer eller mindre utklädda och mer eller mindre "läskig mat" har serverats. Vännerna har också varierat, inte för att vi har sagt upp bekantskapen med några, utan för att vi lämnade förorten i huvudstaden till förmån för den småländska landsbygden. Och nu är vi alltså i Frankrike, och vi har inte bjudit hem några vänner alls imorgon. Det verkar som att det blir en fest för bara familjen den här gången, om vi inte helt impulsivt bjuder in några under dagen.
I alla fall. Jag och tjejerna har hjälpts åt att tillaga väsande snokar, en avhuggen draksvans, en spökspya (eller var det zombie-hjärnan? Jag kommer inte ihåg, men en av dem är inte tillagad ännu, det får bli imorgon eller inte alls, för tillagandet involverar en väldig massa elvispande, och eftersom Diana sover är det inte något jag tänker ägna mig åt nu.) och ett antal trollstavar. Just det, några tjocka fågelspindlar har jag också hunnit med. Nu ska jag se till att tjejerna går och lägger sig (innan de har ätit upp alla våra clementiner) och sedan måste jag nog göra fladdermuslortarna klara, jag tror att det vore skönt att slippa det imorgon.

Om jag kommer ihåg det ska jag ta kort på vår festmåltid imorgon, så får ni se hur allt ser ut. :)

Här kommer däremot ett kort på en LO som jag gjorde häromdagen. Jag hade två utmaningar jag ville göra, och insåg att jag kunde göra båda på en gång. Jag hoppas att det inte räknas som fusk, man kan bara vinna nåt hos Pysselmyran, så det är inte så att jag får två vinstchanser på halva jobbet. Jag tycker att det borde vara ok, men annars är jag glad för utmaningen, även utan vinstchans.


Pysselmyrans utmaning var att scrappa med turkos, orange och grönt. Och det måste jag säga att jag tycker att jag lyckades rätt bra med.
FaithSisters var utmaningen en skiss, så den hade jag i bakhuvudet när jag komponerade min LO. Fast mina foton var nog en hel del större än vad skisskompositören hade tänkt sig, för jag fick inte med alls lika många foton/papper som hon hade. Men en skiss är ju tänkt som inspiration, inte som något att följa slaviskt.
Det är alltså Jared som sitter på köksbänken och bakar kanelbullar, han älskar fortfarande att hjälpa till att blanda och vispa, fast nu sitter han inte på bänken utan står på en stol istället. Korten är från juni 2009, så han har hunnit bli en hel del större nu. Och min köksbänk har krympt, så det är tur att han nöjer sig med en stol nu, annars hade inte maten fått plats...

Vad jag vaknade till:

Mmmmmmm..... (Diana funderar på om hon ska sova lite till eller om det är dags att vakna. Jag tittar på klockan och inser att den är nästan åtta, ingen risk att hon somnar om. Konstigt att hon sov så länge.)
Foten. Kall. Strumpor.
Var är nappen? Där är nappen!
Bajs. (Inte sant, bara ganska mycket kiss i blöjan.) Blöja. (Ha, hon avskyr att byta blöja...)
Älgen. Katten. (Två gosedjur i hennes säng.) Sova. Katten sova.
Många nappar.
Pappa! (Han är fortfarande i Sverige, kommer hem i natt.) Mamma! (Jag svarar inte.)
Emma! Victoria! Flygplan! ( = Jennifer, jag vet inte varför hon heter flygplan, men det gör hon i Dianas värld. Jag håller på att fnissa ihjäl mig där jag ligger och lyssnar.) Emma! Flygplan!
(Nu hör jag att hon ställer sig upp.) Många nappar. (Skrammel... hon tappar två på golvet) Oj. Var är napparna?
Pappa! Mamma! That's my cue... Godmorgon Diana! 


Här har ni en bild på mitt glada busfrö:

tisdag 26 oktober 2010

Höstlov!

Igår började barnens höstlov, så nu ska vi bara slappa här hemma utan att ha några inbokade tider alls. Härligt. Skolan börjar inte förrän på torsdag nästa vecka, så det är ovanligt långt lov för oss svenskar.
Johannes åker till Sverige i eftermiddag och är borta tills på lördag, han ska tillbaka till gamla jobbet och berätta hur fantastiskt bra det är att bo och jobba i Frankrike, så att fler tar chansen att komma hit. Lite synd att han inte är här när vi har lov, det hade varit kul att åka iväg några dagar, men, men, det är inte mycket vi kan göra åt det nu. Vi får roa oss här hemma. Göra halloweenläskigt, kanske? Det kan väl ta några dagar om man verkligen vill anstränga sig. Planera en läskig meny och hitta på utstyrslar kan ju ta sin tid...

Hittills är det bara vi som har flyttat hit, men en kille till (med fru/sambo) kommer nästa vecka, tror jag. Det är inga jag känner och de ska inte bo i vår stad, men vi kanske kommer att umgås ändå? Vi får väl se.
Ärligt talat är jag lite förvånad att inte fler tar chansen, företaget betalar alla extra kostnader som uppkommer i samband med flytten, franskalektioner, en hemresa per år och lite annat "lull-lull". Och trivs man inte så betalar de så klart ändå flytten tillbaka igen, så man har egentligen inget att förlora.

Det är ett äventyr att vara här, och vi är glada att vi vågade. Det var flera som sa till oss att "barnen kommer att tala flytande franska på 4-6 månader", och det hade säkert varit sant om de hade varit enda svensken i en fransk familj, men inte när de mest sitter i skolan och lyssnar på lärarna hela tiden. Eftersom skoldagen är så lång hinner de inte leka med andra barn, och då får de inte heller öva sig i att kommunicera så mycket. Och hemma pratar vi inte franska med varandra, för vi kan ju inte! Men om vi jämför med hur lite franska vi kunde för ett halvår sedan så är vi jätteduktiga nu! Och det är väl så man får se det - att vi faktiskt går framåt. :)

Alla trivs bra, vi känner att vi är hemma här, och det är ju det viktigaste. Tänk om någon hade avskytt hela äventyret och gråtit varje dag, då hade det varit omöjligt att stanna kvar. Självklart saknar man sina gamla vänner ibland, enkelheten i att gå och handla när allt är på rätt språk och inte minst att man vet hur allt funkar i samhället. Samtidigt är det roligt och spännande att få lära sig att göra allting på ett nytt sätt. Få nya erfarenheter, saker att skratta åt eller skaka på huvudet åt. Och folk är otroligt hjälpsamma här. När någon erbjuder sig att göra något som jag tycker verkligen är att "gå en extra mil" och blir jättetacksam för, får jag svaret "C'est normal". Det har hänt flera gånger och jag blir lika förvånad varje gång. Folk som jag inte känner, utan bara pratat några få minuter med ger mig sina telefonnummer och säger "ring om du behöver hjälp med något".
Vem vet, jag kanske blir likadan efter tre år här? Det skulle vara trevligt att vara en sådan person som tycker att det är normalt och inte ens tänker tanken att det är lite jobbigt att göra (mer eller mindre krävande) saker för andra.
"C'est normal" att vara ovanligt omtänksam, det känns som något att sträva efter.

söndag 24 oktober 2010

Utflykt!

Igår vid lunch var det 18 grader och strålande solsken så maken föreslog att vi skulle åka till "Ballon d'Alsace", ett högt och ändå lättillgängligt berg fem mil härifrån. Drygt 1200 meter över havet är det och vi har hört att det ska vara underbart vackert, men det har inte blivit av att vi har åkt dit än.
Men nu var det alltså dags. Så när Diana hade sovit klart samlade vi ihop oss och körde iväg. De stora tjejerna var tveksamma till det hela, men vi tänkte att lite frisk luft och vacker utsikt vore  härligt, visst?
Resan tog en timme, och redan när vi var halvvägs började Emma klaga över att hon mådde illa. När vi väl började klättringen på serpentinvägen tyckte hon att vi skulle vända om och åka hem igen, så vi öppnade ett fönster och körde väääldigt sakta. Till slut var vi framme, och då var det mulet och det stod 7 grader på bilens termometer...
När vi gick på stigen upp mot toppen såg vi en hel del snö i dikeskanterna, till Jareds stora glädje, han skulle samla snöhögar hela tiden. (Som tur var hade han vantar...) Emma gick och klagade över att det här var det tråkigaste hon någonsin hade gjort, till slut grät hon och ville gå tillbaka till bilen. Visst var det blåsigt och kallt, men så illa var det inte...
Vår förhoppning om en trevlig utflykt tillsammans med en fikastund i solskenet på toppen gick helt i kras... Vi tog några kort, skyndade oss tillbaka till bilen och åt våra kakor på hemvägen.
Ja, ja, vad lär vi oss av detta? Det är kallt högt uppe på berg! Inga fler spontana bergsutflykter för oss på ett bra tag...


På toppen! Missa inte alla bergen i bakgrunden för att barnen är så söta. ;)

fredag 22 oktober 2010

Frost!


Huuu... så kallt! Idag har vi frost här. Men det ska visst bara vara så här kallt i ett par nätter enligt prognoserna, sedan blir det 6-7 grader på nätterna igen. Då kanske man slipper ha värmen på dygnet runt. Hittills har vi bara haft den på halva dygnet, annars blir det för varmt på nätterna, men inatt stängde vi inte av den, och tur var väl det, isoleringen är inte så jättebra i huset.
Fun fact: I franska husannonser står det ofta "2-glasfönster", som om det var nåt att skryta med?

torsdag 21 oktober 2010

De här är ju bara för söta!


Linda (inte jag alltså) har en tävling i sin blogg där man kan vinna två sådana här söta änglar, visst är de underbara! Du hittar dem på Änglabud och det finns flera olika varianter.

Ingen sockerbagare...

Men väl två små våffelmakare har jag haft här hemma idag. Jared är inne på sin andra vecka av "jag ska ha bara blöja på mig och jag ska inte ha någon mat", så han går för det mesta runt här iförd endast blöja och han lever på välling, äppeljuice, mackor, yoghurt och frukt. Ja, ja, det går väl över, alla har haft sina matvägrarperioder, så jag tar det rätt lugnt.
I alla fall föreslog jag att vi skulle äta våfflor till mellanmål, och det gick hem, de åt en och en halv våffla var. Det borde väl fylla deras små magar rätt bra?

onsdag 20 oktober 2010

Åååhh, vad jag saknar de här:

Salmiakbalkar... bara att titta på bilden (som jag lånat från Karamellkungen) får det att vattnas i munnen på mig. Jag saknar verkligen salt godis, och allra mest de här. Mmmmm... stackars mig. Tur att maken ska till Sverige några dagar och jobba nästa vecka, vi håller på att skriva en lång lista med allt han ska köpa med sig tillbaka.
Till exempel: massor av välling, marsansåspulver, citronpeppar, ballerinakex, remouladsås, barnalvedon som smälter i munnen (här verkar bara finnas brustabletter för barn, och det är ju så äckligt så då är man nästan hellre sjuk...). Sirap har jag inte heller hittat här, eller brun farin.

tisdag 19 oktober 2010

Idag har jag scrappat i badrummet!

Det trodde jag väl aldrig att jag skulle göra... Diana var i badkaret och det var "speed scrap" på Faith Sisters. Det innebär att den som håller i utmaningen postar ett inlägg var tionde minut och efter en timme och sju inlägg har man all information. Då har man ytterligare en timme på sig att bli klar med sin LO, och en kvart extra för att lägga upp den i galleriet.
Alltså har man inte direkt nån tid över att passa badande små barn. Så jag lånade makens laptop och satte mig långt ifrån badkaret och passade både Diana och inläggen på forumet. Sprang snabbt som vinden och hämtade foton och papper och skärmaskin allteftersom jag visste vad jag skulle använda.
När Diana tyckte att hon hade badat klart och hellre ville låna datorn flyttade jag ut allting till mitt pysselbord, utom räckhåll för henne.
Detta är instruktionerna som vi fick:

1. Select a photo you want to scrap. Crop it to a portraight rectangle with any distractions removed. Try and have it at least 1/3 the size of your layout.
2. Choose 4 papers that will look good with your photo - 2 patterned and 2 plain.
3. Crop one patterned and one plain paper to rectangles about 1 1/2 times larger than the photo.
4. Crop the other plain paper to 2/3 the width of the photo and a little shorter than the other papers.
5. layer up the papers - large patterned as base, then plain, then patterned, then the smaller plain. Stagger the layers. Place the photo ontop, and have the photo at an angle slanting down towards the left.
6. Choose 2 ribbons or cords and place them at an angle across the righthand corner of the layout. Have them cross each other and go over every layer. Add a button at the cross over point of the 2 ribbons/cords
7. Add an embelishment to the top right and copy of the same embelishment at bottom left. Add a journaling tag with journaling/title to the bottom right.

Och så här blev min  LO:



Det är min farmor och farfar på bilden. Jag har ingen aning om vilka barnen är, det kanske någon annan kan hjälpa till med?

Varma fötter!

Idag när Diana sov middag passade jag på att sy ett par nya tofflor. Mina gamla är heeelt utslitna med hål i sulorna, men eftersom det har varit sommar och varmt har inte behovet av tofflor varit så stort, förrän nu, när det är höst och golven är kalla.
Det är inte klokt vilken skillnad det gör att sätta på sig tofflor, när bara den ena var klar provade jag den och genast insåg jag hur väldigt jättekall den andra foten var...

måndag 18 oktober 2010

Idag har jag scrappat!

Egentligen hade jag planerat att skriva ett inlägg om hur besvärligt det är att bo i ett land där man inte kan språket, så alltså bryr man sig inte om vare sig att sätta på TV-nyheterna eller att läsa tidningar. Därför vet man inte att det är jättestrejk så att posten inte går som den ska, flygplanen inte flyger som de ska eller att tågen inte kör som vanligt och att bensin och diesel håller på att ta slut på mackarna.
Det enda man vet är att några lärare i skolan strejkar så barnet i college får "etude" istället för vad-det-nu-var-hon-skulle-haft. Jag vet inte om jag stavade rätt, men det innebär att alla går och sätter sig i en läsesal och pluggar eller ritar eller nåt som de själva kan roa sig med.
Eftersom post och flyg inte sköter sig har inte vår adressändringsbekräftelse kommit fram, så jag har ägnat en stor del av dagen att ringa, skriva, scanna, ringa (igen) och mejla dem (två gånger), för annars kommer de att börja skicka tillbaka posten till avsändaren imorgon. Att de har fått 1200 kronor av oss spelar ingen roll, om de inte har fått min signatur. Jag fick inget besked om den bifogade filen var ok, så jag får väl ringa dem imorgon bitti igen. Suck.

Men eftersom det redan är så sent och jag har annat att berätta nu blir det ingen lång utläggning om kaoset som strejken skapar även i vårt hus, istället ska jag visa två saker som jag har lyckats scrappa idag till Paris-resan på Mollys Scrapbooking. Det var tyvärr ingen fysisk resa, bara en i fantasin, men det var inte illa det heller.

Det fanns massor av härliga utmaningar, men jag fastnade direkt för nummer tre - inspireras av en låt. Låten i fråga var Joe Le Taxi med Vanessa Paradis, och den är så skön! Ända sedan jag såg YouTube-klippet i torsdags förmiddag har jag haft den i huvudet. Jag kommer ihåg att jag var lite avundsjuk på Vanessa som fick en sån jättehit, hon var ju bara nio månader äldre än jag, varför blev inte jag upptäckt?

I alla fall, jag inspirerades av Vanessas look, och årtalet, 1987, så jag letade rätt på mina skolfoton från högstadiet (det var inte helt enkelt...) och när jag väl hade hittat dem visste jag inte vad jag skulle göra med dem, de var egentligen för stora för att få plats på en sida, men jag tryckte ihop dem och sedan klippte jag ut en massa stjärnor i tygprover som jag har haft liggande och inte vetat vad jag skulle göra med, det är så läckra tyger men de är klistrade på papper så jag kan inte sy nåt med dem... Men eftersom det var tyger var jag ju ändå tvungen att sy, så jag har knappt använt nåt annat än symaskinen för att fästa saker på den här LO:n.
Jag gick i högstadiet från HT86-VT89, förresten, ojojoj, så man såg ut. Mina barn skrattade åt mina glasögon, jag vet att jag var jättenöjd med dem då...
(Den som var vaken inatt kanske ser att det är ett annat foto nu, jag var helt enkelt tvungen att lägga till en stjärna när jag såg LO:n nu på morgonen...  red. 19/10. Sorry Lilo, hoppas att det inte räknas som fusk.)



När jag grubblande på hur jag skulle göra LO:n bestämde jag mig för att göra något enklare först, så jag tog mig an utmaning nummer åtta: Skapa ett bokmärke. Enda kravet är att det måste vara med en fågel.
Jag hittade ett par guldiga fåglar jag köpt på rea nån gång och bläddrade igenom min hög med biljetter (som en av tjejerna lånat för flera månader sedan och jag hittade förra veckan), och så plockade jag fram mina pyttesmå tårtpapper (som jag har köpt i mataffären). Sedan tog jag några pappersklistrade tyger och började sy. Resultatet kommer här (framsida - baksida):


Så Lilo, jag hoppas att du lottar rätt nu, det var ju så härliga vinster!
Jag önskar att jag hade hunnit göra fler saker, särskilt Momas skiss... Men det får bli en annan dag.


lördag 16 oktober 2010

Godmorgon!

Idag vaknade jag mycket tidigare än vad jag hade tänkt mig, och helt utan anledning, dessutom. Efter att ha insett att jag inte kunde somna om funderade jag på vad jag skulle göra med denna "extra tid" som jag plötsligt fått. Lugna stunder i ensamhet är inte något jag har i överflöd, eftersom jag är hemmafru med fem barn och en hårt arbetande make. Sedan vi flyttade till Frankrike ser jag honom klart mindre än förut, och att fransmännen har 35-timmars arbetsvecka har jag slutat tro på... snarare 45 eller 55.

Halva min familj har flyttat ut i bloggvärlden senaste veckan (men min svägerska Sigrid har bloggat i evigheter), och jag inser att min systers blogg är mycket djupare än min, och eftersom jag är ungefär dubbelt så gammal, så går det ju inte alls an! Jag måste vara störst, bäst och vackrast eftersom jag är äldst, eller hur? Här kommer därför några djupa tankar om tid såhär på morgonkvisten.

10 minuter... det är inte så lång tid, men tänk vilken skillnad det gör. De senaste månaderna har jag börjat med att gå upp en stund tidigare, innan det är dags att sätta full fart och väcka alla andra, och bara njuta av ensamhet och lugn och ro, läsa några rader och få en mjuk start på dagen. Jag märker att jag blir mer harmonisk (jag gillar det ordet, det har en härlig klang, men används alldeles för lite) och får större tålamod med vad som händer omkring mig.

10 minuter räcker till att plocka ur och i diskmaskinen och torka av bänkarna i köket, och så mycket trevligare det är att gå dit när man slipper se kaoset!

10 minuter gör stor skillnad när det ser stökigt ut hemma, man hinner plocka undan massor av leksaker, ställa alla skor snyggt och organisera soffkuddarna, och plötsligt ser det trevligt och inbjudande ut här istället för att jag skulle dö av skam om någon plötsligt kom förbi och hälsade på. Fast de får inte titta in i sovrummet där jag ställer all tvätt som jag inte har hunnit vika... ;) Men10 minuter räcker faktiskt ganska långt på den fronten också, om det inte är fem maskiner tvätt, förstås, då krävs det lite mer...

Att säga till barnen 10 minuter tidigare än man tror att man behöver när man ska iväg nånstans och har en tid att passa är också mycket bra för familjehumöret. Jag förstår fortfarande inte att det kan ta så lång tid för sju personer att klä på sig skor och jacka och gå ut genom dörren, man kan ju tycka att alla kan göra det samtidigt, inte en i taget, men det verkar inte så, att döma av tiden det tar...

10 minuter är verkligen inte mycket, tänk bara på hur länge du har suttit vid datorn idag?
Vad hinner ni med på 10 minuter? Det vore trevligt att höra.

(Det tog klart mer än 10 minuter att ändra designen lite här och försöka få rubriken centrerad, till slut gjorde jag bara lite punkter före och efter, smart va? Eller? Jag fattar ju verkligen inte hur man gör sånt här, jag undrar om hela bloggen bytte namn nu till punkt punkt punkt punkt punkt Livet i Frankrike punkt punkt... osv? Jaja, jag får lära mig mer nån annan dag, nu är det faktiskt dags att vakna på riktigt och sätta fart på dagen. Hoppa i kläderna och gå till bageriet och köpa en baguette och bära hem under armen, Lilo, precis som riktiga fransmän gör!)

fredag 15 oktober 2010

Dagens projekt

Eller rättare sagt veckans, kommer här:


Imorgon ska jag hålla en liten kurs för ca 10 damer i att sy en väska. Den första jag sydde blev lite väl liten, men jättesöt, så jag gjorde en till, i en mer användbar storlek. Jag var ju faktiskt tvungen att sy en till så jag kunde följa beskrivningen jag gjorde samtidigt som jag sydde den första för att se om den "made sense" (var vettig? funkade?). Det gjorde den, ååh vad jag är bra. ;)
Jag har gjort beskrivningen på engelska, och mejlat den till en fransk väninna för översättning. Fast jag vet inte om hon är så bra på att sy som hon är på franska, så hon kanske inte vet vad "seam allowance" och "stitch length" är...
Nu funderar jag på om jag inte borde ta och börja lite på en tredje väska, bara för att lättare kunna demonstrera de olika stegen imorgon. Det är ju bra att vara väl förberedd, och "en bild säger mer än tusen ord". Särskilt när man inte pratar samma språk... Och man kan aldrig ha för många väskor, eller hur?

torsdag 14 oktober 2010

Idag har jag invigt min nya jacka...

Och plötsligt var det ganska härligt höstväder igen. Jag fyndade den för halva priset, och betalade bara 29,90€, precis lagom, tycker jag. Jag har hittat två lådor med gamla jackor, vantar och sånt, men jag saknar fortfarande en del saker, så det är bara att fortsätta leta. Det bör finnas ett par tre lådor till i gömmorna här...

onsdag 13 oktober 2010

I morse ångrade jag mitt tidigare inlägg...

I morse när vi skulle iväg till ridskolan tänkte jag verkligen inte "härliga höst"... det var bara 7 grader ute och det kändes jättekallt! Jag funderade på i vilken flyttlåda jag möjligen kan hitta alla gamla jackor och vantar och mössor och sånt, och passar barnens vinterjackor fortfarande?
Jag tror inte att vi har någon till Jared i alla fall, finns det en jacka i rätt storlek lär den vara rosa eller lila med blommor eller "lurv"-krage, och med tanke på att han är väldigt långhårig föredrar jag att han har "killiga" kläder på sig, det är redan tillräckligt många som tror att han är en tjej... Själv har jag fyndat en jättesnygg jacka för ett par veckor sedan så det vore ju trevligt att få börja använda den nån gång.
Men nu, när det är strålande solsken och jag är inomhus och tittar ut har jag nästan glömt att det var det jag skulle ägna mig åt idag. Det får bli senare, nu ska jag ta upp Diana som har sovit färdigt och ge henne lite lunch (hon somnade innan vi andra åt) och sedan ska vi köra ner till stan och medan de stora tjejerna har sin franskalektion ska jag och de minsta gå till Posten och köpa frimärken och posta ett brev till Sverige för att förlänga vår eftersändning 6 månader till. 1200 kronor kostar det per halvår, klart dyrare än om man flyttar inom Sverige. Jag hoppas att vi inte behöver förlänga en gång till, ett år efter vi har flyttat borde väl alla veta om det, eller?

tisdag 12 oktober 2010

Annorlunda, del 1

Det första som vi märkte var riktigt annorlunda med att bo i Frankrike var skolan. Barnen i école elémentaire (motsvarar F-4) går i skolan måndag, tisdag, torsdag och fredag, 8.30-11.30 och 13.30-16.30. Alltså, de är lediga på onsdagar och de har lunchrast i två timmar, och då går de hem och äter. Jag är väldigt glad att vi bor nära skolan så att jag slipper hämta och lämna fyra gånger per dag... det hade stressat ihjäl mig eftersom jag har två små som jag också skulle vara tvungen att få färdiga i tid...

Skolämnena är också annorlunda:
Matten ligger flera årskurser över den svenska, barnen lär sig alla gångertabellerna när de är 7-9 år och redan i CM1 (åk 3, dvs 9 åringar) kan barnen alla fyra räknesätten med massor av siffror. Tex 493759*2745 eller 45238/47. Eftersom mina tjejer gick i åk 1, 3 och 4 i Sverige var det ett jättestort kunskapsglapp för de två yngsta som knappt hade koll på plus och minus eller att gånga med en siffra. Den äldsta har jättelätt för matte och hon var bäst i sin klass i Sverige, så för henne var det inga större bekymmer att hänga med ändå. För mig, stackars mamman, som skulle försöka lära dem allt de missat kändes det rätt hopplöst, särskilt som inte ens de grundläggande sakerna görs på samma sätt här, som tex att man lånar från det större talet när man ställer upp minus.
Svårt att förklara hur jag menar, men om jag ska räkna ut 127-49 måste jag ju "låna" från tvåan för att kunna räkna 7-9 så jag får 17-9, och tvåan blir en etta, eller hur? Här gör man istället så att man "lägger till" så att 7 blir 17, och 4 (i 49) blir 5. Jag tycker att det svenska sättet är mer logiskt, att låna från siffran bredvid, istället för att bara "hitta på" några nya siffror och lägga dit. Och har man en tjej som har lite svårt för matte och just har lärt sig "låna" är det inte alls smidigt att få henne att försöka lära om. Jag tänker inte ens försöka förklara hur de ställer upp division, det är i alla fall inte som jag gjorde när jag gick i skolan. Jag fick be grannen lära mig så att jag kunde förklara för mina barn. Men nu har jag förträngt det igen...

Gympa är en annan annorlunda sak. Man byter inte om, man ser bara till att ha lite vettigare skor på sig den dagen, för man tar inte av sig skorna under skoldagen, och så har de samma sak i sex veckor, tex basket. Helt skumt.
Det finns ingen slöjd över huvud taget, och inte heller bild och musik. Däremot har de poesi och ska lära sig dikter utantill. Och då brukar de rita lite om dikten på sidan bredvid, så visst, lite bild blir det väl då...
Och läxor... de har läxor varje dag (även de yngsta), och det kan ta en kvart eller en timme, eller mer, och de får också läxor från fredag till måndag.

Äldsta dottern har börjat i collège (åk 5-8) nu och hon hade fem läxor över helgen. Det tog större delen av lördagen... Hennes tider är lite annorlunda än de andras, hon går 8-12 och 13.30-16.30, och eftersom hennes skola är längre bort har vi valt att hon ska äta lunch i skolan, vilket kostar ungefär 4€/måltid. Dyrt, ja, men alternativet att hon går fram och tillbaka för att äta hemma kändes inte hållbart, det skulle bli för stressigt och stökigt. Och grannens tjej äter också i skolan, så hon har sällskap. Min man kör dem båda till skolan på morgonen när han åker till jobbet och grannfrun hämtar dem när de slutar, så det funkar bra.
Den franska skolmaten, eller fransk mat över huvud taget, blir ämne för en annan dag...

måndag 11 oktober 2010

Photobucket

Härliga höst!

Vi har verkligen härligt höstväder just nu. När vi jämförde väderprognoserna insåg vi att vi har ungefär tio grader varmare här än vad det är i Sverige. Det här kortet tog jag när jag satt och slappade i solskenet på balkongen häromdagen.

lördag 9 oktober 2010

Hur det hela började...

Hur hamnade vi egentligen i Frankrike? Det är en väldigt bra fråga... Vi halkade nästan hit på ett bananskal, kan man säga. Maken jobbade för ett franskt företag på den småländska landsbygden, och i november förra året kom det någon och lobbade för att folk skulle flytta till Frankrike och jobba i deras nya utvecklingscenter. Det lät ju spännande, så i januari åkte vi dit och kollade läget, och sista mars var vi på plats! Snabba ryck, verkligen.
Efter tre veckor på hotell fick vi flytta in i vårt hus och de stora tjejerna började skolan. Jag kan tillägga att ingen av oss någonsin har pluggat franska, och fransmän pratar ju inte engelska, av princip eller nåt, så det har varit lite komplicerat ibland. Snällt sagt.
Nu har vi varit här i ett helt halvår, redan, och vi börjar rota oss bra, även om allt är annorlunda. Annorlunda kan ju vara både bra och dåligt, eller hur? Mer om det nån annan dag.