Värme!

Äntligen! Efter ett par riktigt varma veckor i mars så har vi haft grått, regnigt, blåsigt och kallt hela april (jag vet att det har snöat i Sverige, men vi bor ju faktiskt i Frankrike), men för en stund sedan när Jared, Diana och jag gick och köpte mjölk var det plötsligt varmt! 15 grader och varma vindar, även när solen gick i moln. Underbart!
Prognosen för imorgon lovar 20 grader och strålande solsken, då blir det en utedag, absolut!
Nu har barnen förresten äntligen "påsklov", eller vårlov som det heter här, denna och nästa vecka. Det är skönt med två lovveckor i taget, även om man bara är hemma och dräller...

Joyeuses Pâques !

 ...som de säger här i Frankrike, även om det inte är så mycket helg som i Sverige, bara måndag är en röd dag och även idag är alla affärer öppna som en vanlig lördag.

Sedan jag skrev nåt sist har vi klarat av ytterligare två födelsedagar i familjen; Victorias tionde och Dianas tredje. Det är nu också två år sedan vi flyttade hit, kan ni tänka er?
Dessutom har Jennifer trampat snett på gympan och åkt ambulans nästan en hel kilometer till akuten, med blåljus och allt, men det var ingen fraktur som tur var, och snart kan hon förhoppningsvis gå utan kryckor igen. Och sova i sin egen säng på övervåningen sistället för på en madrass här nere. Och åka buss som vanligt istället för att bli skjutsad överallt, det är lite stressande för mig...

Jared hade ont i örat i natt, så idag på morgonen var vi hos doktorn och fick antibiotika, vi får väl se hur det går att få i honom det tre gånger om dagen i fem dagar... Jag tror att han nästan hellre skulle ha ont i örat. Nu sitter han och bygger med ett nytt lego som jag köpte för ett tag sedan, nån muta får man väl ha för att klara av ett besök hos doktorn?

Den här lilla kycklingen ruvade på ett chokladägg när Jared tog med den hem från skolan i torsdags. Visst är den jättesöt! Det roliga var att Jared inte visste att det var ett chokladägg förrän han visade det för Victoria på eftermiddagen. Trevlig överraskning. :)

Av någon anledning har Faurecia fått för sig att de vill bekosta mera franskalektioner för mig trots att de inte måste, så jag började igen häromveckan och det är jättekul. Det känns bra att komma vidare lite och utveckla mitt språk, men det är samtidigt frustrerande att jag inte kommer ihåg allt vi pratar om...

För några dagar sedan insåg jag att mitt pass var försvunnet, eller rättare sagt inte låg där det borde. Jag var ju i Sverige i februari så jag tänkte först att jag varit slarvig och inte lagt det på rätt plats när jag kom hem igen, men när jag insåg att Jennifers pass också var borta blev jag fundersam... Jag fick en känsla av att jag hade tagit fram mitt och Jennifers pass av någon särskild anledning, men jag kunde inte för mitt liv komma på varför.
Efter att ha letat noggrant både i, runtomkring och bakom hyllorna där de borde vara, och på en hel del andra ställen där de skulle kunna vara, samt lyst med en ficklampa för att se om de möjligen hamnat under bokhyllorna i vardagsrummet (där var förutom damm några legobitar, playmobil-småsaker och en dvd-skiva). Men inga pass. Jag ringde till och med till doktorn för Jennifer var sjuk för ett tag sedan, kanske jag tog med våra pass dit? Nej, varför skulle jag det? Men jag ringde ändå.
På eftermiddagen skulle Jennifer till en UK-aktivitet och hoppade upp för att hämta några papper som hon skulle ha med sig, och kom ner med två pass i handen!
När vi tänkte efter insåg vi att för två veckor sedan bad jag henne hämta ut ett paket på posten efter sin aktivitet, och då fick hon ta båda passen med sig för att bevisa sin och min identitet. Sedan var paketet så stort att det inte gick ner i hennes väska, och väskan ställdes åt sidan när hon kom hem och har inte använts sedan dess. Mysteriet löst och jag är mycket lättad. :)

De här hönorna och kycklingarna pysslade vi ihop hemma igår, Diana tycker att de ska bo i en liten plåtväska, själv tycker jag nog att de skulle vara lite mera synliga...

Eftersom det har tagit nästan tre timmar att skriva ihop det här på grund av diverse annat som upptar min tid, kan jag meddela att Jared definitivt hellre skulle ha ont i örat varenda natt än att behöva ta sin medicin. Efter att ha pratat snällt och trevligt, ställt fram både juice och mjölk och sedan diskuterat med honom en lång stund slutade det hela med att jag fick hålla fast honom och hälla i medicinen (bara 8 ml, inga stora mängder) i hans mun, varpå han nästan kräktes. Underbart. Nu ska vi bara klara av det 14 gånger till...

Glad påsk på er!