Scrappat lite

Det är bloggparty på AlltOmScrap hela januari. 17 tjejer har ordnat utmaningar i sina bloggar och jag hade förstås gärna gjort allting, det fanns många inspirerande saker att välja på. Men inte förrän igår tog jag mig tid till att börja scrappa, så jag hann bara göra två layouter, och dem ser ni här:

Den första är till Mahlin78's skissutmaning:

Och den andra LO:n är faktiskt tänkt till två utmaningar, men är det inte ok för er, Emelie och Bitte71, att samma bidrag deltar i två utmaningar, så förstår jag det, no hard feelings, jag är nöjd med min LO ändå. ;)

Emelies utmaning var att man skulle ta en strof ur Depeche Modes låt "Walking in my shoes", och Bittes utmaning var att inspireras av en musikvideo. Det var rätt "svarta" videor hon hade valt ut, så jag tänkte göra en svart/vit LO, men eftersom Jennifers tröja hade lite rosa på sig blev jag tvungen att ta upp den färgen lite i dekorationerna. Det ligger en liten lös tag som sticker fram till höger bakom fotot där jag har skrivit några tankar. Först hade jag tänkt mig en annan titel, men samtidigt låg Emelies utmaning och gnagde, och den passade helt perfekt till stämningen i LO:n, så då blev det så.

Momas utmaning har jag också klarat va, det var bara att länka till hennes blogg och bli en följare så fick man två lotter, så jag har faktiskt klarat av fyra av 17 utmaningar. Några av de andra kanske jag kommer att göra ändå i efterhand, bara för att de var så inspirerande.

Klassresa med änglavakt

Det här är jättelångt och hela historien känns som ett riktigt mirakel.
Om ni inte orkar läsa hela texten är kortversionen att Victoria gick i sömnen (det har hon aldrig gjort förut) klockan ett på natten, öppnade ett fönster på andra våningen och ramlade ut, vaknade på rygg i gräset och hade ont i ryggen. Som tur var hade inte alla gått och lagt sig utan någon hörde henne när hon grät och drog i handtaget på en låst dörr för att försöka komma in igen. De sa att hon inte var kall, så hon har inte varit ute länge.
På sjukhuset blev hon röntgad och scannad på huvud och överkropp och allt ser bra ut. Hon mår mycket bättre redan men ska ta det lugnt ett tag.

Jag har kommit på nu varför jag inte fattade att det var så farligt från början; när fröken berättade på franska vad som hänt sa hon "premier étage" och det översatte min hjärna till "första våningen", alltså bottenplan, men på franska betyder det "en trappa upp". Hade jag insett det hade jag åkt ut dit på en gång och hämtat henne...

Klassresa med änglavakt!

Som jag skrivit förut skulle Victoria åka på klassresa till ”Centre de nature et plein air” i Charquemont denna veckan. Hon var full av förväntan när jag vinkade av henne i måndags morse. Jag var, så klart, lite orolig, hönsmamma som jag är, inget av mina barn har någonsin varit borta en hel vecka, och hon är ju bara nio!

Måndagen förflöt väl, det kändes lite konstigt att hon inte kom hem på lunch som vanligt, och ännu mera konstigt att hon inte kom hem efter skolan som vanligt.

Det var trevligt att fröken uppdaterade mig och de andra föräldrarna om dagens aktiviteter via skolans hemsida och via en telefonsvarare där man kan lyssna på fröken och få små hälsningar från sina barn. Så gulligt att lyssna på barnen som alla säger ”Hej mamma och pappa. Jag har det bra. Puss och kram.”

På tisdagen när jag hade kommit hem igen efter att ha lämnat Jared i skolan ringde telefonen, det var Victorias fröken som berättade (på franska) att Victoria hade gått i sömnen mitt i natten (det har hon aldrig gjort förut), klättrat ut genom ett fönster och ramlat men någon hade sett henne och hjälpt henne in igen, och nu hade hon ont i ryggen och de skulle ta henne till doktorn och ville vi hämta hem henne? Ööööhh… VA???

Sedan fick jag prata med Victoria som var lite ledsen och sa att hon inte kom ihåg vad som hade hänt, men hon hade ont i ryggen och i magen. Jag frågade om hon egentligen ville åka hem eller om hon hellre ville stanna kvar och vila lite, hon kanske skulle må bättre om en stund? Hon ville gärna stanna, och fröken lovade att följa med henne till doktorn och ringa tillbaka sedan.

Vid halv ett ringde hon och sa att doktorn tyckte att det vore bäst om vi tog henne till akuten för en röntgen och ekto… vad det nu heter när man kollar magen. Eeehh… jaha, var det så allvarligt?

Ramlade hon verkligen ut genom ett fönster eller missförstod jag dig på morgonen? frågade jag fröken (som kan en del engelska, som tur är). Ja, vi tror det, svarade hon, men vi vet inte riktigt, eftersom ingen såg det och Victoria inte kommer ihåg.

Jag ringde Johannes och förklarade det hela, och när han hade avslutat en grej på jobbet åkte vi till Charquemont (en timmes resa härifrån) för att hämta Victoria.

Det var ett mysigt ställe, synd att det bara var några få snöflingor på marken och inte tillräckligt för att åka skidor, för det fanns en fin backe där.

Victoria såg lite blek ut och rörde sig väldigt försiktigt. Fröken och centrets ledare visade mig en trappa upp till rummet där Victoria hade sovit och jag frågade ”men var var det hon klättrade ut?” Vi ska visa dig, sa de, och öppnade dörren på motsatta sidan av korridoren, som var värdinnans rum, och sa ”Här öppnade hon fönstret, och antagligen ramlade hon ut här. Om hon inte bara öppnade fönstret och sedan gick nerför nödtrappan här vid dörren bredvid och gick ut genom någon dörr, och kanske snubblade i en liten trappa som finns där ute.”

Jag tittade ut och hjärtat nästan stannade, för det var ju högt! Jag hade inte fattat att fönstret var på andra våningen, jag trodde det var på bottenplan. Och fönstret satt högt upp också, över midjehöjd på mig. Hur skulle hon ens ha kommit ut genom det?

Så, vad är fakta i den här historien?

• ·      Victoria hade svårt att somna på kvällen och gick över till värdinnans rum vid halv elva på kvällen. Hon var inte där, så Victoria gick ner, där fröken, värdinnan och några andra satt och pratade. Värdinnan följde med henne upp igen och stoppade om henne och sedan somnade hon.
• ·      Klockan ett på natten tänker värdinnan och den andra sista personen som fortfarande är vaken gå och lägga sig och just då hör de hur någon gråter och rycker i dörrhandtaget utifrån. Där står Victoria! Iförd enbart pyjamas, barfota. De parkerar henne framför brasan och undrar hur hon kom ut. Hon är inte kall, så hon har inte varit ute länge.
• ·      Victoria vet bara att hon vaknade på gräset (som var täckt av ett tunt lager snö) och hade väldigt ont i ryggen. Hon tittade upp och såg ett öppet fönster, gick runt huset och drog i det låsta dörrhandtaget, som värdinnan öppnade.
• ·      Fönstret var inte öppet förut, Victoria måste ha öppnat det. Hon kommer ihåg att när hon var i rummet tidigare på kvällen stod det ett flyttbart element framför fönstret, så hon kan ha klättrat upp på det för att komma ut genom fönstret.
• ·      Inga dörrar var öppna någonstans, så om hon har gått ner för nödtrappan och gått ut genom en dörr har hon stängt den igen. Dörrarna är av sådan typ att även om de är låsta går de att öppna inifrån, en säkerhetsgrej av utrymningsskäl. Som på hotell, ni vet. (Jättesäkert om barnen kan gå ut och försvinna utan att nån märker det…)
• ·      Av smutsfläckarna på hennes pyjamas ser det ut som att hon har gjort en volt och landat platt på ryggen, bara övre delen av baksidan på tröjan är smutsig, ingen smuts på mage, knän eller någon annanstans, alltså verkar det inte som att hon har snubblat i en trappa utomhus.

Tillbaka till berättelsen:

Vi körde till akuten där en läkare undersökte Victoria. Han ser inga synliga skador, inga blåmärken eller skrapsår alls. Det gör väldigt ont när han trycker på övre delen av ryggraden, men annars gör det mindre ont, både på resten av ryggen och på magen. Hon har inte ont i nacken eller huvudet, och alla leder funkar som de ska.

Läkaren vill att ytterligare en läkare ska ha en åsikt om vad bör göras och skickar upp oss till barnakuten. Efter att den läkaren har gjort sin undersökning skickar hon ner oss till akuten igen för att Victoria ska röntga bröstkorgen.

Röntgen ser bra ut, men läkaren vill att vi ska stanna över natten för observation, och så ska de scanna Victorias mage på morgonen för att kolla så att hon inte har några inre blödningar, för det är lite blod i urinen. 

Nästa förmiddag tog sköterskan ett blodprov och satte en kateter i armbågsvecket, och det var inte så kul… Senare körde hon iväg med oss till en annan del av sjukhuset (Victoria fick åka rullstol, men jag gick med mina egna ben) för att Victoria skulle göra en elektrod-nånting, för att kolla huvudet.

Jag fick inte vara med, men hon kom ut därifrån med massa gegg i håret där ”pinnarna” hade suttit fast. Och hon hade mest bara fått titta och blunda och följa en lampa med blicken, typ. Inget farligt alltså.

Därefter körde sköterskan oss vidare till scanningen, och jag fick vänta utanför igen… Victoria fick scanna både huvudet och hela bålen. Det gjorde ont när de sprutade in kontrastvätskan och det var jobbigt att behöva andas in och hålla andan jättelänge, sa hon efteråt.

Vid tretiden kom dagens läkare in och sa att allt ser bra ut så vi får åka hem, med varningen att om hon får mer ont, kräks, får kramper eller något annat ovanligt händer ska vi komma tillbaka genast. Hon får inte lämnas ensam på några dagar och ska inte delta i sport på två veckor.

Victoria ville gärna åka tillbaka till Charquemont, men läkaren avrådde från det, hon behöver vara hemma och vila. Om hon var där skulle hon ändå inte kunna delta i aktiviteterna eftersom hon behöver vara stillsam, och jag tror att personalen skulle vara orolig för att hon ska gå i sömnen igen…

Jag är väldigt tacksam för att allt har gått bra, och för att vi blev väl omhändertagna av tre läkare som alla kunde både förstå och prata engelska, och en massa sköterskor och annan personal som var mycket tålmodiga med mina bristande franskakunskaper.

Ingen vet egentligen vad som hände, men Victoria sa så här:

”Jag tror att jag ramlade ut genom fönstret och att Gud skyddade mig. Det är därför jag inte är mer skadad.”

Franska tvättråd gör mig galen!

Förra veckan började rean här i stan, och jag tog med mig Jennifer, Emma och Victoria till en av de större klädaffärerna här, och där roade vi oss i 1 1/2 timme, ungefär, innan vi körde hemåt med två stora välfyllda kassar med fynd.

För en stund sedan stod jag och sorterade veckans tvätt, och av förklarliga skäl var det en hel del av nyinköpen som låg i tvättkorgarna.
Allting var märkt med 30 grader och streck under baljan, utom en kjol i polyester som får tvättas i 40 grader, och en kortärmad tröja med "Hello Kitty"-tryck; på den står det handtvätt...

Vi köpte bland annat jeans, tröjor med och utan tryck, pyjamas, gympakläder och grovstickade tröjor/västar. Ingenting var i några konstiga material eller med påklistrat bling. Det flesta plaggen är av bomull med 2-5% elastan. Ändå säger tvättråden 30 grader och streck under baljan. Vansinne! Man kan väl inte tvätta i kallvatten...

I somras trotsade jag tvättrådet en gång och tvättade en ny tröja med tryck i 40 grader istället för 30. Det blev helt förstörd, trycket bleknade nästan helt bort. Så det misstaget gör jag inte igen.
Men vad kan rimligtvis hända med en vanlig tröja (utan tryck) av bomull med lite elastan i om jag tvättar i 40 istället för i 30? Inget! (Jag är textilingenjör, så jag borde veta...)

Ändå fegar jag och tvättar numera tre maskiner tvätt med 30 grader i veckan (ljust, mörkt och rött/rosa), som tillägg till de 4-6 maskiner jag redan tvättar... Suck. Fast jeansen tvättar jag i 40, oavsett vad tvättrådet säger, så det så. Om det inte står 60 förstås.
Den gråa Hello Kitty-tröjan har jag inte bestämt mig för vad jag ska göra med ännu, vågar jag tvätta den i maskin eller inte? Jag har fått lära mig att "delikat"-tvättprogrammet tvättar mer försiktigt än folk i allmänhet, så jag tror att den får gå med där...

För den delen så funderar jag på om jag ska använda syntet-programmet i 30 grader istället för delikat, delikat borde väl motsvaras av ett skötselråd med två streck under baljan, eller hur? I min manual till tvättmaskinen står det förklarande text till hur de olika programmen ska användas, men det är inga tvättsymboler bredvid texten, det tycker jag hade varit smart.

Jag vet inte hur det är i Sverige nu för tiden, om det har skett något revolutionerande med tvättmedlen de senaste året, men på det tvättmedel jag använder nu står det "fläckfritt även på 30 minuter", antagligen för att "allt" ska tvättas i 30 grader, och de programmen är ju väldigt korta.
Här finns fortfarande många jättestora paket som man ska hälla 2 dl av i tvättfacket, och även små paket med koncentrerat tvättmedel, och så små geléiga kuddar som man ska lägga i tvättrumman, under tvätten. Men, jag har inte sett några olika paket för vittvätt respektive kulörtvätt, konstigt va? Måste betyda att de inte använder optiska vitmedel i det här landet. Däremot finns det specialtvättmedel för svarta kläder, men det har jag inte testat.

Nu pep det om tvättmaskinen, dags att lägga i en ny omgång tvätt...

(Och jag vet att jag skrev ett liknande inlägg för ett år sedan, men faktum är att för 1 1/2 år sedan när vi reashoppade här första gången var allting märkt med 40 grader, det måste hänt nåt med klädmärkningen den hösten... )

Dagens tänkvärda ord

”Min inställning är för mig viktigare än … det förflutna, … än pengar, än omständigheter, än misslyckanden, än framgångar, än vad andra tänker eller säger eller gör. Den är viktigare än utseende, begåvning eller skicklighet. Den lyfter eller krossar ett företag, en kyrka, ett hem. Det förunderliga är att vi varje dag kan välja vilken inställning vi ska ha den dagen.”

Charles Swindoll 

Fantastiskt, va? Vår inställning påverkar oss så mycket. 
Jag ska välja att orka med den här dagen på ett bra sätt, fast vi nu är inne på tredje skolveckan med sjuka barn... Ingen gick till skolan idag heller, men de är inte så väldigt sjuka nu. 
Jag hoppas att de stora tjejerna kan gå i morgon, och jag hoppas att inte Jared blir mera hostig, han har just börjat bli sjuk, utan att han också kommer iväg till skolan igen snart. Inte för att han vill, han är mycket hellre hemma och bygger med lego, men han har det bra i skolan också, han kommer nog bara inte ihåg det, för han har helt tappat rutinen...

Skolresa

Victorias klass ska åka på skolresa om ett par veckor, och inte är det en liten skolresa heller, de ska vara borta hela veckan! Sånt händer väl aldrig i lågstadiet i Sverige?!?
De ska åka skidor och skridskor halva dagarna och ha skolarbete andra halvan av dagen. Det är tydligen ett jättebra ställe, alla barn som har varit där förut har älskat det. Hoppas bara att maten är sånt som Victoria överlever att äta... Och hoppas att det blir lite snö därborta innan de ska dit...

Idag har jag varit på ett ställe i stan och lämnat in alla papper för att hon ska få följa med, det är inte obligatoriskt utan man kan välja att stanna kvar i skolan och då gå in i en annan klass under veckan, men "alla" åker.

De papper som skulle lämnas in var, förutom fyra sidor med personuppgifter, adress, telefonnummer, födelseort, allergier och annat mer eller mindre viktigt (ofta upprepat tre-fyra gånger på olika sidor), följande:
* Livret de famille, dvs "familjebok". Sån har vi så klart inte, men ett "extract of the population register" som vi fått på engelska från Skatteverket duger.
* Carnet de santé, "hälsobok", för att se att hon har fått alla obligatoriska vaccinationer. Tur att sprutorna heter ungefär likadant på svenska som på franska...
* Två olika bevis på att hon har sjukförsäkring, både från den allmänna och om man har nån extra, så kallad "mutuelle". Det pappret de ville ha fick jag inte tag på, men det jag hade från vår superförsäkring som Johannes jobb betalar var, efter lite förklarande, okej. Det är ju ingen av de vanliga "mutuelle", så hon kände ju inte igen varken företagsnamnet eller pappret fast det var på franska...
* Ett papper från CAF (också typ Försäkringskassan) som visar hur mycket pengar vi fick från dem förra månaden i barnbidrag. Om man har bostadsbidrag eller andra bidrag kommer de också härifrån.
* Ett papper som bevisar att vi bor här, tex elräkningen. (Det måste man även ha om man vill köpa busskort. Jag veeeeet, de är omständiga fransmännen...)
* Slutskattebesked från 2010, och även om man kan skriva ut dem på engelska, var det ju inte direkt var de var vana vid... Och inte hade hon en aning om kronans kurs mot euron... men hon litade på mig när jag sa att det är ungefär korrekt att stryka sista nollan för att få ett värde i euro.

Sedan var det bara att plocka fram checkhäftet och betala för kalaset, drygt 57€ blev det.
Kostnaden räknade hon ut genom att ta våra inkomster, barnbidraget och antal barn och stoppa in i nån formel. Det läskiga var att det stod ingenstans på mina papper hur mycket det kunde kosta... Men när hon räknade såg jag såg på hennes papper att maxkostnaden är 125€, så det var väl tur att det inte blev dyrare. Hoppas nu att hon får jättekul. Imorgon ska vi gå till doktorn så är hon förhoppningsvis fri från sin hosta innan det är dags att åka också.

Jag grämer mig.

Det är ett uttryck jag sällan får användning för, men just nu passar det.

Jag grämer mig lite för att Diana var sjuk när vi var i Sverige så att vi inte fick gjort allt det där vi hade tänkt göra. Till exempel gå på bio, köpa böcker och sånt. Men stackars Diana, allt annat blir mindre viktigt när någon är så sjuk. Fast jag skulle gärna velat ha den här boken. Men portot går på 225 kronor, så det får nog vänta tills någon har vägarna förbi oss.

Jag grämer mig också lite för att den fina ljusstaken vi fick i julklapp var för lång för våra resväskor, så den fick stanna i Stockholm. Men även om de på flygplatsen hade godkänt den som handbagage trots att den var för stor så hade vi inte orkat släpa på den, så enkelt är det. Den hittar nog hit förr eller senare.

Jag grämer mig mera för att jag inte fick med mig en barnvagn hem. Hela hösten har jag gått och längtat efter en Brio Sitty, men de säljs inte i Frankrike. I Tyskland finns de, men jag som är en snål smålänning vill hellre köpa en begagnad för 6-700 kr än en ny för 200€. Och några begagnade har jag inte hittat i Tyskland.
Så varför fick jag inte med nån hem? Faktiskt behövde jag inte ens hitta en på Blocket, för när jag berättade för en väninna att jag ville köpa en sån vagn sa hon att jag kunde få köpa deras. Jättesmidigt! Och jag har lånat den förut och vet att den rullar bra och sånt, så det var ju perfekt.
Så varför fick jag inte med den hem? Jag packade så bra när vi skulle hem så jag tillochmed lämnade kvar en tom gammal väska för att vagnen skulle få plats i bagaget när vi körde till Arlanda, men det var omöjligt. Det är ju inte en paraplyvagn, även om den är liten och smidig, så vi kunde inte ta med den. Även om jag hade haft en resväska i knät hade det inte gått. Jag som har längtat så efter en sån vagn...

Och nu så grämer jag mig också lite över att vi lämnade en hel tom väska i Sverige, vi kunde ju ha fyllt den med svenska godsaker som vi nu får klara oss utan...

Jaja, det går över.

Diana har fått i sig sin sista dos penicillin och nu har hon kommit på att homeopat-sockerpillerna är jättegoda och vill ha dem jämt, så fem små piller fyra gånger om dagen tills hostan är borta blir inga bekymmer. Och om jag fortsätter att gå och lägga mig vid nio så jag får tio timmars sömn, vilket jag verkar behöva för att klara dagen, så då får det väl vara så just nu. Det är bäst att ta hand om sig så man blir ordentligt frisk, för att krascha totalt har jag inte tid med. =)

Intressant tanke

Jag läste en intressant lista på CNN häromdagen, 15 faith-based predictions for 2012, och på plats nummer nio hittade jag detta:

Sabbath becomes trendy! Fourth Commandment makes a comeback! Sabbath named Time's person of the year! A new movement sweeps the country. They call themselves 24/6. Worn out by being tethered to the grid 24/7, sick of being accessible all hours of the day, inundated by updates, upgrades, and breaking news, Americans finally rebel, demanding, "We need a day off." People all over the country go offline for 24 hours every week. The simple break from the frenetic pace results in lowered cholesterol rates, fewer speeding tickets, and a reduction in marital strife. Peace, tranquility and contentment spread like wildfire.

--Jamie Korngold, rabbi and author of "The God Upgrade"

Att vara nåbar 24/6 istället för 24/7. Varför inte? Men själv föredrar jag nog mer normala "arbetstider": 

Ring mellan nio på morgonen och nio på kvällen, om det inte är nåt akut. Ring helst inte efter åtta, då nattar vi barnen. Och jo, du får ringa tidigare på skoldagar, det är ingen risk att vi sover, men det är fullt upp med att få iväg alla till jobb och skola, så vill du bara småprata, välj helst en annan tidpunkt.
Jag älskar att småprata, så ring gärna!

Om du mejlar så kollar jag normalt mejlen flera gånger varje dag, men på söndagarna har jag som regel datorn avstängd. Och nej, jag har varken mejl eller facebook i mobilen. Och mobilen bor i handväskan, så det är god chans att jag missar ett sms om jag inte är i närheten av väskan när det piper till.  Kontentan av detta är: Är det viktigt så ring. Är det halvviktigt, är chansen större att jag ser ett mejl än ett sms snart. Om jag är hemma, alltså, så man kan inte veta säkert...

Kalla mig gammaldags om du vill, men jag vill välja själv hur nåbar jag är.
Eller hur jag är nåbar.

Gott nytt år!

Nu är vi tillbaka i verkligheten igen, och livet börjar återgå till det normala. De stora tjejerna började skolan igår, redan!
Det var härligt att vara i Sverige och träffa släkt och vänner, även om det tyvärr inte riktigt blev precis som vi hade tänkt oss... Diana blev nämligen jättesjuk. Stackarn, hon hostade massor (och hostat och snorat har hon gjort ungefär hela hösten, men nu var det värre, mycket värre...) och så hade hon nästan 40 graders feber, av och till i flera dagar, och så bara sov hon.
Jag ringde Vårdcentralen en gång och Sjukvårdsrådgivningen en gång och bestämde mig för att vänta till vi kom hem med att gå till doktorn, hon fick i sig vätska och kissade och det var det viktigaste, sa de.

Vi flög hem i söndags, och det gick bra, men hela måndagen var vi däckade, både Diana, jag och Johannes. Vi samlade ihop oss tillräckligt för att gå till doktorn på kvällen, och sedan till apoteket för att hämta ut allt på receptet: paracetamol, penicillin och homeopatpiller.

Såna recept får man inte i Sverige, behöver man Alvedon får man allt köpa det själv, men här får man det gratis, eftersom det är på receptet, och alla mediciner och läkarbesök blir gratis om man har en tilläggsförsäkring, vilket de flesta verkar ha, annars betalar man 30% av kostnaden.

Homeopatpiller är vanligt här, det finns i nästan alla apotek, och apotek finns i varenda hörn... Jag har inte tagit mig tid att lära mig, men många har olika piller till allt möjligt. Mot "ont" om ett barn ramlar och slår sig, mot illamående/åksjuka, mot hosta, mot ont i magen, mot oro/nervositet... det finns ingen ände på det. Det är ganska vanligt med läkare som är generalister/homeopater, och en väninna sa att hon föredrar dem, för då vet hon att de inte skriver ut onödiga mediciner. Den läkaren vi går till nu är en sådan, och han känns bra, och dessutom är det promenadavstånd dit, och nära till apoteket, så det finns ingen anledning att byta.

Diana ville inte alls ha några mediciner, den äckliga jordgubbskrämliknande paracetamolen kräktes hon upp, så vi blandar vår svenska flytande Alvedon i hennes apelsinjuice vid behov som vanligt.
De söta små homeopatsockerpillerna vill hon inte heller ha, så då får hon väl fortsätta hosta ett tag till, jag som trodde att de skulle vara lätta att få i sig.
Penicillin är ju alltid äckligt, men nödvändigt, så den bråkar vi med henne för att hon ska få i sig, som tur är bara två gånger om dagen i fem dagar, så vi är snart halvvägs...

Igår var Diana vaken fyra timmar, och lekte lite, det var underbart att se, med tanke på att hon i stort sett har sovit dygnet runt sedan i onsdags, och idag är hon rätt pigg och går omkring och fixar nästan som vanligt, lilla tjejen, så sjuk hon var... Tur att det inte var värre.