Klassresa med änglavakt

Det här är jättelångt och hela historien känns som ett riktigt mirakel.
Om ni inte orkar läsa hela texten är kortversionen att Victoria gick i sömnen (det har hon aldrig gjort förut) klockan ett på natten, öppnade ett fönster på andra våningen och ramlade ut, vaknade på rygg i gräset och hade ont i ryggen. Som tur var hade inte alla gått och lagt sig utan någon hörde henne när hon grät och drog i handtaget på en låst dörr för att försöka komma in igen. De sa att hon inte var kall, så hon har inte varit ute länge.
På sjukhuset blev hon röntgad och scannad på huvud och överkropp och allt ser bra ut. Hon mår mycket bättre redan men ska ta det lugnt ett tag.

Jag har kommit på nu varför jag inte fattade att det var så farligt från början; när fröken berättade på franska vad som hänt sa hon "premier étage" och det översatte min hjärna till "första våningen", alltså bottenplan, men på franska betyder det "en trappa upp". Hade jag insett det hade jag åkt ut dit på en gång och hämtat henne...

Klassresa med änglavakt!

Som jag skrivit förut skulle Victoria åka på klassresa till ”Centre de nature et plein air” i Charquemont denna veckan. Hon var full av förväntan när jag vinkade av henne i måndags morse. Jag var, så klart, lite orolig, hönsmamma som jag är, inget av mina barn har någonsin varit borta en hel vecka, och hon är ju bara nio!

Måndagen förflöt väl, det kändes lite konstigt att hon inte kom hem på lunch som vanligt, och ännu mera konstigt att hon inte kom hem efter skolan som vanligt.

Det var trevligt att fröken uppdaterade mig och de andra föräldrarna om dagens aktiviteter via skolans hemsida och via en telefonsvarare där man kan lyssna på fröken och få små hälsningar från sina barn. Så gulligt att lyssna på barnen som alla säger ”Hej mamma och pappa. Jag har det bra. Puss och kram.”

På tisdagen när jag hade kommit hem igen efter att ha lämnat Jared i skolan ringde telefonen, det var Victorias fröken som berättade (på franska) att Victoria hade gått i sömnen mitt i natten (det har hon aldrig gjort förut), klättrat ut genom ett fönster och ramlat men någon hade sett henne och hjälpt henne in igen, och nu hade hon ont i ryggen och de skulle ta henne till doktorn och ville vi hämta hem henne? Ööööhh… VA???

Sedan fick jag prata med Victoria som var lite ledsen och sa att hon inte kom ihåg vad som hade hänt, men hon hade ont i ryggen och i magen. Jag frågade om hon egentligen ville åka hem eller om hon hellre ville stanna kvar och vila lite, hon kanske skulle må bättre om en stund? Hon ville gärna stanna, och fröken lovade att följa med henne till doktorn och ringa tillbaka sedan.

Vid halv ett ringde hon och sa att doktorn tyckte att det vore bäst om vi tog henne till akuten för en röntgen och ekto… vad det nu heter när man kollar magen. Eeehh… jaha, var det så allvarligt?

Ramlade hon verkligen ut genom ett fönster eller missförstod jag dig på morgonen? frågade jag fröken (som kan en del engelska, som tur är). Ja, vi tror det, svarade hon, men vi vet inte riktigt, eftersom ingen såg det och Victoria inte kommer ihåg.

Jag ringde Johannes och förklarade det hela, och när han hade avslutat en grej på jobbet åkte vi till Charquemont (en timmes resa härifrån) för att hämta Victoria.

Det var ett mysigt ställe, synd att det bara var några få snöflingor på marken och inte tillräckligt för att åka skidor, för det fanns en fin backe där.

Victoria såg lite blek ut och rörde sig väldigt försiktigt. Fröken och centrets ledare visade mig en trappa upp till rummet där Victoria hade sovit och jag frågade ”men var var det hon klättrade ut?” Vi ska visa dig, sa de, och öppnade dörren på motsatta sidan av korridoren, som var värdinnans rum, och sa ”Här öppnade hon fönstret, och antagligen ramlade hon ut här. Om hon inte bara öppnade fönstret och sedan gick nerför nödtrappan här vid dörren bredvid och gick ut genom någon dörr, och kanske snubblade i en liten trappa som finns där ute.”

Jag tittade ut och hjärtat nästan stannade, för det var ju högt! Jag hade inte fattat att fönstret var på andra våningen, jag trodde det var på bottenplan. Och fönstret satt högt upp också, över midjehöjd på mig. Hur skulle hon ens ha kommit ut genom det?

Så, vad är fakta i den här historien?

• ·      Victoria hade svårt att somna på kvällen och gick över till värdinnans rum vid halv elva på kvällen. Hon var inte där, så Victoria gick ner, där fröken, värdinnan och några andra satt och pratade. Värdinnan följde med henne upp igen och stoppade om henne och sedan somnade hon.
• ·      Klockan ett på natten tänker värdinnan och den andra sista personen som fortfarande är vaken gå och lägga sig och just då hör de hur någon gråter och rycker i dörrhandtaget utifrån. Där står Victoria! Iförd enbart pyjamas, barfota. De parkerar henne framför brasan och undrar hur hon kom ut. Hon är inte kall, så hon har inte varit ute länge.
• ·      Victoria vet bara att hon vaknade på gräset (som var täckt av ett tunt lager snö) och hade väldigt ont i ryggen. Hon tittade upp och såg ett öppet fönster, gick runt huset och drog i det låsta dörrhandtaget, som värdinnan öppnade.
• ·      Fönstret var inte öppet förut, Victoria måste ha öppnat det. Hon kommer ihåg att när hon var i rummet tidigare på kvällen stod det ett flyttbart element framför fönstret, så hon kan ha klättrat upp på det för att komma ut genom fönstret.
• ·      Inga dörrar var öppna någonstans, så om hon har gått ner för nödtrappan och gått ut genom en dörr har hon stängt den igen. Dörrarna är av sådan typ att även om de är låsta går de att öppna inifrån, en säkerhetsgrej av utrymningsskäl. Som på hotell, ni vet. (Jättesäkert om barnen kan gå ut och försvinna utan att nån märker det…)
• ·      Av smutsfläckarna på hennes pyjamas ser det ut som att hon har gjort en volt och landat platt på ryggen, bara övre delen av baksidan på tröjan är smutsig, ingen smuts på mage, knän eller någon annanstans, alltså verkar det inte som att hon har snubblat i en trappa utomhus.

Tillbaka till berättelsen:

Vi körde till akuten där en läkare undersökte Victoria. Han ser inga synliga skador, inga blåmärken eller skrapsår alls. Det gör väldigt ont när han trycker på övre delen av ryggraden, men annars gör det mindre ont, både på resten av ryggen och på magen. Hon har inte ont i nacken eller huvudet, och alla leder funkar som de ska.

Läkaren vill att ytterligare en läkare ska ha en åsikt om vad bör göras och skickar upp oss till barnakuten. Efter att den läkaren har gjort sin undersökning skickar hon ner oss till akuten igen för att Victoria ska röntga bröstkorgen.

Röntgen ser bra ut, men läkaren vill att vi ska stanna över natten för observation, och så ska de scanna Victorias mage på morgonen för att kolla så att hon inte har några inre blödningar, för det är lite blod i urinen. 

Nästa förmiddag tog sköterskan ett blodprov och satte en kateter i armbågsvecket, och det var inte så kul… Senare körde hon iväg med oss till en annan del av sjukhuset (Victoria fick åka rullstol, men jag gick med mina egna ben) för att Victoria skulle göra en elektrod-nånting, för att kolla huvudet.

Jag fick inte vara med, men hon kom ut därifrån med massa gegg i håret där ”pinnarna” hade suttit fast. Och hon hade mest bara fått titta och blunda och följa en lampa med blicken, typ. Inget farligt alltså.

Därefter körde sköterskan oss vidare till scanningen, och jag fick vänta utanför igen… Victoria fick scanna både huvudet och hela bålen. Det gjorde ont när de sprutade in kontrastvätskan och det var jobbigt att behöva andas in och hålla andan jättelänge, sa hon efteråt.

Vid tretiden kom dagens läkare in och sa att allt ser bra ut så vi får åka hem, med varningen att om hon får mer ont, kräks, får kramper eller något annat ovanligt händer ska vi komma tillbaka genast. Hon får inte lämnas ensam på några dagar och ska inte delta i sport på två veckor.

Victoria ville gärna åka tillbaka till Charquemont, men läkaren avrådde från det, hon behöver vara hemma och vila. Om hon var där skulle hon ändå inte kunna delta i aktiviteterna eftersom hon behöver vara stillsam, och jag tror att personalen skulle vara orolig för att hon ska gå i sömnen igen…

Jag är väldigt tacksam för att allt har gått bra, och för att vi blev väl omhändertagna av tre läkare som alla kunde både förstå och prata engelska, och en massa sköterskor och annan personal som var mycket tålmodiga med mina bristande franskakunskaper.

Ingen vet egentligen vad som hände, men Victoria sa så här:

”Jag tror att jag ramlade ut genom fönstret och att Gud skyddade mig. Det är därför jag inte är mer skadad.”