Livet i Frankrike: Bildkavalkad från familjens skidresa

I måndags förra veckan vilket var annandag påsk och enda lediga dagen man har här för att det är påsk (de övriga dagarna är inte helgdagar och påsklovet infaller sex veckor efter sportlovet och inte nödvändigtvis i närheten av påsk), var vi i Grindelwald i Schweiziska alperna och åkte skidor, hela familjen. Det var första gången för Victoria, Jared och Diana, och själv har jag inte åkt skidor sedan i högstadiet, då jag tillbringade två sportlov i Österrikiska alperna. Det var ca 25 år sedan, om någon undrar.

Emma, Victoria, Jared och Johannes i "bäbisbacken".

Johannes hade valt plats och dag med tanke på skidbackarnas storlek och inbördes placering och väderprognosen, och det kunde inte varit bättre! Solen sken från en klarblå himmel och det fanns inte ens en liten bris i närheten. Mössor och jackor och vantar åkte av ganska så snabbt och vi njöt av vädret och dagen.

Johannes hjälper Diana åka.

Vi vaknade vid sex på morgonen, körde hemifrån en halvtimme senare och efter tre timmars bilresa var vi framme. Att hyra skidor och pjäxor till alla utom Johannes och Emma tog sin lilla tid, och sedan fick vi köa länge för att ta liften upp till backen, och själva liftresan tog 30 minuter (Europas längsta gondolbana), så innan någon hade fått på sig skidorna var klockan redan tolv! Hur gick det till?

Jennifer på väg tillbaka från den större nybörjarbacken.

Platsen var helt perfekt för vår familj - Männlichen hette toppen vi tog liften till, förresten, och där fanns, precis när man klivit av liften på 2225 meters höjd:
En liten "bäbisbacke" som mina barn kallade den, för småbarn och andra nybörjare, med rullbandslift i gummi. Mycket smidigt. Några stolar och stora saccosäckar (big boy tror jag de heter) fanns också att vila sig på.
En större backe, också för nybörjare men med lite mera längd och gupp.
Ännu större backar för de duktigare.
Möjlighet att åka heeela vägen ner igen istället för att ta liften.
Dessutom en restaurang, så klart.
Och en helt fantastisk utsikt över alla bergen omkring.
Även ett litet flygplan och en helikopter för de som var sugna på sightseeing eller ville ta sig till en annan topp och skida ner därifrån.
Så smidigt att allt var samlat, så att vi kunde ha en träffpunkt och tillgodose allas behov och önskemål. Vi kunde åka åt olika håll och ändå träffas igen utan problem.

Jared har fått in snitsen, Johannes åker bakom.

Diana åkte tre gånger och sedan tyckte hon att vi kunde åka hem igen, men efter att jag hittat en ledig stol åt henne och delat ut lite juice och kakor var hon nöjd igen, och växlade mellan att åka och fika och vila hela dagen.
Jared blev helt fast, han lärde sig jättesnabbt och ville bara åka hela tiden, vi fick övertala honom om att pausa ibland för att få i sig lite näring, men han ville genast åka mera.

Vilopaus för Jennifer, Diana och Jared.

Victoria lärde sig också snabbt, hon var nog den vi oroade oss mest för innan vi åkte, för hon tar inte motgångar så jättebra, och man vet ju aldrig hur det går... Hon vågade sig på den lite större backen också, men hon gillade inte liften, så hon åkte bara där en gång.
Emma har ju åkt skidor många gånger, så hon och Johannes åkte också i en större backe, och sedan övertalade han henne att de två skulle åka hela vägen ner istället för att ta liften när det var dags att dra sig hemåt. Det tog en dryg timme! Hon var heeeelt slut efteråt, och den kan jag förstå... Jag hade aldrig överlevt.
Jennifer hade åkt två gånger förut och hon fortsatte att göra framsteg och vi åkte tillsammans i den större nybörjarbacken, och gillade inte heller liften, men vi lät inte det stoppa oss.
Jag kände att jag kom ihåg hur man gör när man åker skidor, även fast det var länge sedan, men annars åkte Johannes och jag inte så mycket eftersom vi fokuserade på att hjälpa de andra.