Om snöskottning och tacksamhet

Nu har det snöat en hel massa här igen, hela helgen. I lördags kväll började det regna, fast det var ett par minusgrader här nere på jorden, så ni kan ju gissa hur vackert det var när jag vaknade i söndags. Hela världen var täckt av ett tjockt lager blänkande is. Det var verkligen jättefint, och jag önskar att jag hade gått ut en liten runda med kameran i handen... Kyrkan blev inställd på grund av halkan, och den allmänna rekommendationen var att folk skulle hålla sig inne. Två bilar såg jag köra förbi på hela dagen.

På söndagseftermiddagen började det snöa, så igår morse när jag gick ut för att skotta fram trappan och gången till trottoaren var det tio centimeter snö ovanpå isen. Något hälsovådligt, men efter en halvtimmes snöskottning och lite salt så var det riskfritt att gå där. Grannen hade sina båda bilar på tomgång i minst en timme innan de körde iväg på morgonen, för att tina bort all is. Jag är så glad att vi har sån ordning i garaget att vår bil får plats där. 

Efter förra veckans snökaos och inställda bussar har vi lärt oss att alltid kolla bussbolagets hemsida på morgonen för att se vad som är senaste nytt. Vägen här utanför var inte välplogad och det brukar betyda att vår busslinje inte kör, eftersom vi bor högst upp på en kulle, och det blir lite svårt att ta sig upp och lite för lätt att ta sig ner då... Inte för att bussen kör på vår lilla gata, men de brukar vara snabba med att ploga även den, så det är ett hyfsat mått på hur det ser ut runtomkring oss också.

Just igår uppdaterade inte bussbolaget sin nyhetssida, det enda det stod var "Söndag: bussarna kör enligt tabell". Ja, det är ju inte så svårt att köra en buss i timmen mellan 13-22 en dag när det inte är någon trafik, men jag ville hellre veta hur läget var denna måndagsmorgon när det förväntas köra tre bussar i timmen på vår linje samtidigt som plogbilarna försöker ta hand om vägarna och 25.000 människor ska ta sig till skola och arbete. Johannes gick iväg till sin busshållplats på vinst och förlust - kom det ingen buss kanske någon jobbarkompis skulle köra förbi, och eftersom Jennifer och Emma började nio kunde jag spana efter bussar när jag gick iväg med de andra, och ringa hem och berätta att de kunde åka buss till skolan och inte behövde gå, så det ordnade sig.

Väl hemma igen ägnade jag en timme åt att skotta garageuppfarten, som är stooor. Efter ett tag hade jag ont i händerna, snön var tung, och isen under var hård... Medan jag gick där och skottade tänkte jag på dem jag känner som inte kan skotta snö, på grund av brutet ben, kronisk sjukdom eller annat, och jag kände mig så tacksam över att jag hade möjlighet att göra det. En flicka i Jareds klass förlorade sin mamma häromveckan, jag vet inte om det var på grund av sjukdom eller olycka, men att tänka på det gör mig så ledsen för deras skull, jag kan inte föreställa mig vad de går igenom, och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förlora någon närstående på många, många år...

Många dagar ser mer eller mindre likadana ut för mig, med allt som hör till när man är hemmafru, som att se till att alla kommer upp på morgonen och iväg till skola och arbete, fixa frukost och lunch och mellanmål och middag, tvätta och städa och handla mat och läsa sagor och hjälpa till med läxor och medla i konflikter och så vidare, men trots att vardagen är så full av rutiner och det inte "händer mycket" känner jag mig oerhört välsignad i mitt liv.

Jag har en underbar man och vi har fem härliga barn, vi har mat och kläder och ett hus som passar våra behov och ger skydd mot väder och vind och vi har en bil som är pålitlig. Vi bor i ett land där vi har fred och frihet och vi har tillgång till massor av teknik som bland annat hjälper oss att hålla kontakt med familj och vänner som är långt borta. 

Vi har så mycket som vi tar för givet, och jag kan inte ens föreställa mig hur svårt livet är för många människor i världen, men jag är oerhört tacksam över att jag inte behöver uppleva det.

Ibland tror jag att vi ägnar för mycket tid att längta efter sådant vi inte har eller inte kan eller sånt som verkar ouppnåeligt. Saker som vi tror ska göra oss gladare, lyckligare, vackrare eller vad som helst, "om bara"... 

Visst, det finns en hel del jag kan önska mig och längta efter, men jag försöker att glädjas åt nuet och inte gräma mig över vad jag inte har. 

Idag har jag träningsvärk (otippat, eller hur?), men jag gläds åt att jag är vänsterhänt och därför inte så enkelspårig som de flesta andra vad gäller hur man skottar snö - jag kan byta grepp och arbeta åt två håll, så min träningsvärk är lite mera jämn och inte så hemsk som om jag hade hållit på att skotta snö med samma rörelse i en och en halv timme. 

Jag gläds väldigt mycket åt att min kappa är färdig, och den blev precis så härlig som jag hade föreställt mig. Men den får ni se och läsa historien om en annan dag, för nu ska jag gå och ta ner utebelysningen på balkongen, de två plusgraderna ett par timmar i går eftermiddag töade fram snörena som jag har knutit fast den med, och istapparna på belysningen hann smälta bort, så det är väl bäst att passa på...

Kram på er och fundera gärna lite extra över vad ni har att glädjas åt. Jag läste någon gång att positiva människor naturligtvis är gladare, men också lever längre, så satsa på det, för jag vill inte förlora er i förtid!