Fransmän är inte som svenskar

Den här gången menar jag det på ett positivt sätt. I Sverige är det "var man för sig själv" som gäller, oftast. Här i Frankrike funkar det inte så. Det känns som att familjen, storfamiljen och folk i allmänhet som råkar finnas omkring dig är mycket viktigare här än vad den/de är i Sverige.

Svenskar tycker som regel att det är staten som ska hjälpa oss när vi tycker att vi behöver det.

Ett exempel: barnen ska vara på dagis, förlåt; förskola, nästan gratis från ett års ålder oavsett om föräldrarna jobbar eller inte, det är normen i Sverige.

I Frankrike är många barn hemma till de är tre år, då de börjar skolan. Trots att här inte finns lika många föräldradagar som i Sverige. Visst, en del små barn börjar hos dagmamma eller på dagis när de bara är tre månader, men i många fall är det mormor/farmor som tar hand om dem om båda föräldrarna behöver jobba.

Svenskarna har blivit kollektivt ilurade att det bästa för barnen är att nån annan, med pedagogisk utbildning, tar hand om de små barnen så att båda föräldrarna kan jobba heltid, tjäna pengar och betala massa skatt till staten samt konsumera mera. I jämställdhetens namn.
Det här är inget politiskt inlägg, men hur det funkar i Sverige är nog en anledning till att svenskarnas mentalitet är så annorlunda mot fransmännens. 

Och jo, jag tror att det finns fantastisk personal på förskolor och ja, förskolorna behöver finnas för det finns barn och föräldrar som behöver dem, det är systemet och allmänna tankesättet jag har åsikter om just nu. Ok?

Det här är något jag har funderat på ganska länge, men jag kom att tänka på det igen för en stund sedan när jag gick hem från busshållplatsen med en rätt så tung matkasse. Jag satte ner kassen för att byta hand och när jag vände mig om såg jag en man som närmade sig mig, han bor här i området och är nog i närheten av 60 år. 

"Bonjour, kan jag hjälpa dig med kassen?" sa han, och jag tackade artigt nej. Medan vi gick sa jag att bilen inte velat starta i morse så jag fick ta bussen hem när jag hade handlat. Varpå denne man erbjuder sig att skjutsa mig eller låna ut bilen om jag skulle behöva det nån gång. "Känn dig inte generad, det är bara att knacka på". Öööhh... Jag var inte ens säker på vilket hus han bor i, och han säger att jag får låna hans bil?!? 

Jag tackade för hans generösa erbjudande och sa att jag ofta tycker om att gå, men det kan ju bli lite tungt ibland om man har mycket att bära på. Han log och visade upp sin kasse som innehöll en massa kottar och sa att den i alla fall inte var tung, och så önskade han mig en god eftermiddag och gick vidare. 

Skulle detta hända i Sverige?
Jag har flera exempel på sådana här saker, människor som jag inte känner som erbjuder sig att hjälpa till, inte bara just då, vid ett akut behov, det tror jag många skulle göra, utan vid ett framtida, ospecificerat tillfälle om jag skulle behöva det. Och inte bara sådär som man säger och egentligen hoppas att det aldrig blir av, utan de har lämnat telefonnummer och mejladress också ibland. Jag måste helt enkelt vara supertrevlig. Haha. ;)

Men det här med att man tar hand om varandra i familjen är väldigt tydligt här. Om båda föräldrarna jobbar så är det vanligt att skolbarnen blir hämtade av sin mormor/farmor och äter lunch där, och att hon passar dem efter skoldagens slut om det behövs. En del barn blir hämtade av en dagmamma som de äter hos, och ett fåtal äter i skolan, för det är det dyraste alternativet. 

Även på loven är det vanligt att barnen är hos sina mor/farföräldrar om föräldrarna måste jobba. Höstlov, sportlov mm är alltid två veckor här, så det är inte ovanligt att man kör barnen till sina föräldrar (även om de bor långt borta) första helgen och hämtar dem en vecka senare. Eller tre veckor senare, om det är sommarlov.

Jag har en granne som har fem barn mellan 3-10 år. Hennes mamma (som bor en bit härifrån) går till en annan skola, ungefär en kvarts promenad härifrån, och hämtar sina två barnbarn som går där (grannens syskonbarn). De går sedan hem till min granne och äter lunch tillsammans med dem innan mormorn går tillbaka till skolan med barnbarnen igen, för att deras mamma som är ensamstående inte ska behöva betala för skolmat till sina barn, eftersom hon jobbar och inte kan hämta dem så de kan äta hemma. Varje dag.

En pappa här i området hämtar ett par barn som bor i ett annat hus här för att deras mamma ska slippa stressa från jobbet för att hinna hämta dem i tid, så nu får hon en extra kvart på sig att komma hem från jobbet på eftermiddagen.

För tre år sedan blev en väninna sängliggande i tre månader på grund av ryggproblem. Hennes man är resande säljare och är ofta borta hela veckorna. Barnen var tre och sju år. De har inga släktingar i närheten.
Grannar och vänner hjälpte till att ta barnen till och från skolan, städa, tvätta, laga mat och handla. Min väninna tyckte det var fruktansvärt jobbigt och genant, förutom att hon hade jätteont och varken kunde sova eller röra sig, för hon var lite av en perfektionist och tyckte inte om att visa att hon var så sjuk. Men hon har sagt att det hon fick gå igenom då har gjort att hon känner mycket större kärlek till andra människor, och hon har en större önskan att hjälpa andra i sin tur. Och hon var redan bra. ;)

För ett år sedan blev jag tillfrågad av en mamma om jag kunde tänka mig att passa hennes barn en dag när hon plötsligt fick jobb och den tilltänkta dagmamman backade ur. Självklart ställde jag upp, och som tur var hittade de en annan dagmamma så de fick en mera permanent lösning. 

Det som slår mig är att här är detta är normalt, det är sånt som folk gör. 

Inte för att de borde, utan för att det är självklart att man tar hand om varandra och hjälper varandra. Så är det bara. Härligt, va?