Om att lita på sina barn, eller nåt... Kulturskillnader

Jag har fem barn (rättare sagt: VI har fem barn, jag är inte ensamförälder, vilket jag är oerhört tacksam över!) i olika åldrar mellan fyra och fjorton år. Alla är de olika på många sätt, men också lika på vissa sätt, precis som jag antar att alla föräldrar kan säga om sina barn. De har olika färdigheter och har utvecklats olika långt inom olika områden, men en sak som jag kan säga om alla fem är att jag kan lita på dem.
Naturligtvis betror jag inte femåringen med att laga middag utan hjälp och självklart gömmer jag alla saxar och farligheter så att inte fyraåringen råkar illa ut eller hittar på dumheter. Men, allt efter deras förmåga litar jag på att de kan klara av vissa saker. Med eller utan hjälp och/eller övervakning.

Här i Frankrike har jag insett att föräldrar är helt annorlunda, på många sätt. Till exempel lämnar många mammor sina små barn hemma ensamma när de ska hämta de större i skolan. Här har jag gått i ett par år och trott att flera kvinnor fått sena missfall, och tänkt många sorgsna tankar för deras skull, när de i själva verket bara lämnar sina barn hemma när de hämtar syskonet i skolan. Minsann. Kulturskillnader, absolut. Är det jag som är en orolig hönsmamma eller är det de som oroar sig för lite?

Nu pratar jag alltså både om bebisar som är helt nyfödda eller ett par månader, men också om två-treåringar och allt däremellan. "Det är för jobbigt att klä på och av dem hela tiden och ta med dem ut", "han sover", "han är så snäll, han gör inget dumt", "jag är hemma igen om tjugo minuter", "vi har inga farligheter inom räckhåll, han kan inte skada sig" är argument jag har hört.

Men snälla! Tänk på allt som kan hända! Har franska barn aldrig kommit på att man kan klättra upp på ett bord och hoppa ner? Sätta på spisen? Klättra i en hylla för att hämta något? Stoppa gafflar i eluttagen? Hälla vatten på ett helt golv?

Jag skulle kunna lista massor av saker mina barn skulle kunna få för sig att göra när jag är hemma, varför skulle de då inte göra dem när de är ensamma hemma?
Just barn som stoppar saker i eluttag har jag varit förskonad ifrån, förutom att Diana satte i plattången häromveckan, samtidigt som hon höll i plattorna. Jag såg vad hon gjorde och skuttade snabbt upp ur soffan för att ta hand om plattången och fråga om jag fick hjälpa till, så hon hann inte bränna sig. Plattången bor vanligtvis högt upp, utom både syn- och räckhåll, men någon hade använt den tidigare och den låg och svalnade. Numera får den svalna betydligt kortare stund innan den läggs undan igen.

Tänk dessutom på allt som skulle kunna hända mig så att jag inte kommer hem igen... Vad gör då det ensamma barnet som ingen vet är ensamt och behöver tas om hand? Usch, sånt vill jag helst inte tänka på.

Att lita på sina barn tycker jag inte alls är samma sak som att tro att de aldrig skulle hitta på nåt tokigt bara för att de inte brukar göra det, eller? Diana klippte håret på sig för ett par veckor sedan, trots att vi alltid har alla saxar undangömda eftersom hon gjorde det för ett år sedan.
Men just vid det här tillfället höll Jennifer på att göra sina läxor och därför var hennes pennskrin framme och öppet och när hon gick på toaletten råkade Diana gå upp och in i hennes rum och fick syn på saxen, "and the rest is history", som man säger...