Klassresa med änglavakt

Det här är jättelångt och hela historien känns som ett riktigt mirakel.
Om ni inte orkar läsa hela texten är kortversionen att Victoria gick i sömnen (det har hon aldrig gjort förut) klockan ett på natten, öppnade ett fönster på andra våningen och ramlade ut, vaknade på rygg i gräset och hade ont i ryggen. Som tur var hade inte alla gått och lagt sig utan någon hörde henne när hon grät och drog i handtaget på en låst dörr för att försöka komma in igen. De sa att hon inte var kall, så hon har inte varit ute länge.
På sjukhuset blev hon röntgad och scannad på huvud och överkropp och allt ser bra ut. Hon mår mycket bättre redan men ska ta det lugnt ett tag.

Jag har kommit på nu varför jag inte fattade att det var så farligt från början; när fröken berättade på franska vad som hänt sa hon "premier étage" och det översatte min hjärna till "första våningen", alltså bottenplan, men på franska betyder det "en trappa upp". Hade jag insett det hade jag åkt ut dit på en gång och hämtat henne...

Klassresa med änglavakt!

Som jag skrivit förut skulle Victoria åka på klassresa till ”Centre de nature et plein air” i Charquemont denna veckan. Hon var full av förväntan när jag vinkade av henne i måndags morse. Jag var, så klart, lite orolig, hönsmamma som jag är, inget av mina barn har någonsin varit borta en hel vecka, och hon är ju bara nio!

Måndagen förflöt väl, det kändes lite konstigt att hon inte kom hem på lunch som vanligt, och ännu mera konstigt att hon inte kom hem efter skolan som vanligt.

Det var trevligt att fröken uppdaterade mig och de andra föräldrarna om dagens aktiviteter via skolans hemsida och via en telefonsvarare där man kan lyssna på fröken och få små hälsningar från sina barn. Så gulligt att lyssna på barnen som alla säger ”Hej mamma och pappa. Jag har det bra. Puss och kram.”

På tisdagen när jag hade kommit hem igen efter att ha lämnat Jared i skolan ringde telefonen, det var Victorias fröken som berättade (på franska) att Victoria hade gått i sömnen mitt i natten (det har hon aldrig gjort förut), klättrat ut genom ett fönster och ramlat men någon hade sett henne och hjälpt henne in igen, och nu hade hon ont i ryggen och de skulle ta henne till doktorn och ville vi hämta hem henne? Ööööhh… VA???

Sedan fick jag prata med Victoria som var lite ledsen och sa att hon inte kom ihåg vad som hade hänt, men hon hade ont i ryggen och i magen. Jag frågade om hon egentligen ville åka hem eller om hon hellre ville stanna kvar och vila lite, hon kanske skulle må bättre om en stund? Hon ville gärna stanna, och fröken lovade att följa med henne till doktorn och ringa tillbaka sedan.

Vid halv ett ringde hon och sa att doktorn tyckte att det vore bäst om vi tog henne till akuten för en röntgen och ekto… vad det nu heter när man kollar magen. Eeehh… jaha, var det så allvarligt?

Ramlade hon verkligen ut genom ett fönster eller missförstod jag dig på morgonen? frågade jag fröken (som kan en del engelska, som tur är). Ja, vi tror det, svarade hon, men vi vet inte riktigt, eftersom ingen såg det och Victoria inte kommer ihåg.

Jag ringde Johannes och förklarade det hela, och när han hade avslutat en grej på jobbet åkte vi till Charquemont (en timmes resa härifrån) för att hämta Victoria.

Det var ett mysigt ställe, synd att det bara var några få snöflingor på marken och inte tillräckligt för att åka skidor, för det fanns en fin backe där.

Victoria såg lite blek ut och rörde sig väldigt försiktigt. Fröken och centrets ledare visade mig en trappa upp till rummet där Victoria hade sovit och jag frågade ”men var var det hon klättrade ut?” Vi ska visa dig, sa de, och öppnade dörren på motsatta sidan av korridoren, som var värdinnans rum, och sa ”Här öppnade hon fönstret, och antagligen ramlade hon ut här. Om hon inte bara öppnade fönstret och sedan gick nerför nödtrappan här vid dörren bredvid och gick ut genom någon dörr, och kanske snubblade i en liten trappa som finns där ute.”

Jag tittade ut och hjärtat nästan stannade, för det var ju högt! Jag hade inte fattat att fönstret var på andra våningen, jag trodde det var på bottenplan. Och fönstret satt högt upp också, över midjehöjd på mig. Hur skulle hon ens ha kommit ut genom det?

Så, vad är fakta i den här historien?

• ·      Victoria hade svårt att somna på kvällen och gick över till värdinnans rum vid halv elva på kvällen. Hon var inte där, så Victoria gick ner, där fröken, värdinnan och några andra satt och pratade. Värdinnan följde med henne upp igen och stoppade om henne och sedan somnade hon.
• ·      Klockan ett på natten tänker värdinnan och den andra sista personen som fortfarande är vaken gå och lägga sig och just då hör de hur någon gråter och rycker i dörrhandtaget utifrån. Där står Victoria! Iförd enbart pyjamas, barfota. De parkerar henne framför brasan och undrar hur hon kom ut. Hon är inte kall, så hon har inte varit ute länge.
• ·      Victoria vet bara att hon vaknade på gräset (som var täckt av ett tunt lager snö) och hade väldigt ont i ryggen. Hon tittade upp och såg ett öppet fönster, gick runt huset och drog i det låsta dörrhandtaget, som värdinnan öppnade.
• ·      Fönstret var inte öppet förut, Victoria måste ha öppnat det. Hon kommer ihåg att när hon var i rummet tidigare på kvällen stod det ett flyttbart element framför fönstret, så hon kan ha klättrat upp på det för att komma ut genom fönstret.
• ·      Inga dörrar var öppna någonstans, så om hon har gått ner för nödtrappan och gått ut genom en dörr har hon stängt den igen. Dörrarna är av sådan typ att även om de är låsta går de att öppna inifrån, en säkerhetsgrej av utrymningsskäl. Som på hotell, ni vet. (Jättesäkert om barnen kan gå ut och försvinna utan att nån märker det…)
• ·      Av smutsfläckarna på hennes pyjamas ser det ut som att hon har gjort en volt och landat platt på ryggen, bara övre delen av baksidan på tröjan är smutsig, ingen smuts på mage, knän eller någon annanstans, alltså verkar det inte som att hon har snubblat i en trappa utomhus.

Tillbaka till berättelsen:

Vi körde till akuten där en läkare undersökte Victoria. Han ser inga synliga skador, inga blåmärken eller skrapsår alls. Det gör väldigt ont när han trycker på övre delen av ryggraden, men annars gör det mindre ont, både på resten av ryggen och på magen. Hon har inte ont i nacken eller huvudet, och alla leder funkar som de ska.

Läkaren vill att ytterligare en läkare ska ha en åsikt om vad bör göras och skickar upp oss till barnakuten. Efter att den läkaren har gjort sin undersökning skickar hon ner oss till akuten igen för att Victoria ska röntga bröstkorgen.

Röntgen ser bra ut, men läkaren vill att vi ska stanna över natten för observation, och så ska de scanna Victorias mage på morgonen för att kolla så att hon inte har några inre blödningar, för det är lite blod i urinen. 

Nästa förmiddag tog sköterskan ett blodprov och satte en kateter i armbågsvecket, och det var inte så kul… Senare körde hon iväg med oss till en annan del av sjukhuset (Victoria fick åka rullstol, men jag gick med mina egna ben) för att Victoria skulle göra en elektrod-nånting, för att kolla huvudet.

Jag fick inte vara med, men hon kom ut därifrån med massa gegg i håret där ”pinnarna” hade suttit fast. Och hon hade mest bara fått titta och blunda och följa en lampa med blicken, typ. Inget farligt alltså.

Därefter körde sköterskan oss vidare till scanningen, och jag fick vänta utanför igen… Victoria fick scanna både huvudet och hela bålen. Det gjorde ont när de sprutade in kontrastvätskan och det var jobbigt att behöva andas in och hålla andan jättelänge, sa hon efteråt.

Vid tretiden kom dagens läkare in och sa att allt ser bra ut så vi får åka hem, med varningen att om hon får mer ont, kräks, får kramper eller något annat ovanligt händer ska vi komma tillbaka genast. Hon får inte lämnas ensam på några dagar och ska inte delta i sport på två veckor.

Victoria ville gärna åka tillbaka till Charquemont, men läkaren avrådde från det, hon behöver vara hemma och vila. Om hon var där skulle hon ändå inte kunna delta i aktiviteterna eftersom hon behöver vara stillsam, och jag tror att personalen skulle vara orolig för att hon ska gå i sömnen igen…

Jag är väldigt tacksam för att allt har gått bra, och för att vi blev väl omhändertagna av tre läkare som alla kunde både förstå och prata engelska, och en massa sköterskor och annan personal som var mycket tålmodiga med mina bristande franskakunskaper.

Ingen vet egentligen vad som hände, men Victoria sa så här:

”Jag tror att jag ramlade ut genom fönstret och att Gud skyddade mig. Det är därför jag inte är mer skadad.”

Franska tvättråd gör mig galen!

Förra veckan började rean här i stan, och jag tog med mig Jennifer, Emma och Victoria till en av de större klädaffärerna här, och där roade vi oss i 1 1/2 timme, ungefär, innan vi körde hemåt med två stora välfyllda kassar med fynd.

För en stund sedan stod jag och sorterade veckans tvätt, och av förklarliga skäl var det en hel del av nyinköpen som låg i tvättkorgarna.
Allting var märkt med 30 grader och streck under baljan, utom en kjol i polyester som får tvättas i 40 grader, och en kortärmad tröja med "Hello Kitty"-tryck; på den står det handtvätt...

Vi köpte bland annat jeans, tröjor med och utan tryck, pyjamas, gympakläder och grovstickade tröjor/västar. Ingenting var i några konstiga material eller med påklistrat bling. Det flesta plaggen är av bomull med 2-5% elastan. Ändå säger tvättråden 30 grader och streck under baljan. Vansinne! Man kan väl inte tvätta i kallvatten...

I somras trotsade jag tvättrådet en gång och tvättade en ny tröja med tryck i 40 grader istället för 30. Det blev helt förstörd, trycket bleknade nästan helt bort. Så det misstaget gör jag inte igen.
Men vad kan rimligtvis hända med en vanlig tröja (utan tryck) av bomull med lite elastan i om jag tvättar i 40 istället för i 30? Inget! (Jag är textilingenjör, så jag borde veta...)

Ändå fegar jag och tvättar numera tre maskiner tvätt med 30 grader i veckan (ljust, mörkt och rött/rosa), som tillägg till de 4-6 maskiner jag redan tvättar... Suck. Fast jeansen tvättar jag i 40, oavsett vad tvättrådet säger, så det så. Om det inte står 60 förstås.
Den gråa Hello Kitty-tröjan har jag inte bestämt mig för vad jag ska göra med ännu, vågar jag tvätta den i maskin eller inte? Jag har fått lära mig att "delikat"-tvättprogrammet tvättar mer försiktigt än folk i allmänhet, så jag tror att den får gå med där...

För den delen så funderar jag på om jag ska använda syntet-programmet i 30 grader istället för delikat, delikat borde väl motsvaras av ett skötselråd med två streck under baljan, eller hur? I min manual till tvättmaskinen står det förklarande text till hur de olika programmen ska användas, men det är inga tvättsymboler bredvid texten, det tycker jag hade varit smart.

Jag vet inte hur det är i Sverige nu för tiden, om det har skett något revolutionerande med tvättmedlen de senaste året, men på det tvättmedel jag använder nu står det "fläckfritt även på 30 minuter", antagligen för att "allt" ska tvättas i 30 grader, och de programmen är ju väldigt korta.
Här finns fortfarande många jättestora paket som man ska hälla 2 dl av i tvättfacket, och även små paket med koncentrerat tvättmedel, och så små geléiga kuddar som man ska lägga i tvättrumman, under tvätten. Men, jag har inte sett några olika paket för vittvätt respektive kulörtvätt, konstigt va? Måste betyda att de inte använder optiska vitmedel i det här landet. Däremot finns det specialtvättmedel för svarta kläder, men det har jag inte testat.

Nu pep det om tvättmaskinen, dags att lägga i en ny omgång tvätt...

(Och jag vet att jag skrev ett liknande inlägg för ett år sedan, men faktum är att för 1 1/2 år sedan när vi reashoppade här första gången var allting märkt med 40 grader, det måste hänt nåt med klädmärkningen den hösten... )

Dagens tänkvärda ord

”Min inställning är för mig viktigare än … det förflutna, … än pengar, än omständigheter, än misslyckanden, än framgångar, än vad andra tänker eller säger eller gör. Den är viktigare än utseende, begåvning eller skicklighet. Den lyfter eller krossar ett företag, en kyrka, ett hem. Det förunderliga är att vi varje dag kan välja vilken inställning vi ska ha den dagen.”

Charles Swindoll 

Fantastiskt, va? Vår inställning påverkar oss så mycket. 
Jag ska välja att orka med den här dagen på ett bra sätt, fast vi nu är inne på tredje skolveckan med sjuka barn... Ingen gick till skolan idag heller, men de är inte så väldigt sjuka nu. 
Jag hoppas att de stora tjejerna kan gå i morgon, och jag hoppas att inte Jared blir mera hostig, han har just börjat bli sjuk, utan att han också kommer iväg till skolan igen snart. Inte för att han vill, han är mycket hellre hemma och bygger med lego, men han har det bra i skolan också, han kommer nog bara inte ihåg det, för han har helt tappat rutinen...

Skolresa

Victorias klass ska åka på skolresa om ett par veckor, och inte är det en liten skolresa heller, de ska vara borta hela veckan! Sånt händer väl aldrig i lågstadiet i Sverige?!?
De ska åka skidor och skridskor halva dagarna och ha skolarbete andra halvan av dagen. Det är tydligen ett jättebra ställe, alla barn som har varit där förut har älskat det. Hoppas bara att maten är sånt som Victoria överlever att äta... Och hoppas att det blir lite snö därborta innan de ska dit...

Idag har jag varit på ett ställe i stan och lämnat in alla papper för att hon ska få följa med, det är inte obligatoriskt utan man kan välja att stanna kvar i skolan och då gå in i en annan klass under veckan, men "alla" åker.

De papper som skulle lämnas in var, förutom fyra sidor med personuppgifter, adress, telefonnummer, födelseort, allergier och annat mer eller mindre viktigt (ofta upprepat tre-fyra gånger på olika sidor), följande:
* Livret de famille, dvs "familjebok". Sån har vi så klart inte, men ett "extract of the population register" som vi fått på engelska från Skatteverket duger.
* Carnet de santé, "hälsobok", för att se att hon har fått alla obligatoriska vaccinationer. Tur att sprutorna heter ungefär likadant på svenska som på franska...
* Två olika bevis på att hon har sjukförsäkring, både från den allmänna och om man har nån extra, så kallad "mutuelle". Det pappret de ville ha fick jag inte tag på, men det jag hade från vår superförsäkring som Johannes jobb betalar var, efter lite förklarande, okej. Det är ju ingen av de vanliga "mutuelle", så hon kände ju inte igen varken företagsnamnet eller pappret fast det var på franska...
* Ett papper från CAF (också typ Försäkringskassan) som visar hur mycket pengar vi fick från dem förra månaden i barnbidrag. Om man har bostadsbidrag eller andra bidrag kommer de också härifrån.
* Ett papper som bevisar att vi bor här, tex elräkningen. (Det måste man även ha om man vill köpa busskort. Jag veeeeet, de är omständiga fransmännen...)
* Slutskattebesked från 2010, och även om man kan skriva ut dem på engelska, var det ju inte direkt var de var vana vid... Och inte hade hon en aning om kronans kurs mot euron... men hon litade på mig när jag sa att det är ungefär korrekt att stryka sista nollan för att få ett värde i euro.

Sedan var det bara att plocka fram checkhäftet och betala för kalaset, drygt 57€ blev det.
Kostnaden räknade hon ut genom att ta våra inkomster, barnbidraget och antal barn och stoppa in i nån formel. Det läskiga var att det stod ingenstans på mina papper hur mycket det kunde kosta... Men när hon räknade såg jag såg på hennes papper att maxkostnaden är 125€, så det var väl tur att det inte blev dyrare. Hoppas nu att hon får jättekul. Imorgon ska vi gå till doktorn så är hon förhoppningsvis fri från sin hosta innan det är dags att åka också.

Jag grämer mig.

Det är ett uttryck jag sällan får användning för, men just nu passar det.

Jag grämer mig lite för att Diana var sjuk när vi var i Sverige så att vi inte fick gjort allt det där vi hade tänkt göra. Till exempel gå på bio, köpa böcker och sånt. Men stackars Diana, allt annat blir mindre viktigt när någon är så sjuk. Fast jag skulle gärna velat ha den här boken. Men portot går på 225 kronor, så det får nog vänta tills någon har vägarna förbi oss.

Jag grämer mig också lite för att den fina ljusstaken vi fick i julklapp var för lång för våra resväskor, så den fick stanna i Stockholm. Men även om de på flygplatsen hade godkänt den som handbagage trots att den var för stor så hade vi inte orkat släpa på den, så enkelt är det. Den hittar nog hit förr eller senare.

Jag grämer mig mera för att jag inte fick med mig en barnvagn hem. Hela hösten har jag gått och längtat efter en Brio Sitty, men de säljs inte i Frankrike. I Tyskland finns de, men jag som är en snål smålänning vill hellre köpa en begagnad för 6-700 kr än en ny för 200€. Och några begagnade har jag inte hittat i Tyskland.
Så varför fick jag inte med nån hem? Faktiskt behövde jag inte ens hitta en på Blocket, för när jag berättade för en väninna att jag ville köpa en sån vagn sa hon att jag kunde få köpa deras. Jättesmidigt! Och jag har lånat den förut och vet att den rullar bra och sånt, så det var ju perfekt.
Så varför fick jag inte med den hem? Jag packade så bra när vi skulle hem så jag tillochmed lämnade kvar en tom gammal väska för att vagnen skulle få plats i bagaget när vi körde till Arlanda, men det var omöjligt. Det är ju inte en paraplyvagn, även om den är liten och smidig, så vi kunde inte ta med den. Även om jag hade haft en resväska i knät hade det inte gått. Jag som har längtat så efter en sån vagn...

Och nu så grämer jag mig också lite över att vi lämnade en hel tom väska i Sverige, vi kunde ju ha fyllt den med svenska godsaker som vi nu får klara oss utan...

Jaja, det går över.

Diana har fått i sig sin sista dos penicillin och nu har hon kommit på att homeopat-sockerpillerna är jättegoda och vill ha dem jämt, så fem små piller fyra gånger om dagen tills hostan är borta blir inga bekymmer. Och om jag fortsätter att gå och lägga mig vid nio så jag får tio timmars sömn, vilket jag verkar behöva för att klara dagen, så då får det väl vara så just nu. Det är bäst att ta hand om sig så man blir ordentligt frisk, för att krascha totalt har jag inte tid med. =)

Intressant tanke

Jag läste en intressant lista på CNN häromdagen, 15 faith-based predictions for 2012, och på plats nummer nio hittade jag detta:

Sabbath becomes trendy! Fourth Commandment makes a comeback! Sabbath named Time's person of the year! A new movement sweeps the country. They call themselves 24/6. Worn out by being tethered to the grid 24/7, sick of being accessible all hours of the day, inundated by updates, upgrades, and breaking news, Americans finally rebel, demanding, "We need a day off." People all over the country go offline for 24 hours every week. The simple break from the frenetic pace results in lowered cholesterol rates, fewer speeding tickets, and a reduction in marital strife. Peace, tranquility and contentment spread like wildfire.

--Jamie Korngold, rabbi and author of "The God Upgrade"

Att vara nåbar 24/6 istället för 24/7. Varför inte? Men själv föredrar jag nog mer normala "arbetstider": 

Ring mellan nio på morgonen och nio på kvällen, om det inte är nåt akut. Ring helst inte efter åtta, då nattar vi barnen. Och jo, du får ringa tidigare på skoldagar, det är ingen risk att vi sover, men det är fullt upp med att få iväg alla till jobb och skola, så vill du bara småprata, välj helst en annan tidpunkt.
Jag älskar att småprata, så ring gärna!

Om du mejlar så kollar jag normalt mejlen flera gånger varje dag, men på söndagarna har jag som regel datorn avstängd. Och nej, jag har varken mejl eller facebook i mobilen. Och mobilen bor i handväskan, så det är god chans att jag missar ett sms om jag inte är i närheten av väskan när det piper till.  Kontentan av detta är: Är det viktigt så ring. Är det halvviktigt, är chansen större att jag ser ett mejl än ett sms snart. Om jag är hemma, alltså, så man kan inte veta säkert...

Kalla mig gammaldags om du vill, men jag vill välja själv hur nåbar jag är.
Eller hur jag är nåbar.

Gott nytt år!

Nu är vi tillbaka i verkligheten igen, och livet börjar återgå till det normala. De stora tjejerna började skolan igår, redan!
Det var härligt att vara i Sverige och träffa släkt och vänner, även om det tyvärr inte riktigt blev precis som vi hade tänkt oss... Diana blev nämligen jättesjuk. Stackarn, hon hostade massor (och hostat och snorat har hon gjort ungefär hela hösten, men nu var det värre, mycket värre...) och så hade hon nästan 40 graders feber, av och till i flera dagar, och så bara sov hon.
Jag ringde Vårdcentralen en gång och Sjukvårdsrådgivningen en gång och bestämde mig för att vänta till vi kom hem med att gå till doktorn, hon fick i sig vätska och kissade och det var det viktigaste, sa de.

Vi flög hem i söndags, och det gick bra, men hela måndagen var vi däckade, både Diana, jag och Johannes. Vi samlade ihop oss tillräckligt för att gå till doktorn på kvällen, och sedan till apoteket för att hämta ut allt på receptet: paracetamol, penicillin och homeopatpiller.

Såna recept får man inte i Sverige, behöver man Alvedon får man allt köpa det själv, men här får man det gratis, eftersom det är på receptet, och alla mediciner och läkarbesök blir gratis om man har en tilläggsförsäkring, vilket de flesta verkar ha, annars betalar man 30% av kostnaden.

Homeopatpiller är vanligt här, det finns i nästan alla apotek, och apotek finns i varenda hörn... Jag har inte tagit mig tid att lära mig, men många har olika piller till allt möjligt. Mot "ont" om ett barn ramlar och slår sig, mot illamående/åksjuka, mot hosta, mot ont i magen, mot oro/nervositet... det finns ingen ände på det. Det är ganska vanligt med läkare som är generalister/homeopater, och en väninna sa att hon föredrar dem, för då vet hon att de inte skriver ut onödiga mediciner. Den läkaren vi går till nu är en sådan, och han känns bra, och dessutom är det promenadavstånd dit, och nära till apoteket, så det finns ingen anledning att byta.

Diana ville inte alls ha några mediciner, den äckliga jordgubbskrämliknande paracetamolen kräktes hon upp, så vi blandar vår svenska flytande Alvedon i hennes apelsinjuice vid behov som vanligt.
De söta små homeopatsockerpillerna vill hon inte heller ha, så då får hon väl fortsätta hosta ett tag till, jag som trodde att de skulle vara lätta att få i sig.
Penicillin är ju alltid äckligt, men nödvändigt, så den bråkar vi med henne för att hon ska få i sig, som tur är bara två gånger om dagen i fem dagar, så vi är snart halvvägs...

Igår var Diana vaken fyra timmar, och lekte lite, det var underbart att se, med tanke på att hon i stort sett har sovit dygnet runt sedan i onsdags, och idag är hon rätt pigg och går omkring och fixar nästan som vanligt, lilla tjejen, så sjuk hon var... Tur att det inte var värre.

Lugnet före stormen...

Snart ska vi ha julklappsutdelning här... Vi väntar bara otåligt på att de två minsta ska vakna, vi ger dem fem minuter till innan vi väcker dem så vi får börja kalaset!
(Och så att Johannes får komma iväg till jobbet, så han kommer hem nångång...) 

I morgon bitti klockan sju kör vi till flygplatsen för att flyga hem till Sverige över jul och nyår, då blir det nog inte så mycket uppdatering här, kan jag tro, så

god jul på er!

Och förresten: Jag fick just veta att jag fick VG på min tenta! :)

Recept: Pepparkaks-kolakakor med vit choklad

Detta är min nya julfavorit! De här kakorna är såååå goda, så jag skulle kunna äta hela burken med kakor själv... Jag undrar om jag ska offra min sista sirap på att göra en sats till?

Pepparkakskolakakor med vit choklad

100 g mjukt smör
1 dl socker
1/2 msk vaniljsocker
1/2 msk pepparkakskryddor
1 msk sirap
2 1/2 dl mjöl
1 tsk bakpulver

Garnering:
ca 75 g vit choklad, ju mer desto godare...

Blanda alla ingredienser, dela degen i två bitar och rulla längder av dem. Lägg rullarna på en bakpappersklädd plåt och platta till med fingrarna. Grädda i 175 grader i 12-14 minuter, de ska vara krispiga, inte mjuka, när de har svalnat.
Skär rullarna till sneda kakor medan de fortfarande är varma.
Smält vit choklad och ringla över kakorna när de har svalnat.

Två tips från mig till dig:
Skär kakorna med pizza-slicern, jättesmidigt!
Smält chokladen i en liten plastpåse i micron och klipp ett liiitet hål i ett hörn för att enkelt spritsa ut chokladen på kakorna.

Nu har vi snö, på riktigt.

Till skillnad från det blask som föll i lördags har vi nu fått lite riktig snö. Genast blir det mera julstämning, och jag undrar om vi möjligen kan få plats med vår lekstuga i garaget, den kanske inte tycker om snö och minusgrader?
Vi har redan gjort plats för bilen i garaget, ååh, så skönt det är att inte behöva gå ut, utan bara gå ner för trappan till källaren och sätta sig i bilen. Jag vill alltid bo i hus med direkt access till garaget...

Fjärde advent

Redan! Victoria är lite orolig för att vi inte ska hinna köpa julklapparna i tid, men det klarar vi nog...

Julfesten i kyrkan igår var trevlig, men lång... Vi glömmer ibland (konstigt nog) att fransmän inte är som svenskar, och när vi smet vid halv tio satt alla andra och fikade i godan ro. Vi tänkte att en julfest som börjar 17.30 borde vara slut vid åtta-halv nio, men så dags hade vi knappt börjat med förrätten...
Diana tröttnade redan vid åttatiden, hämtade sin jacka och sa att hon ville gå hem och sova, trots att hon faktiskt somnade en stund i min famn under programmet, som inte var ett "julprogram" av svensk sort heller... Det var några julsånger, men också heeelt andra saker som hade passat på vilken talangkväll som helst, men inte på en julfest, enligt min åsikt. ;)

Vårt luciatåg var mycket uppskattat av alla, lite störande att de klappade händer mellan varje sång, men de visste ju inte hur det ska vara...

Mamma, det snöar!!!

Jepp, så hojtade Victoria lyckligt i morse, men när jag tittade ut såg jag bara regn. Eller, vänta... jo, en och annan liten pytte snöflinga bland regndropparna var det också. Senare när jag gick till bageriet för att köpa bröd var det blöta, blaskiga snöflingor som föll, men nu har det slutat. Lika bra det när det är plusgrader. I morgon ska det vara lite kallare, då kanske det blir snö på riktigt?

Nu har Johannes, Jennifer, Emma och Victoria åkt ner till stan för att gå på julmarknaden, och jag ska stryka lusselinnen inför vårt lilla luciatåg på julfesten i kyrkan i kväll.
Jag undrar om jag ska försöka svänga ihop en stjärngossestrut till Jared? Ha, den skulle han väl aldrig sätta på sig ändå... Vi får se hur det blir med det.
Jag tror att vi har enats om att Emma ska vara lucia i alla fall. Vi är inte så väl förberedda, men vaddå, det är ju ingen som har sett ett luciatåg förut så de har inget att jämföra med. :)

Vilken morgon...

I morse när Emma hade gått iväg till bussen kom hon hem igen efter fem minuter och nästan grät, det regnade och var så blåsigt så hon inte kunde andas...
Hela morgonen blev hastigt omplanerad, Johannes fick agera chaufför i ovädret innan han kom iväg till jobbet, först åt Emma och sedan körde han ett varv med mig, Jared och Victoria när jag lämnade Jared i skolan och så släppte vi av Victoria i hennes skola innan vi körde hem igen och Johannes plockade upp Jennifer som inte började skolan förrän vid nio, därför kunde hon passa Diana så vi slapp ta med henne på morgonen. Sedan kom han äntligen iväg till jobbet, tre kvart senare än planerat.

Nu ska jag fortsätta med julkortstillverkningen, men först kommer en bild på vår julkortsupphängning, det är lite glest där, men jag hoppas att det kommer fler kort snart...

Full fart!

Igår kväll skrev jag min franska-tenta,  och idag på förmiddagen gick jag ner till stan och fikade och skrev julkort på franska hos en väninna, sedan en snabb runda på stan för att köpa presenter till Jared och Victorias fröknar, och en sväng till posten för att köpa massa frimärken innan det var dags att ta bussen hem (i regnet...) för att hämta Jared i skolan och lämna julklappen till hans fröken. Hon är nämligen ledig på fredagar, annars är ju sista skoldagen imorgon, men då har Jared "andra fröken", och det var ju den vanliga fröken som skulle få paket, så klart.  

Här är ju ingen klassinsamling till fröknarna som det brukar vara i Sverige, utan det är var och en för sig själv. Jareds fröken fick en ask choklad från Jeff de Bruges, och Victorias fröken ska få en blomma. 

Nu har jag vässat mina slöa skärblad med aluminiumfolie så även om de inte är perfekta funkar de bra, så nu är det dags för julkortsverkstad! Det finns fortfarande hopp om att få iväg julkorten i tid...

En vecka till jul!

Ja, nu tror ni väl att jag har blivit helt snurrig, men vi har bestämt oss för att fira jul här den 21:e eftersom vi åker till Sverige den 22:e, och vi kan inte ta med alla julklappar på flyget... Så det blir jul tre gånger i år,  med stockholmssläkten den 24:e och med dem i Bergkvara den 26:e.

Bara idag har Cora 25% rabatt på lego och dessutom 10% på valfri annan sak, så Johannes och jag åkte dit igår kväll och "rekade" och så åkte jag dit i morse så fort de öppnade, för en av grejorna vi spanade på fanns det bara två av.

Det som står högst på Victorias önskelista verkar tyvärr vara slutsålt i hela Frankrike, synd att vi inte var på hugget i början av november, men så är det... Jag ska kolla nätbutiker i Sverige också, så vi har inte gett upp hoppet än.

Annars börjar julklappsshoppandet bli klart nu, det är skönt att slippa kaoset från förra julen, när vi kasade runt i snöblask på sommardäck dan innan jul eftersom de vinterdäcken som vi behövde var slut överallt... Nu är vinterdäcken redan på, innan snön hittade hit. Härligt.  :)

Lucia

Just nu lyssnar jag på Luciamorgon på SVT Play. Så vackert! Det vore ingen riktig luciadag utan det...

Årets julgran

Igår tog vi fram och klädde granen. Så här ser årets upplaga ut, så här på morgonkvisten.

Konstigt hur olika det blir med olika inställningar i kameran, det första kortet är taget på autoläget men utan blixt, och det andra på inställningen "candlelight". Jag tror att verkligheten ligger lite mitt emellan.

Dags att sätta fart, sista skolveckan innan jul nu... De slutar redan på fredag, men så börjar de igen redan den 3/1...

Julstad

Jag har scrappat lite, men inte är det julkort, för mina skärblad är helt slut, det blir bara fransigt och fult när jag skär. Och inte har jag hittat någon som säljer refillblad till min skärmaskin heller, så det känns lite trist. Det börjar bli lite bråttom nu...

Men, jag har klippt och klistrat en liten stad i papper, och nu bor den så fint i vår bokhylla. Tadaa!

Egentligen är det en paketkalender, men det är inget i paketen, kanske nästa år.

Regn, regn, regn...

I måndags när Jared skulle till skolan regnade det. Suck, tänkte jag, men insåg sedan att det faktiskt bara har regnat fyra skoldagar på hela terminen, så det var väl inte så mycket att klaga över. Men nu har det regnat hela veckan, och det börjar bli lite långtråkigt. Dessvärre säger väderprognoserna att det ska regna i två veckor till. Synd att det inte är 10 grader kallare, då hade det varit vitt och fint här nu...

Men jag bakade väldigt goda lussekatter igår, så visst finns det julstämning trots att det ser ut som höst ute.

Hoppas att ni får en bra dag!

Språkförbistring...

Förra julen köpte jag en burk bikarbonat i en specialaffär (där jag även hittade saffran för det fruktansvärda priset 10€/g). Och jag har använt den sedan dess när jag har bakat något där det står bikarbonat i receptet. (Logiskt, va? Det är väl så de flesta gör...)

Häromdagen när jag var och handlade spanade jag efter bikarbonat i kryddhyllan eftersom min burk nästan var slut, och jag hittade till slut en jätteburk på 400g för drygt 2€. Jag var lite tveksam till om det var rätt bikarbonat för den hette inte riktigt likadant som min gamla burk (som var mycket mindre och dyrare), men jag köpte den ändå och tänkte att jag får väl slå upp och kolla så det är rätt. Det står Bicarbonate de sodium på den ena och Bicarbonate d'ammonium på den andra.

Nu har jag slagit upp det på google translate, och sedan jämfört översättningarna med wikipedia, och det visar sig att min gamla bikarbonat var hjorthornssalt, även kallat ammoniumbikarbonat, och den nya är bikarbonat, även kallat natriumbikarbonat. Jaha. Vad ska jag säga om detta? Det funkar utmärkt att byta ut bikarbonat mot samma mängd hjorthornssalt, kakorna blir lika bra.
Men jag känner mig ändå lurad.

Bondgård mitt i stan

Diana och jag gick ner till stan i morse när vi hade lämnat av Victoria och Jared i deras skolor. Jag hade ett par ärenden att göra, och eftersom det är julmarknad en hel månad ser det lite annorlunda ut nu, bland annat är det en isrink där det brukar vara parkeringsplatser vid ett torg.

Strax bredvid isrinken (och mitt emot affären jag var på väg till) var det en liten inhägnad med ett antal höns av olika slag, några änder, fyra getter och rätt många kaniner i olika storlekar och färger. Diana blev helt lycklig när hon såg djuren, hon hoppade ur vagnen och ville att jag skulle lyfta in henne. Det gjorde jag naturligtvis inte, men hon sprang där fram och tillbaka och tittade på alla djuren en lång stund innan vi kunde gå vidare.

Jag gick in i den nya Bio-affären som jag nämnde igår, och jag fick hjälp att hitta mélasse, men det såg inte ut som sirap. Den var nästan svart och såg knappt flytande ut alls... Så det blir nog inga mer pepparkakor bakade här i år. Den halva satsen som jag gjorde igår räckte lika länge som barnen hade lust att hålla på och baka, så det var ju precis lagom.

Dags för pepparkakor!

I eftermiddag ska vi baka pepparkakor här hemma, så idag delar jag med mig av mitt bästa pepparkaksrecept. Det bästa med det här receptet är att man bara blandar ihop allting och bakar pepparkakor genast, degen ska alltså inte vila innan. Det är en smidig och lättarbetad deg och pepparkakorna blir goda och fina.

Eftersom mitt förråd av sirap börjar sina gör vi nog bara en halv sats, jag kanske kommer på nåt mer jag behöver sirap till, och hittills har jag inte hittat  sirap här, även om det ska finnas.
Det öppnade en ny "bio"-butik i stan häromveckan, jag ska gå dit och kolla när jag hinner, de andra jag har frågat i har inte haft någon mélasse hemma. Men även en halv sats pepparkakor räcker rätt länge...

Drottning Astrids pepparkakor
200-300 st

3 dl sirap
3 1/2 dl socker
1 msk kanel
1 msk ingefära
1 msk nejlikor
1 msk malda pomeransskal
1 1/2 msk bikarbonat
300 g smör
2 ägg ca 1 1/4 kg vetemjöl

(Jag brukar byta ut kryddorna mot samma mängd färdig pepparkakskrydda.)

Blanda sirap, socker och kryddor i en kastrull. Sjud upp och rör ner bikarbonatet när blandningen kokar.
Häll blandningen i en bunke och tillsätt smöret. Låt det smälta och blanda ner ägg och mjöl.
Arbeta degen smidig och baka ut den medan den fortfarande är ljummen.
Kavla ut degen och ta ut kakorna med mått.
Grädda i ugn, 175 grader, ca 8-10 minuter.

Receptet hittade jag på Dansukkers hemsida 2005.

6:e december

Idag visar jag min favoritjuldekoration, en tavla som jag sydde för ett par år sedan. jag tycker så mycket om den för att den visar vad julen egentligen handlar om, inte bara massa paket och god mat utan Jesu födelse. Det är verkligen den största gåvan.

Kram på er!

5:te december

Bara två skolveckor kvar innan jul... Här går det undan...
I eftermiddag ska Victorias klass åka skridskor på fejk-isbanan mitt i stan och imorgon ska de gå på julmarknaden tillsammans med en schweizisk klass som kommer och hälsar på dem. Spännande.

Jag har köpt en julkrubba, äntligen. De är inte så vanliga här, så förra året hittade jag ingen, men en snäll kvinna i kyrkan gav mig en uppsättning "gubbar", fast inget stall, så jag blev glad när jag hittade ett fint stall häromveckan (utan snö, det verkar vara trend med snöiga krubbor i år?), det gjorde inget att de medföljande figurerna var fula, för jag har ju redan fina nu. :)
Kvinnan jag fick "gubbarna" av förra året bjöd hem oss och visade sin samling krubbor; hon hade 18 olika varianter på krubbor! Hennes mormor var från Malta och där är det tydligen en stor tradition att ha fina julkrubbor, så några figurer var ärvda från henne. I södra Frankrike är det vanligt med renässansklädda gubbar, och hon hade också en del zigenar-klädda figurer. Och en pytteliten Maria-Josef-Jesus-staty i metall, bara 2-3 cm hög. Hela hennes vardagsrum var fullt av krubbor och "heliga familjen" som de kallas här.

Barnen klagade förra veckan att krubban var tom, men jag sa att det är väl ingen som har hunnit dit än? Fast nu har jag ställt in djuren i alla fall.

Recycling

Vi återanvänder förra årets adventsljus i år. De brann så lite så det syns knappt... Och jag tycker att de är så fina.

3:dje december

Gissa om grannarna förstår att vi inte är fransmän när de ser vår ytterdörr? Fast det vet säkert alla redan. :)

Idag ska vi göra julgott i kyrkan, det finns inga mängder av julgodis/julkakor-traditioner här på samma sätt som i Sverige, så jag ska lära dem lite smått och gott vi inte kan leva utan till jul, och de ska visa mig hur man gör små julkakor från Alsace (de liknar pepparkakor) och hur man gör en bûche (- en trädstam? nej det är en smarrig rulltårta helt i choklad...)

2:a december

Min nya jultavla blev klar i tid för att hinna hänga på väggen hela december. Jag har sytt den efter ett mönster i en fransk lapptäckstidning, jag är mycket imponerad att jag redde ut det.
Men naturligtvis kan jag ju aldrig göra precis som det står, jag har ändrat storlekar, tyger och quiltning, men man kan ändå se vilket mönster jag har följt...

Efter att jag visade Jared datumen på vår kalender fattade han konceptet med paketkalendern också, och i morse när han vaknade sa han "Nu ska jag öppna två. Imorgon är det lördag, då är skolan stängd och jag ska öppna tre."
En stor överraskning för mig var att Jareds kalender inte var "no assembly required" som det stod på Dianas, det trodde jag var självklart...

När han öppnade första luckan såg vi en påse med massor av leksaker i, och jag sa "hoppsan, jag glömde en sak, vänta lite..." och så öppnade jag lådan och tog fram en bruksanvisning och en massa kartongbitar som skulle vikas och läggas i ordning så det blev fack av det, och därefter fick jag lägga alla sakerna på rätt plats.
Det fanns dessutom en liten stadsmiljö som skulle vikas och fixas, som en bakgrund till alla sakerna. Igår fick han en stor snöhög och idag en bensinmack som vi snabbt satte ihop innan vi gick till skolan, verkligen rejäla grejor i hans kalender.

Diana fick en häst igår, den åt både yoghurt och spaghetti under eftermiddagen och kvällen, tur att den är lätt att tvätta av...

1:a december

Jaha, nu närmar sig julen på riktigt. För första gången nånsin har jag köpt färdiga kalendrar till barnen istället för att göra egna paketkalendrar. De stora fick välja själva, Emma tog en legovariant och både Jennifer och Victoria valde en Milka-kalender. Alla tre var lika nöjda när de kom nerför trappan i morse och hade öppnat första luckan. De fick varsin snögubbe, i lego eller choklad.

Jag har köpt kalendrar till Jared och Diana också, men de har jag inte visat än, det var tillräckligt stressigt att komma iväg med honom till skolan i morse ändå, utan att distraheras av paket... De har aldrig haft paketkalendrar förut, så det kräver väl lite förklaring också. Dianas kalender är en Playmobil med hästar och sånt och Jareds har färdiga små "jobbarbilar" (grävmaskin, truckar mm) med tillbehör. Det blir spännande att se hur de reder ut konceptet med paketkalender.
Jag tror att jag ska lägga dem högt upp på en hylla, för säkerhets skull...

Lunchkalas

Det har vi haft idag. Jared fyller fyra år och eftersom vi inte trodde att han skulle komma iväg till skolan om vi grattade med paket på morgonen, och det skulle bli för sent ikväll eftersom Jennifer har engelskateater efter skolan, så bestämde vi oss för att ha ett lunchkalas. Jag skrev lappar att Jennifer och Emma inte skulle äta i matsalen idag, och Johannes kom hem från jobbet och så firade vi med tårta och sång och paket. Jaja, lunch också förstås, men det var ju inte det viktigaste...
Jared och jag bakade kanelbullar igår som han tog med till skolan idag, och när jag hämtade honom sa fröken "super brioche!" och ögonen lyste. En av assistenterna sa också att det var jättegott och hon sa också att Jared hade varit så nöjd och glad idag. Roligt att höra. Dessutom hade skolkorten kommit, och han var så fin.
Jared sa att de hade sjungit för honom och han hade fått blåsa ljus. När jag frågade hur många ljus det var sa han "un, deux, trois, quatre".
Verktygsbänken var nog den bästa presenten, särskilt med borren som går på batteri...

Min senaste franskaläxa och allmän uppdatering...

Jag insåg att det var länge sedan jag skrev nåt här när jag såg att det senaste inlägget var med pastagratängen Jennifer gjorde, vi har hunnit laga den en gång till redan...

Här kommer min senaste franskaläxa, om ni är nyfikna:

L’automne

J’aime l’automne

J’aime les couleurs

J’aime le vert, le jaune, l’orange et le brun

J’aime les feuilles qui tombent sur la terre

J’aime les citrouilles dans ma fenêtre

J’aime le vent, et j’aime la pluie

Et j’aime que Noël se rapproche

Tjusigt va? Min lärare sa att jag var en riktig poet, men läxan var ju att skriva en dikt, så då har man väl inget val... Om er franska är lite ringrostig får väl google hjälpa er, men det blir inte lika tjusigt då.

I övrigt har det varit förkylt här på alla håll de senaste veckorna, Jared och Diana har hunnit vara sjuka i två vändor, suck, men nu är det bara lite hosta kvar...

Jennifer, Emma, Victoria och jag åkte en liten tur till Schweiz i månadsskiftet, vi hade jättetrevligt men fastnade i rusningstrafiken och tillbringade tre kvart i stort sett stillastående i en tunnel i Basel, och jag säger bara att dit ska vi i alla fall inte flytta... 

Anledningen till resan var en stavsprimäraktivitet, och det var ca 25 barn mellan 8-12 år som var där. Temat var templet och de fick göra vars en liten tempeltårta, klipp-och-klistra ett tempel som var något större än en tändsticksask och lära sig mera om templet i Bern i synnerhet men även om våra tempel i allmänhet.

Jared är fortfarande inte så förtjust i att gå till skolan, men han gör det utan protester, och hans fröken säger att han inte är ledsen när han är där, och det är ju bra. Han pratar fortfarande inte franska, så jag vet inte hur han bär sig åt för att kommunicera, men han kan en hel del ord på franska när vi tittar i böcker vi har här hemma. Han kan räkna till 39 på franska, och nästan utan hjälp till 100 på svenska, och dessutom till tio på engelska, eftersom han gillar att boxas på Wii: ...eight, nine, ten, dingdingding: Knockout! :)

Dessutom kan han läsa siffror, han brukar kolla på husnumren när vi går till skolan, och i kyrkan satt han och bläddrade i psalmboken för nån månad sedan och sa numren: sex, åtta, fjorton, 21, 23, 25... när han hade kommit så långt var jag tvungen att kolla om det stämde och han sa verkligen de siffror som han såg! Han fortsatte upp till sextio nånting innan han tröttnade och slog ihop boken, jag visste inte ens att han kunde räkna så långt, och verkligen inte att han kunde läsa siffrorna! Jag visade en gång med ett sifferpussel hur det funkar när man sätter ihop siffrorna till tiotal, men då räknade vi bara upp till 29, och det var i somras... Jag är en mycket imponerad mamma.  :)

Tänk att han fyller fyra om en vecka, min lille kille... 

Fredagslugnet...

Nej, det har vi inte sett mycket av här, men det går ändå. :)

När jag frågade Jennifer vad hon ville ha till middag svarade hon naturligtvis "pasta", och då sa jag att hon kunde få laga maten själv. Det ville hon gärna, och plockade fram sin iPhone och klickade på Arla-appen och letade fram nåt gott. Teknikens under...
Hon valde det här receptet på Gratinerad köttfärspasta, och det blev jättegott.

Nu tittar alla på film; Percy Jackson för de stora och Lilo & Stitch för de små. Tilltugg har de så det räcker och blir över: Vi var på halloweenfest igår, och de 28 barnen fick knacka på på fem dörrar (utomhus men på samma gård, det var ju inte rätt dag att knacka på hos främlingar igår) tills allt godis var utdelat. De stora sprang fortast och trängdes mest och fick alltså mest välfyllda påsar, men so what, deras magar rymmer ju mer också.

Jag tror att jag ska stänga ner datorn och bläddra lite i de båda tidningar jag köpte förra veckan men inte har hunnit titta i än: Le monde du Scrap och Patchwork Noël (scrapbooking resp. lappteknik med jultema, om er franska är lite ringrostig).
Inspiration är alltid trevligt, och det är ju bra att plugga lite franska, eller hur?

Annorlunda: Gatunamn

Inte bara busshållplatserna har ovanliga namn, även gatunamnen är annorlunda jämfört med i Sverige. Jag tycker att vi har en ganska så lång gatuadress:

Men det finns andra här i närheten som har det värre:

Väldigt många gator är namngivna efter personer, och ibland blir man lite mera allmänbildad av att läsa på skyltarna. Ibland flinar man bara, för att hjärnan gör roliga associationer: mauvais=elak, bois=skog, bourg=stad.

 Det finns en gata här i stan som heter "Faubourg de Besançon", vilket betyder "Förort till Besançon", men den staden är åtta mil härifrån, så det är väl konstigt?

Förresten har vi höstlov nu, 1½ vecka, mycket behagligt. Och om man handlar på Cora idag får man tredubbla samlarkort, så dit ska jag i eftermiddag. Nu saknas det bara sju kort för att få en full bok, så det verkar ju inte helt omöjligt att lyckas...

EDIT: Nu har jag handlat... vi fick 105 paket med samlarkort (5 kort i varje paket) och inte ett enda som vi inte redan hade... :(
Nån av tjejerna sa att de har säkert inte tryckt upp alla korten, bara för att ingen ska få en hel bok, men det tror jag väl inte.

Tänkvärt, eller hur?

Allteftersom mina barn blir äldre och jag inte alltid blir visare av mig själv, uppskattar jag mer och mer att läsa andras visdomsord. Till exempel detta:

Learning your child's love language

Jag undrar vem jag ska utföra experiment på? :-)

Annorlunda: Busshållplatser

Alltså inte själva hållplatserna/kurerna, de ser väl ut ungefär som i Sverige, utan namnen på dem...
När jag körde hem med Victoria efter ridskolan idag flinade jag som vanligt för mig själv när vi körde förbi dessa tre hållplatser som ligger i rad:
Résistance
Liberté
Lingerie

För den som inte kan gissa så betyder de: motstånd, frihet och underkläder. Jag har aldrig sett sådana namn på busshållplatser i Sverige. Har ni?

Hektisk vecka...

Jag har varit så flitig senaste veckan så det är inte klokt, det är därför jag inte har hunnit sitta vid datorn.

Jag har sytt höstiga gardiner till vardagsrummet, jag har sytt en ny höstig duk till köksbordet och även ett par pumpor att ha i fönstren. Det var jättekul, så jag ska nog sy några till. Och det är mycket bättre än blommor, eftersom Jared och Diana gärna pillar på allt, och några tygpumpor som far i golvet gör ju ingenting... 

Jag tänkte passa på att dela med mig av ett favoritrecept på soppa, nu när det är höst och kallt och ruggigt ute:

Het kycklingsoppa 

(räcker gott och väl till två mycket hungriga vuxna, mina barn vågar inte smaka sånt här)

Ingredienser:

1 stor kycklingfilé

1 liten lök

1-2 msk smör att steka i 

1 msk curry

1 litet äpple

1 burk krossade tomater, 400g

1 1/4 dl crème fraîche

1/2 dl vatten

1 grönsaksbuljongtärning

en nypa socker

1/2 tsk salt

1/2 krm svartpeppar

lite cayennepeppar

Crème fraîche till servering, och gärna vitlökskrutonger. 

Gör så här:

Strimla kycklingen, skala och finhacka löken. Fräs det i smör och curry i en gryta. 

Skala äpplet och tärna det fint, lägg i det i grytan när kycklingen börjar bli färdig.

Mixa tomaterna och häll i grytan tillsammans med crème fraîche, vatten och buljongtärning. 

Koka några minuter och smaka av med socker, salt, svartpeppar och cayennepeppar.

Toppa med en klick crème fraîche och gärna vitlökskrutonger när du hällt upp soppan i tallrikarna.

Mums!

Nu har det gått ett år...

...sedan jag skaffade bloggen. Och ett och ett halvt år sedan vi flyttade hit, alltså halvtid redan. Jag hade nog trott att min franska skulle vara bättre vid det här laget, men jag har väl inte övat så flitigt som jag borde, antar jag. Nu går jag en nybörjarkurs på distans via högskolan i Dalarna, och hittills går det bra, men det borde det ju, jag är ju faktiskt ingen äkta nybörjare.
Jag har fortfarande en massa "annorlunda-saker" att skriva om, det dyker upp nya konstigheter jämt och ständigt i det här landet.

Till exempel när Emma var sjuk för ett par veckor sedan och vi gick till farbror doktorn eftersom hon aldrig blev riktigt bra. Läkaren sa att hon behövde göra ett blodprov, och det var ju inget konstigt med det, men sedan sa han att vi skulle åka till laboratoriet i stan och göra det, och sedan komma tillbaka nästa dag när han fått resultaten. Va? Ursäkta, ska vi åka till ett laboratorium i stan, kan vi inte göra ett blodprov här? Nej, det går inte, men jag kan ringa en sjuksköterska som kommer hem till er om det blir enklare, sa läkaren och lyfte luren och pratade lite kort innan han la på och sa att sköterskan kommer hem till er om en liten stund, vi ses igen imorgon förmiddag. Jag tror inte att det finns några vårdcentraler här, inte i vår stad i alla fall, här jobbar alla läkare ensamma.
Något förvirrad gick jag hem igen med Emma och Diana och efter en kvart kom det en sjuksköterska och knackade på. Det var otroligt smidigt att slippa åka in till stan, leta efter en parkeringsplats, hitta laboratoriet, vänta på vår tur (det är "drop-in" där), hålla reda på Diana och allting... Nu satte jag Diana framför TV:n med en film, Emma satt bekvämt i soffan och sköterskan gjorde sitt jobb utan något strul. Så smidigt.
Sju euro och tre cent kostade det, och 2/3 får man tillbaka från socialförsäkringen om man skickar in kvittot, så är det med all läkarvård (även tandläkare) och mediciner. Att gå till läkaren (och tandläkaren) kostar 23€, förresten. Glasögon vet jag också att man får tillbaka pengar på, men jag vet inte om det är samma procentsats. Många har en privat försäkring som ersätter resten också, så i praktiken blir all vård gratis. Johannes jobb betalar den extraförsäkringen för vår familj, mycket trevligt.
Nästa dag kom provresultaten på posten, tillsammans med en räkning på 34€, och vi gick tillbaka till doktorn och fick ett recept på antibiotika som vi hämtade ut på närmaste apotek. Det kostade 67 cent, jag trodde att jag hörde fel... 67 cent? Men ja, så var det.

Medicin är billigt i det här landet, ett paket huvudvärkstabletter kostar mindre än 2€. Men de har ingen motsvarighet till de här barnalvedonen som smälter på tungan, tyvärr. Vuxenvariant finns det här, och den är mycket godare än de svenska. Fördelen är att man inte behöver leta rätt på ett glas vatten att skölja ner tabletten med, och det är lätt för barnen när de inte behöver svälja piller, eller dricka äcklig medicin... Till och med Jared kan gå med på att slicka på en sån om han är sjuk. Nu är vi inne på vårt sista paket, så snart blir det till att be någon skicka fler, om man får skicka mediciner på posten?

Är man fåfäng blir man blöt...

Regnet som skulle kommit redan igår eftermiddag behagade dyka upp när Diana och jag var på apoteket för en stund sedan... Eftersom det var kallt idag tog jag en jacka, men inte min gamla trista vindjacka, utan denna som jag köpte förra året. När vi gick hem i regnet önskade jag att jag hade haft den andra, eftersom den har en luva...
Men jag var väldigt glad att Diana hade sin nya jacka på sig, eftersom hon först bara ville ha en fleecekofta. Nu var hon väl påklädd med regntät jacka (med bra luva) och till och med en filt om benen, så hon blev inte så blöt, som tur var.
Jag var också glad att jag inte lät fåfängan vinna helt, för jag satte inte på mig mina nya skor som jag köpte för en månad sedan men inte har fått använda än eftersom vi har haft sommarvärme tills igår. Jag har inte impregnerat skorna, så de hade nog sett rätt så ledsna ut efter en kvarts promenad i ösregn...

Snart är det dags att klä på sig igen och ge sig ut i regnet för att hämta Jared i skolan. Synd att vi inte har något regnskydd till tvillingvagnen, men tur att jag hittade det som är till den andra vagnen. Och tur att jag köpte ett par nya stövlar till Jared när jag handlade i förrgår. Hoppas bara att han vill sätta på sig dem...
Han blir säkert glad över att äntligen få använda sitt paraply som han köpte när vi var på Apberget i våras, det har inte regnat sedan dess, i alla fall inte när han har varit ute...

Ingen vinst idag...

Om någon tyckte det var intressant med min samlarbok kan jag meddela att idag när jag handlade på Cora fick jag 32 paket med klistermärken! Och av dem var det inte ett enda klistermärke som vi inte redan hade... Det saknas fortfarande 27. Vi har en enorm hög med dubletter...
Och idag såg jag att om man kommer in och visar upp en full bok kan man vinna en resa till Paris och biljetter till smygpremiären av "Mästerkatten i stövlar". Ännu en anledning att handla sin mat på Cora. :)

Trist prognos...

Det verkar som att sommaren får ett tvärt slut här nu, det härliga vädret med 23 grader och strålande sol som vi har haft i flera veckor byts ut mot kyla och regn... Blä. Men det är ju faktiskt oktober, så jag ska väl inte klaga egentligen.

Underbar dag!

Sitter här i solskenet på balkongen och lyssnar på kyrkans
generalkonferens medan Jared och Diana leker bredvid mig. Det har varit mycket upplyftande och inspirerande tal och musik under helgen och jag är verkligen tacksam för möjligheten att vara med om detta utan att behöva åka till Utah...

Igår när jag körde hem från Mulhouse efter att ha deltagit i utsändningarna där läste jag på en informationstavla över vägen "Vitesse..." (det betyder fart eller hastighet) och sedan stod det under nåt som fritt översatt betyder ungefär
"ta dig tid att leva".
Ganska djupt för att komma från den franska motsvarigheten till Vägverket. :)

Att leka med maten

Jared har ätit lite ovanligt ensidigt de senaste dagarna, så idag när han fyllde tallriken med en hel stor riven morot blev jag glad. Han satt och plattade och fixade en lång stund och sedan sa han "Den är inte färdig, jag behöver mera morötter". Jag undrade förstås vad det var han gjorde, det såg ungefär ut som gamla sparbankseken, men med stammen för långt åt höger. "Är det ett träd?"
"Det är en gubbe, men den har inget huvud" svarade han då, och tyckte att jag skulle hämta mera rivna morötter.
Tja, ingen annan hade ju fått några morötter, så varför inte, tänkte jag och fixade en stor riven morot till. Han tog lite morötter till ett huvud, lite mera till det andra benet (det var därför det var lite assymetriskt - han hade bara ett ben), och så till fötterna. Sedan kom han på att det saknades händer, men då var det slut i skålen igen, och slut i kylskåpet också, men jag visade att fötterna var rätt tjocka, så vi kunde ta lite därifrån för att göra händer, och till slut var gubben färdig.

När jag tyckte att han skulle äta upp den ville han inte det, han ville spara den, så klart. Men jag förklarade att vi skulle ställa tallriken i diskmaskinen snart, och det gick ju inte med alla morötterna på... Vi kanske kunde ta kort på gubben och sedan kunde han äta upp den? Det gick alldeles utmärkt, och han åt faktiskt upp alltihop, det trodde jag inte...

Här har ni morotsgubben, det kanske kräver lite fantasi för att se att det är en gubbe, men Jared pekade ut alla kroppsdelar i takt med att han åt upp dem: först huvudet, sedan halsen, magen, vänstra handen och armen, samma ben och så den foten, sedan höger fot, ben, arm och hand. Sedan var han mätt.
Nåja, han har i alla fall fått ordentligt med vitaminer och fibrer i sig idag... resten av näringsämnena tar vi vid annat tillfälle...

Man ska inte klaga...

Förra veckan när en av mina bröder ringde klagade jag lite över att mina tre äldsta barn var "diffust sjuka". Ni vet, de klagar över ont i magen, de har liiite feber och är allmänt hängiga... tillräckligt för att inte orka iväg till skolan på morgonen, men så är det full fart hemma resten av dagen.
Men jag skulle nog inte ha sagt något, för denna veckan har jag haft barn som har varit sjuka på riktigt. Jared hade hög feber, Emma jätteont i halsen och Diana har ont i halsen och snorar massor... Men idag är alla i skolan igen och bara jag och Diana är hemma. Hon sitter här och tittar på Monsters vs. Aliens, och hostar och snorar, stackarn. Idag var första gången hon inte blev hysteriskt ledsen när vi hade lämnat Jared i skolan och började gå hem igen, antagligen för att hon är sjuk och bara ville hem och titta färdigt på filmen...

Nån som samlat på fotbollskort o sånt?

Sedan slutet av augusti och till och med november ut får man, alldeles gratis, samlarklistermärken från Dreamworks när man går och handlar på Cora, vilket är vår favoritstormarknad. För varje 30€ man spenderar får man ett paket med fem klistermärken i, och för vissa produkter får man 1-3 paket extra, beroende på vad som är veckans kampanj. Och så får man en fin bok att klistra in allting i. Det finns massor av information om olika djur i boken, tex ett uppslag om katter, och så får man klistra in några "Puss in Boots" klistermärken där, osv. Ni fattar va?

I alla fall, idag fick man dubbelt upp av de här paketen när man handlade, så medan Victoria var på ridskolan passade jag på att handla, och särskilt av veckans kampanjvaror, förstås. När jag betalade frågade kassörskan om jag ville ha klistermärken till mina barn, och när jag svarade ja tittade hon på kvittot (det är automatisk uträkning av hur många paket man får) och sa "vingt-deux". För er som inte kan franska betyder det tjugotvå! Alltså 110 klistermärken eftersom det är fem i varje paket.
Totalt finns det 112 olika klistermärken i boken, och eftersom vi är en stor familj och handlar en hel del så har vi klistrat in en hel del redan.
När maten var inplockad och vi hade sorterat alla klistermärkena visade det sig att det, av dagens 110 klistermärken, fanns hela FEM som vi inte redan hade... Suck. Vi saknar 31 för att få en full bok, och det vill man ju ha, så klart. Tur att de är gratis, annars hade man kunnat bli fattig på det här.

Men fotbollskort höll ju folk på och bytte med varandra, jag har inte hört talas om att barnen byter de här korten med varandra, tyvärr, vi har en rätt rejäl hög med extrakort nu, och större lär den bli, vi är ju inte ens halvvägs i kampanjen.

Som extra bonus finns det en tävlingskod i varje paket, och skriver man in den på internet kan man vinna ett Xbox360 med Kinect, de lottar ut fyra varje vecka. Det skulle ju inte sitta fel med en sån. :)

Ett gott skratt förlänger livet, eller hur?

Jag vet att det var lite dystert i mitt förra inlägg, men nu ska ni få anledning att skratta, om ni följer den här länken: Now That's Funny.
Det finns så mycket att oroa sig för, eller bryta ihop över, varje dag. Men om man har glimten i ögat och lär sig att vara positiv så blir allting så mycket lättare. Visst är det så?

Så i morse, tio minuter innan vi skulle åka till kyrkan, när Jared helt utan förvarning kräktes välling över sig och hela köksgolvet bröt jag inte ihop. Stackarn, han är jättefebrig, och kan alltså inte gå till skolan imorgon, han som just har börjat vänja sig vid sina nya rutiner och lära sig hur det funkar där. Extra trist är att jag skulle träffa en ny väninna imorgon förmiddag, nu fick jag ställa in det. Trevligt är att jag slipper gå ut i ösregnet som de har lovat vi ska ha imorgon...

Inte heller bröt jag ihop senare idag när en av mina favoritkjolar fick ett stort hål i baken för att en nit på stolen jag satt på var dåligt ditsatt och gjorde en reva. Kjolen är trots allt närmare 15 år gammal, och jag borde kunna sy en ny utan större problem. Jag ska bara ta mig tid att göra det...

Och när jag hittade ovanstående artikel igen (jag läste den för ett par månader sedan), så skrattade jag minst lika mycket som förra gången jag läste den. Det kallar jag att ha rätt attityd till livet. Jag tror att jag måste börja skratta mera.

När Diana ritade på vår nya tapet igår (med en bläckpenna som jag hade lagt åt sidan tillfälligt eftersom jag höll på att skriva dagens inköpslista) var det inte nära till skrattet...
Men när hon senare gick runt och sa "Vad har du gjort?! Det var inte så bra..." med en barsk liten röst och gick till Johannes och sa "Man får inte rita på väggen! Diana måste säga förlåt, pappa." Då flinade jag lite, i alla fall.

Hur?

Hur ska man orka?
Hur ska man räcka till?
Hur ska man klara av allt?

Det suckade jag över för en stund sedan, och tänkte att en av de få saker som får mig att fundera över om vi verkligen ska bo här i Frankrike är skolan. Det är så långa dagar och så mycket läxor, och när franska inte ens är barnens första språk är det jättetufft.

Emma satt tre timmar med läxorna i måndags, och Victoria har suttit och skrivit av en text i en skrivbok - bara en A5-sida - i 1 1/2 timme, och använt lika mycket tippex som bläck, eftersom man inte använder blyertspennor i franska skolor och dessutom måste skriva en krusidullig skrivstil. Båda satt mer eller mindre och grät på slutet.

Nu när jag satte på datorn för att kolla mejlen hade jag fått bland annat detta:
Balancing motherhood in real life
Bra skrivet och tänkvärt. Det går nog att orka/räcka till/klara av allt, bara man gör det lite i taget. Eller vad tror ni?

Här är det dags att stänga av datorn och se till att barnen kommer i säng. Johannes fick plötsligt ge sig av till Tyskland för ett par timmar sedan, hoppas att allt går bra och att han kommer hem i morgon kväll och inte på lördag...

Så smart man kan vara...

I morse när Jared skulle klä på sig ville han inte ha sina tisdagskalsonger, han ville ha sina onsdagskalsonger. (Jag köpte ett paket kalsonger med alla veckodagar på för ett tag sedan.) För då är skolan stängd. Smart kille, va?

Tyvärr funkade det inte, det var skola i alla fall, för det är ju ändå tisdag, oavsett vad det står på kalsongerna... Tur att jag hade varit superpedagogisk och markerat alla skoldagar med grönt på kalendern, då kunde jag ju visa att det var skoldag idag.

Han var inte ledsen när jag lämnade honom idag, men han var arg när vi skulle gå hem, för någon, fröken antar jag, hade laminerat en liten gul dinosaurie med hans namn och foto och hängt vid hans krok. "Ta bort den" klagade han en massa gånger, men fröken sa att den skulle vara där, konstigt att hon inte gav med sig, eller hur?  ;-)

Så, hur gick skolstarten?

Jodå, vi har överlevt, allihopa...
I måndags startade Jared kl 8.20, Victoria 8.30 och Emma 9.00. Jennifer var ledig och erbjöd sig att följa med Victoria, som faktiskt skulle vara kvar i samma skola, och det var Victoria nöjd med.
Johannes tog ledigt på förmiddagen så jag gick först med Jared till hans skola, maternelle, och stannade i några minuter innan jag sa att nu måste jag gå hem till Diana, och sedan kommer vi snart och hämtar dig när skolan är slut. Han var inte riktigt nöjd med det, men lekte vidare med legot.

Raskt hem och gå med Emma till college, där vi under uppropet såg alla hennes vänner hamna i andra klasser, och inte en enda fanns kvar när Emma ropades upp, i den sista av fem klasser i hennes årskull. Inte någon alls från hennes gamla klass hamnade i hennes klass. Inte ens en bråkig kille. Konstigt hur de fördelar folk.

När det var dags att hämta Jared (11.20) öppnade fröken dörren till korridoren och ropade upp några namn i taget, allteftersom hon såg barnens föräldrar. När hon sa "Jared" tittade jag in och när han såg mig började han gråta och sa "mammaaa" och så sprang han till mig och grät i min famn ett tag innan vi samlade ihop oss. Fröken sa att han hade gråtit mycket. Stackarn.

Vi fick en kontaktbok och där stod det lite saker man skulle ha med sig, så efter lunchen körde Jared och jag och handlade en stor grön pärm och två gröna askar med näsdukar. Grönt är hans älsklingsfärg. Tyvärr fanns det inga gröna innetofflor eller gröna målarförkläden i den affären, så det får vi ta en annan dag.

Så, på tisdagen när det var dags att gå till skolan var han ju inte så sugen, men jag visade på hans kalsonger och sa "titta, det står tuesday, det betyder tisdag och då är det skola. Och vi måste ju lämna din pärm och dina näsdukar". "Jaha", sa han, klädde på sig och gick. Jag stannade i två minuter, sedan stressade jag hem och gick med Jennifer till college. Hon började nämligen klockan nio.
Det var omkastning i klasserna och nya klassföreståndare, det verkar vara standard att man gör så varje år här, och Jennifer blev lite missnöjd när hon insåg att 16 ur hennes gamla klass fortfarande gick i hennes klass, men hennes kompisar som gick i parallellklasser förra året gjorde fortfarande det, så vad var vinsten med att blanda om? Fast när hon kom hem och visade sitt schema var hon jättenöjd, hon slutar vid lunch på fredagar, har flera sovmorgnar och går sällan till halv fem, som är den normala sluttiden.
Emma har en sovmorgon/vecka och slutar alltid halv fem. Fast hon är ju ledig på onsdagar, och då har Jennifer tre timmar på förmiddagen, det hör till när man blir äldre.

När jag hämtade Jared grät han igen när han såg mig, men fröken sa att det hade varit mycket bättre idag, och han berättade att han hade åkt rutschkana, det gjorde han inte på måndagen, när jag frågade då sa han "jag var ledsen", men nu hade han åkt och lekt, men inte ritat med en gul penna. Så klart, han gillar ju bara grönt. Så det berättade jag för fröken idag, att han älskar grönt.

Igår var alla utom Jennifer lediga, och idag var det kaos att komma iväg ordentligt, det var första gången jag var tvungen att ta med Diana på morgonen, och Victoria fick också gå med oss, eftersom det inte var någon annan hemma, och hon kan inte ens låsa vår dörr. Vi lämnade Victoria vid hennes skola, för två av hennes kompisar kom just, och gick vidare till Jareds skola. Diana sprang glatt in och stoppade armen i toaletten, suck, det är Diana i ett nötskal just nu...
Jared klädde av jacka och skor, men klädde på sig skorna igen när han insåg att Diana och jag inte skulle stanna. Han blev ledsen och grät och sa att han ville gå hem till Emma, till Jennifer, till pappa, men de är inte hemma, sa jag, Diana och jag kommer och hämtar dig om en liten stund, när skolan är slut. Så jag lämnade honom lite ledsen idag, det var hemskt, men i det här landet har man ingen inskolning, det är meningen att man bara ska gå.

Hela vägen hem satt Diana i vagnen och sa "Jared", och när vi kom hem och jag stängde dörren bröt hon ihop totalt, och hon sitter fortfarande på golvet och gråter "Jared"... Hon har kommit upp från garaget i alla fall (vi kör in vagnen det hållet), hon gick förbi mig och hämtade en napp för en stund sedan.  Jag har försökt muta med både bad och godis, men hon är inte lättmutad, den damen... Det är bara att vänta till det går över. Snart, hoppas jag.

Uppdatering: Diana slutade gråta, bad om välling och sov i 1 1/2 timme. Sedan var det dags att hämta Jared. Han grät inte så fort han såg mig, men när han kom fram till mig och fick en kram gjorde han det.  En liten förbättring?
Fröken sa att det hade gått bra idag, och Jared sa att han hade åkt rutschkana, och lekt med lego. Men han sa också att han hade varit ledsen. Hoppas att det går över snart. Även om han gråter mest så är han inte den enda som gråter när det är dags att bli hämtad, och det är kanske en liten tröst...

Att slösa bort sin tid...

Idag känns som en ovanligt seg dag. Det är sista dagen på sommarlovet, och det är inte direkt brist på saker som behöver göras innan dess, men brist på "ta mig i kragen och gör det!" Så istället har jag slösat bort en timme på att skaffa mig ett facebookkonto och försöka fatta lite hur det funkar där... Jag har alltid varit lite anti-facebook, men samtidigt är det väl smidigt att kunna ha lite koll på sina gamla bekanta...

Och nu när min granne flyttat till Kina och skriver långa mejl på franska (vilket tar mig en evighet att dechiffrera, men är mycket bra övning, och tur att det finns Google Translate, för ibland fattar jag fel...) och sedan lägger till "det finns foton på Facebook" kunde jag inte hålla mig längre.
Nu ska jag bara reda ut hur jag ska hitta henne där så kan jag se hur set ser ut där de bor...

Så, vad har vi att göra innan skolstarten som är så viktigt? Jo, Jennifer och Emma har fått vars en lång lista med skrivböcker och annat material som de måste ha, och trots att vi har varit i två affärer saknar vi fortfarande några saker.
Listorna med böcker till alla ämnen är jättespecificerade som tex: "24x32 cm, små rutor, 96 sidor". Och så behöver Emma gympakläder och Jennifer gympaskor.
Och Emma behöver ett telefonabonnemang, jag vill kunna nå henne om jag inte tycker att hon är hemma i tid, nu kommer de att få åka buss hem efter skolan eftersom grannen som flyttat till Kina förut var den som hämtade, och Johannes lämnade dem på morgonen.

Men Johannes är i Tyskland, och att ta med Jared och Diana på shoppingtur är något som gör mig svettig bara jag tänker på det... Så det blir nog i morgon när han är hemma igen och vi antingen blir två vuxna på shoppingrundan, eller vi kan dela upp oss så att en är hemma med dem som inte behöver handla något.

Men det där med att slösa bort sin tid, förresten. Det är lätt att man har för många saker på sin dagliga "att-göra-lista", och inte sällan missar man att göra de viktigaste först, så när kvällen kommer och man är för trött för att göra mera inser man att man har de viktigaste kvar, för att det inte prioriterades. Men det ska det bli ändring på här.
Jag har insett att om jag inte planerar mina dagar ordentligt och går upp i tid på morgonen finns det stor risk att allting blir pannkaka nu när Jared ska börja skolan, för plötsligt måste alla vara klara och utanför dörren redan innan åtta på morgonen om Jared ska hinna i tid till skolan. Hur ska det gå? Och en stressig morgon kommer inte att göra att Jared är på nåt vidare humör, och då blir det säkerligen inte bra med skolan... Så, på måndag börjar det nya livet med full fart. Önska mig lycka till. ;)

Annorlunda: Telefonvett

Alla fransmän svarar bara "allo?" när man ringer. Jag vet att det finns svenskar som gör det också, men jag tror ändå att de flesta svarar med för- eller efternamn, eller med företag/institutionsnamn.
Jag blir galen när jag tar mod till mig för att ringa någonstans och så får jag bara ett "allo?" i örat så jag inte ens vet om jag har ringt rätt!

Det hände häromdagen när jag ringde till farbror doktorn för att boka tid för Emma att äntligen få en spruta, för nu hade apoteket fått hem den rätta, om någon kommer ihåg att de hade läst fel på receptet förut...
Nu har hon fått sin spruta, i tisdags kväll, och hon hade så ont i armen igår att hon fick äta alvedon och ha armen i mitella och skriva med fel hand på franskaskolan.
Men så är hon ju lite ömtålig också, lilla Emma, som ändå är så stor att hon ska börja college på måndag...

Och sedan hände det igår igen när jag ringde till Jareds maternelle för att kolla när de börjar. Det var rektorn som svarade, men det visste ju inte jag eftersom hon bara sa "allo?". Suck. Men i alla fall så börjar de på måndag  klockan 8.20, ingen mjukstart här inte, och ingen inskolning heller för den delen...
Jag ska bara gå dit, säga "hej då" och gå hem och lämna honom med en massa fransmän och hoppas att han överlever och inte sitter och gråter i tre timmar tills jag får hämta honom igen. Stackars mig, jag kommer att vara så orolig... Och stackars Jared, som är en orolig liten varelse, hur ska detta gå?
Han verkar se fram emot att börja skolan, men han lyssnar inte riktigt på mig när jag säger att jag inte kommer att stanna med honom...

27,2 grader inne...

Ja, så varmt har vi haft det här denna veckan... Det har varit över trettio grader varmt i en vecka, och det märks även inomhus. Vårt hus är inte så välisolerat, så på vintern är det kallt (och vi får lägga massa pengar på olja...) och på sommaren är det varmt.
En klimatanläggning av något slag vore trevligt, men eftersom vi bara hyr huset vill man ju inte lägga för mycket egna pengar på det, det får vi ju inte tillbaka när vi flyttar...

Så nu när det har varit så jättevarmt så öppnar jag alla fönster när jag vaknar, för att vädra ut lite innan det blir för varmt, och sedan stänger jag alla fönsterluckor eller persienner när solen närmar sig så vi sitter här i mörkret hela dagen... Urtrist.
Jag avskyr att det är helt fördraget och instängt när jag är hemma, jag vill kunna se vad som händer utanför.

Allteftersom solen flyttar sig runt husknutarna öppnar jag upp fönsterluckorna igen, och öppnar fönster för att få lite cirkulation på luften här, annars känns det som i en bastu...
På kvällen när det är sovdags är det inte helt lätt att somna, för det är så varmt, och på övervåningen där de stora tjejerna sover är det ännu värre. Inte ens i källaren är det behagligt, där är det minst 23 grader också.

Jag gläds åt väderprognoserna som säger att temperaturen ska sjunka tio grader nu, men hoppas att det håller sig runt 20-25 ett bra tag till. Jag kommer ihåg att det var varmt och skönt länge förra hösten.

I lördags kväll åkte vi och badade, det var härligt. Jared provade på att använda simring, och sedan var han helt fast där ute på det djupa vattnet med Johannes och de stora tjejerna. Jag och Diana höll oss på grundare vatten, hon ville inte ha någon simring men hon ville gärna gå ut så hon fick vatten ända upp till hakan, tills hon råkade få en liten kallsup, då gick hon in en bit, men hon glömde snabbt sitt missöde, och gick längre ut igen...

När klockan närmade sig åtta tyckte vi att det var dags att åka hem, även om det fortfarande var över trettio grader varmt. Diana tyckte inte att hon hade badat färdigt, och skrek och försökte gå i vattnet igen hela tiden medan vi bytte om och samlade ihop oss, så till slut bar jag henne skrikande till bilen, iförd bara blöja eftersom hon slet av sina kläder när jag försökte klä på henne. Behöver jag säga att många tittade på oss? Hon skrek hela vägen hem och länge hemma också... Envis är bara förnamnet...

Nästa eftermiddag sa Jared "Jag vill inte bada en annan dag". Först blev jag lite förvånad, för han hade ju haft så kul, men så insåg jag att han menade att han ville åka och bada igen idag. Fyndigt tänkt.

Hemma igen

Jepp, vi har hittat hem till Frankrike igen. Vi kom tillbaka för en vecka sedan, maken jobbar men vi andra är lediga ett tag till och samlar krafter inför skolstarten...

Efter att ha tillbringat tre veckor i Bergkvara stannade vi två veckor i Stockholm innan vi for hem igen. Vi hann med att träffa alla släktingar, även tre små kusiner till barnen som vi inte träffat förut: Rebekah som redan har hunnit bli ett år nu, Linnéa som föddes i juni och så lilla Vera (jag tror att det är spikat att hon ska heta det) som föddes sista juli.

En av höjdpunkterna på resan var släktträffen vi hade den 23 juli. Min mormor, hennes tre barn, elva barnbarn och tio barnbarnsbarn och allas "respektive", totalt 36 personer, träffades och åt gott och umgicks hela dagen, och de flesta nästa dag med, och många av oss i ett par dagar till.  Det var fulla hus och fullt ös, och det var jättekul att alla kom! Jag undrar när det blir nästa gång?
Här är vi allihop, med hund och allt: