Nu är vi friska. :)

Peppar, peppar...

Tja, Victoria och jag klarade oss den här gången, verkar det som. Idag är alling tillbaka till det normala, även om Jared igår kväll inte alls var övertygad om att han skulle gå till skolan.

Jag: Imorgon är det måndag, då är det skola. 

Jared: Ja, men då är jag sjuk.

Jag: Va? Alla är ju friska nu. 

Jared: Men inte jag. Jag tror att jag är sjuk då. 

Haha, ibland är det skönt att vara hemma och slappa... Men nu är det bara en skolvecka kvar innan det är dags för lov, så den borde vi väl klara av. 

Jag har en brittisk väninna som jag mötte i morse. Vi har ju inte setts på hela förra veckan eftersom Jared inte har varit i skolan, och i vanliga fall ses vi flera gånger om dagen. 

Jag ler fortfarande åt hennes kommentar när vi sågs: Hey, have you been poorly?

Visst är brittisk engelska underbart gulligt?

Sjukstuga

Denna veckan är det sjukstuga här hemma, den ena efter den andra i familjen blir mer eller mindre sjuk, antingen med samma symptom som nån annan eller med nya...

Det är bara Victoria som klarat sig helt hittills, om min huvudvärk är ett symptom på influensa eller bara en följd av två nätter med alldeles för lite sömn på grund av att Jared och Diana inte kunnat sova så bra, lär jag nog märka snart. 

Samlingsnamnet på sjukan här i Frankrike är la grippe, eller på ren svenska: influensa.

Många verkar vara drabbade här omkring, 20% av barnen i Jareds klass var inte i skolan igår, och jag hörde tre dagmammor prata om barn som insjuknat under dagen, så det verkar som att det är början på epidemin fortfarande. Jaja, det är i alla fall ingen vinterkräksjuka som härjar här, och det är jag mycket tacksam för. :)

Diana pendlar mellan jättenöjd och jätteledsen; när hon vaknade i morse och såg att solen sken sa hon: idag är det stranden! 

Nej, tyvärr, det blev inget med det, men hon var glad när hon fick leka fotograf en stund.

Surdeg

Något som jag saknar här i Frankrike är gott bröd. Ja, det finns massor av baguetter och croissanter men det finns inget grövre bröd. Inte så konstigt, förresten, när det enda mjöl som finns i affärerna är vetemjöl i olika varianter, och färdiga brödmixer som inte är jätteroliga heller.
När jag hittade rågmjöl i en ekologisk affär blev jag jätteglad, även om prislappen var hemsk; 2€70 för ett kilo! Då blir det inte billigt bröd... Jaja, det får det väl vara värt att kunna baka lite roligare saker.
En annan sak som är annorlunda är jästen. Det är inte alltid så att det finns färsk jäst i mataffärerna, och även i de affärer som det brukar finnas är det ibland slut. Och då inte ett par dagar utan kanske en månad... Dessutom är den långsammare än den svenska. Och torrjäst tycker jag inte om, jag är helt enkelt inte van vid det, och den är inte heller likadan som den svenska, utan kräver i alla fall 4-5 timmars jäsning innan det blir nåt av degen.
Detta har fått mig att fundera över att lära mig att göra surdeg och därmed kunna baka smarriga surdegslimpor. Nu har jag gått och grunnat på detta i ett halvår ungefär och förra veckan tog jag mig i kragen och började tillverka min surdeg.

I måndags påbörjade jag mitt första försök till surdegsbröd, och på tisdagsförmiddagen var det dags att smaka mitt bröd - det var så gott så jag åt inget annat den dagen. Det blev mackor hela dan, även om barnen så klart fick mat. ;)

I onsdags satte jag igång med nästa bak, en sirapslimpa, eller rättare sagt två. De blev klara förmiddagen därpå och jag säger bara mums! Det här kan definitivt bli en vana. Jag får komma ihåg att halvera recepten bara, för annars blir frysen överfull av bröd... Eller så får jag väl dela ut bröd till vänner och bekanta.

Nu är surdegen matad igen, jag undrar vad jag ska hitta på för spännande bröd härnäst?

Meilleurs voeux!

Ja, enligt fransk tradition har man hela januari på sig att önska folk gott nytt år, så nu tar jag chansen. Fast meilleurs voeux betyder så mycket mera än bara gott nytt år, egentligen är det "bästa önskningar" man säger, vilket är en förkortning av en lång fras (fransmän är ju lite långrandiga av sig) som innebär att man önskar den man säger det till att deras bästa önskningar/förhoppningar/drömmar/planer för det nya året ska slå in.

Om man har turen att ha franska vänner som har ens e-post adress så är chansen stor att det under januari ramlar in tjusiga mejl med färgglada pdf-filer som visar en sammanfattning av året som gått med mer eller mindre text och bilder av varierande slag. Kul påhitt, men ibland har jag blivit förvånad över att bli inkluderad i listan över dem som fått årsberättelsen.Till exempel har jag fått från damer i min pysselklubb, och om jag hade skickat ut något sådant hade jag inte inkluderat dem...

Här kommer ingen årsberättelse (idag i alla fall) men väl årets julkortsfoto.

Nu är vi så franska att vi strejkar för att få det som vi vill. Fransmännen påstår att det är enda sättet att visa makthavarna att man menar allvar med sin åsikt, hur skulle man annars någonsin få till en förändring?
Jag vill inte påstå att det funkar så bra, mina yngsta barn har fortfarande skola på lördagar trots strejker och uppvaktning av borgmästaren. Men han har gått med på med på viss förskjutning av tiderna så att jag inte behöver hämta/lämna Jared och Diana på två ställen samtidigt fyra gånger om dagen, nu är det bara på eftermiddagen de slutar samtidigt, för det gick visst inte att ändra på...

De äldsta barnen tyckte det var snällt sagt pinsamt att ta kort framför borgmästarens kontor, även om det var söndagseftermiddag och stängt, för det körde ju förbi bilar och tänk om det var nån de kände som såg dem? :)

Äntligen höstlov!

Jepp, höstlovet är här och vi njuter av att inte stressa till och från skolorna fyra gånger per dag. Fullt upp är det ändå, de stora tjejerna har en hel del läxor över lovet, plus att Jennnifer och Emma har några veckors svenska att plugga ikapp. Även Jared har fått ett par läxor att göra, bland annat att läsa fem minuter varje dag, men det har vi helt glömt bort, tur att det är lov nästa vecka också.

Just nu är jag med Jared och Diana på gympa, de älskar verkligen att vara här, vi har gått hit på loven i flera år. Solen skiner och prognoserna lovar drygt 20 plusgrader i eftermiddag.
Härligt!

Att pricka av saker på sin lista...

Jag gör ofta listor för att inte glömma saker som jag behöver göra. Eller vill göra. Eller borde göra. Jag har en lista i iPhonen där det står väldigt blandade saker, tex:

Byta dragkedja i min blåa kjol
Köpa nya glasögon eller linser?
Sy klart Jareds lapptäcke
Rensa garderober
Franskaläxa
Köpa skor till mig
Ring mamma
Handla mat

I söndags kände jag att under veckan som låg framför mig hade jag en hel massa saker att göra, så jag strukturerade upp listan lite mera, med varje dags uppgifter för sig, och istället för att radera allteftersom jag klarat av någonting så har jag satt ett X framför. Oj, så flitig och effektiv jag har känt mig, till stor del för att jag faktiskt ser vad jag har gjort, och inte bara vad jag har kvar att göra. :)
I måndags sydde jag klart en tavla som jag började med för tio år sedan, tada:

Idag däremot, har jag bara hunnit halvvägs på min lista, trots att jag skrivit färre saker, eftersom det är onsdag och Jared och Diana inte har skola. Men jag har gjort ett par saker som inte alls stod på listan, till exempel tvätta och sy om ett par gamla manchesterjeans till en kjol.  Det blev väl rätt snyggt, va?

Min franskalektion har just börjat, så snart ska jag pricka av den punkten, och ett par saker till klarar jag förhoppningsvis av innan det är sovdags. (Och jag ska inte skriva blogginlägg samtidigt som jag har franskalektion, fy skäms på mig...)

När är det höst?

Varje dag i mer än en vecka när jag har hämtat Jared i skolan vid lunch så säger han nåt i stil med:

"Min lärare sa att det är sommar. Han tänkte nog fel, för det är ju höst."

Först tänkte jag inte så mycket på det, men när han fortsatte säga samma sak varje dag så tänkte jag att Jared kanske helt enkelt har missförstått.
Jag vet inte hur mycket franska han faktiskt förstår, är jag i närheten vill han alltid att jag berättar på svenska vad som sägs, men när jag har pratat med Jareds lärare så säger han att han inte pratar så mycket, men han räcker upp handen och skriver på tavlan och läser, så han hänger med fint.

Men nu tänkte jag som sagt att nu är det nog något han har missförstått, och så har jag gått och grunnat på vad läraren möjligen kan säga varje dag som Jared snappar upp ordet "été" i. Det finns ett antal franska ord som låter likadant som "été", men betyder nåt annat. Idag sa han det igen, och eftersom jag skulle lämna en lapp till läraren passade jag på att fråga.

"Jared säger varje dag att du säger att det är sommar, fast det är höst."
"Men det är ju sommar."
"Öööööhh?"
"Ja, det är sommar till den 21:a september, då börjar hösten."

Jahapp. Ingen språkförbistring där inte, skäms på mig som misstror min sons språkbegåvning. Tydligen är det en viss officiell förskjutning av årstiderna här i Frankrike jämfört med i Sverige. Jag har minsann lärt mig att i september är det höst.
Våren infaller mars-maj, sommaren juni-augusti, hösten september-november och vintern december-februari. Att det sen inte alltid överensstämmer med verkligheten är ju en annan sak.

Personligen så tycker jag nog att om temperaturen är 12-17 grader och himlen är grå och släpper ifrån sig mer eller mindre regn, så kvalificerar det sig som höst, i alla fall om prognosen lovar det två veckor i sträck. Även om det infaller innan höstdagjämningen.

Men förresten, finns det inte en definition som säger att om temperaturen är över tio grader hela dygnet så är det sommar? I så fall så är det sommar fortfarande. Och det lär det fortsätta vara nästa vecka också, om vi ska tro prognoserna, höstdagjämning eller inte.

Veckans komplimang och veckans förolämpning

Häromdagen var jag på apoteket med Johannes, och eftersom det var ägaren som tog hand om oss bad jag honom prata engelska istället för franska, eftersom Johannes förstår bättre då, och medicinen var till honom (flytande penicillin att droppas i örat).
Jag vet att han är duktig på engelska, eftersom jag har gått dit i flera år och i början pratade vi alltid engelska med varandra. Mitt i konversationen säger han:

"Your french is better than my english".

Sååå inte sant, som tonåringar skulle uttryckt sig, men en fin komplimang. :)

Idag har jag gjort några ärenden på stan och råkade se ett par snygga kängor i ett skyltfönster. Jag gick in och provade dem, men eftersom de var lite dyra ville jag gärna fundera lite innan jag bestämmer mig, det kan ju finnas bättre någon annanstans... "Det är väl inte sista paret?" sa jag och fick till svar: (fritt översatt)

"Jo, i de extrema storlekarna tar vi bara hem ett par."

Ursäkta mig??? Jag har 39 vanligtvis, men de var lite små, så jag fick ta 40. Extremt? Tror inte det...
Jag är inte så sugen på att köpa de där kängorna längre.

Hösten kom plötsligt...

Just nu har vi tolv grader och ösregn, veckans prognos blir inte mycket bättre än så, 11-17 grader och en hel del regn. 

I onsdags passade vi på att åka och bada på eftermiddagen, eftersom barnen inte hade skola och det var 28 grader varmt. 

Det känns lite overkligt att vi höll på att smälta bort i värmen för bara några dagar sedan, det var 28-31 grader onsdag-fredag förra veckan och vi kunde knappt sova om nätterna för det var så varmt i huset. 

Ja, ja, alla säsonger har sin charm, men höstregn föredrar jag faktiskt att titta på inifrån huset, istället för att behöva gå och lämna och hämta barn fyra gånger om dagen och stå och vänta och trängas med alla andra paraplyn för att hitta sitt barn och ta sig ifrån grinden vid skolan och hemåt utan att peta någon i ögat eller fastna i någon annans paraply... Man kan ju alltid hoppas att vädret blir bättre än prognoserna lovar. :)

Skolstart!

Ojojoj, sist jag skrev var det inte ens sommarlov, och idag är det skolstart igen! Vart tog tiden vägen?
Jag har väl helt enkelt haft annat för mig än att sitta vid datorn denna sommar, antar jag.

Snabb uppdatering:
- Jag har sytt lite kläder åt mig själv (minsann), Jennifer och Diana. Mest klänningar och kjolar i långa banor...
- Jag har läst många böcker på svenska sedan jag hittade mitt lånekort från Karlskrona bibliotek och insåg att jag kunde låna e-böcker direkt till min iPhone. Så smidigt!
Och så efterlängtat att få läsa lite böcker på svenska som jag inte redan har läst, och dessutom alldeles gratis! Jag kan läsa böcker på franska, men det blir inte avkoppling på samma sätt, eftersom jag måste koncentrera mig mycket mera när jag läser...
- Vi har tillbringat tre veckor i augusti på resande fot, vi bilade till Sverige, med två övernattningar på vägen (en i Tyskland och en i Skåne) istället för att köra allt i ett sträck som vi gjorde för två år sedan, det var inte njutbart alls...
Nu stannade vi i Frankfurt på vägen upp och i Hamburg och Frankfurt (två olika dagar) på vägen hem. Det gjorde resan mycket trevligare.
Vi stannade en vecka i Bergkvara och umgicks med min familj och barnen träffade sina kompisar.
Jag blev utsatt för en mycket trevlig överraskning - 40-årskalas lite i förskott, tack alla inblandade!
Sedan spenderade vi en vecka i Haninge där vi umgicks med makens familj och de vänner vi har där.
Det var så skönt att ha gott om tid (en vecka är ju inte så mycket, men det är klart mer än ett par tre dagar, som det blivit de senaste gångerna vi varit på besök) och inget alls inplanerat, vi tog dagarna som de kom och bara njöt av att vara lediga.

I alla fall så började mina tre yngsta barn skolan idag (de två andra börjar imorgon), och det gick bra. Inga tårar och inga större protester, förutom att både Jared och Diana hade föredragit att allt var som förra året, men nu har Diana Jareds gamla fröken och Jared går i en annan skola (där Victoria gick förra året). Diana var jätteglad att hennes bästa kompis också går i hennes klass (precis som förra året) men Jareds bästa kompis är ett år yngre än han, så han är kvar på maternelle ett år till. Tyvärr... Men har får väl nya kompisar, hoppas jag. Den allmänna åsikten verkar vara att han har fått en jättebra lärare, så det är ju betryggande.
Victoria började college, och ingen av hennes kompisar hamnade i hennes klass, så det är lite synd om henne också för den skull, men jag är säker på att hon överlever.

Jag hoppas att jag överlever den här skolreformen, som gör mig och en hel del andra föräldrar helt galna, inte bara är det skola på lördagförmiddagarna, de har också ändrat om tiderna, så barnen börjar och slutar exakt samtidigt på både maternelle och élémentaire.
Hur tror de att vi ska lösa det som föräldrar? Suck. Man måste få tillstånd från borgmästaren för att göra en förskjutning av tiderna, som är samma för hela kommunen, och han har hittills inte gett något tillstånd, trots att det var så det funkade förut.

Jaja, jag har inte mycket gott att säga om den mannen, som har bestämt att det är bättre med skola på lördagar än på onsdagar, han har visst inga barn själv så han kan nog inte tänka sig att folk har fler än ett barn och att de kan gå på olika skolor, och dessutom verkar han inte tro att familjer vill vara lediga tillsammans och umgås på lördagarna.
Jag får väl se fram emot måndagen den 21 oktober, då börjar höstlovet så då kan jag få strosa runt i pyjamas halva dagen om jag så önskar. Tills dess blir det att gå upp tidigt varje dag, för nu går mina barn i skolan sex dagar/vecka (eftersom de i college har skola på onsdagar, reformen gäller bara maternelle och élémentaire), och på söndagarna börjar kyrkan redan nio, så det finns ingen möjlighet att ligga och dra sig då heller...

Dags att stänga av datorn och gå och hämta de små gullungarna. :)

Idag är jag barnvakt

Inte bara åt mina egna barn, utan åt två pojkar som bor några hus ifrån oss. Deras mamma har just fått jobb (första arbetsdagen idag) och för en vecka sedan sa den tilltänkta dagmamman att hon inte kunde ta emot barnen som planerat. Panik! Stackars mamman, vilken stress...

Det visade sig att det bara var just idag det var akut kris, resten av veckan är det ju skola, och nästa vecka börjar makens semester, så jag sa att självklart kan jag passa dem. Två snälla små pojkar som är 4 1/2 och 6 1/2, hur svårt kan det vara? Haha, nej, men hittills går det bra.
Barnen har redan hunnit med att pussla, leka med lego och leka kurragömma och nu gör de figurer i trolldeg.

Jared pratar mera franska än jag någonsin hört förut, och till och med Diana pratar lite franska: "Non, c'est pas à toi. C'est à moi. Gimme back!"
Ja, lite engelska lyckas hon blanda in också, det har hon väl hört på "My little pony" på YouTube...
När jag påpekade att Lorenzo inte har några egna saker här eftersom det är vårt hus, så erbjöd hon honom en annan liknande sak och sa "Tu veux ça?"
Stolt mamma.

+36 och vindstilla

Nej, jag klagar inte.
Jag bara upplyser om att jag föredrar +25 när jag har ärenden att uträtta och Diana i vagnen när jag går omkring på stan. Det är stor chans att det blir glasspaus snart. :)

Fångar i vårt eget hus?

Ja, så känns det nästan, i alla fall en gång om året, när det anordnas en loppmarknad i vårt kvarter. Det är 18:e året i rad och det är en stor tillställning med ca 150 utställare, och det är väldigt välbesökt.

Det betyder att vi måste parkera bilen ca åtta-tio minuters promenad hemifrån på lördagskvällen om vi vill kunna använda den under marknadsdagen, vilket vi vill, eftersom vi vill ta oss till kyrkan. Inget större problem egentligen bara man kommer ihåg det.
I morse när vi kom till bilen stod det en bil parkerad på tvären framför oss, vilket fick oss att bli lite smått irriterade, tills vi insåg att frun satt kvar i bilen, och maken bara hade hoppat in på tobaksaffären för att köpa bröd, så vi kunde åka efter nån minut.
Det är däremot ett större problem att parkera bilen när vi kommer hem från kyrkan, för då är det bilar parkerade precis överallt, på alla trottoarer och ibland även i rondellen. Idag hade vi tur och hittade en plats nära avspärrningarna, och alltså inte så långt hemifrån.
Både förra året och året innan ösregnade det just när vi kom hem från kyrkan, och vi var riktigt dränkta innan vi kom inomhus...

I dag skiner solen, det har varit närmare trettio plusgrader, och marknadsfolket började ställa upp sina saker redan runt fem på morgonen!!! Nu, vid sex på kvällen, håller folk på att plocka ihop sina stånd, och vi har rullat upp våra jalusier i vardagsrummet lite halvt. Det är inte så kul med full insyn när det går förbi tusentals människor och tittar in på en, så vi har levt i halvmörker idag.

Idag är fjärde marknaden sedan vi flyttade hit, och genom åren har jag varit med om att folk har fikat på vår garageuppfart, jag har sett några kissa i buskarna, ett år stod det en bil och blockerade vår utgång (tillhörande en utställare, de är de enda som får köra bil här denna dag, hela området är avspärrat) så vi fick klättra över staketet, som i och för sig inte är högt, men i finkläder är det inte det man helst gör...
I år var det bara en klädställning och lite lådor vi fick knuffa åt sidan för att ta oss ut och in igen, och det roliga är att officiellt var det inte ens en utställarplats framför vårt hus, utan på andra sidan vägen, men de mitt emot spred ut sig till vår trottoar också.

Ett par av barnen tycker det är lite skämmigt att man riskerar att möta folk man känner när man är finklädd, men det får de allt klara av, annars behöver nog de härdas lite, eller vad säger ni?  ;-)

Lycka är...

... att se Jared leka med franska småkillar och PRATA med dem!

Orättvisor?

Följande utspelade sig här hemma kvart i fem, när barnen just kommit hem från skolan:

Dotter nummer tre, 11 år:

- Varför får vi aldrig kakor till mellanmål? Varför får vi bara flingor?

Dotter nummer ett, 14 år:

- För att vi inte är fransmän.

Jag:

- För man kan inte tänka så bra av kakor, man tänker bättre med flingor i magen. 

Sedan kan man ju diskutera hur nyttigt det egentligen är med flingor, men det är i alla fall mera näring i en skål flingor med mjölk än vad det är i fyllda chokladkex, vilket är vad de flesta barn i vår närhet brukar äta till mellanmål, om de inte äter rostmackor med nutella eller mjuka kakor i stil med sockerkaka/tigerkaka. Här är det Bran flakes och Special K som erbjuds, inga godisflingor... 

Det är hårt att vara svensk med franska barn omkring sig. Plötsligt är det så mycket man går miste om. ;)

Äntligen sommar!

Äntligen, äntligen, äntligen!!!
Nu får det allt hålla i sig, annars blir jag galen.

Ovanligt många människor har pratat med mig senaste veckan, alla på samma tema: 30 plusgrader i Lappland, och vi som har det så kallt och grått! Jag bara instämmer med dem och säger att det är bakvänt i år...

Om att lita på sina barn, eller nåt... Kulturskillnader

Jag har fem barn (rättare sagt: VI har fem barn, jag är inte ensamförälder, vilket jag är oerhört tacksam över!) i olika åldrar mellan fyra och fjorton år. Alla är de olika på många sätt, men också lika på vissa sätt, precis som jag antar att alla föräldrar kan säga om sina barn. De har olika färdigheter och har utvecklats olika långt inom olika områden, men en sak som jag kan säga om alla fem är att jag kan lita på dem.
Naturligtvis betror jag inte femåringen med att laga middag utan hjälp och självklart gömmer jag alla saxar och farligheter så att inte fyraåringen råkar illa ut eller hittar på dumheter. Men, allt efter deras förmåga litar jag på att de kan klara av vissa saker. Med eller utan hjälp och/eller övervakning.

Här i Frankrike har jag insett att föräldrar är helt annorlunda, på många sätt. Till exempel lämnar många mammor sina små barn hemma ensamma när de ska hämta de större i skolan. Här har jag gått i ett par år och trott att flera kvinnor fått sena missfall, och tänkt många sorgsna tankar för deras skull, när de i själva verket bara lämnar sina barn hemma när de hämtar syskonet i skolan. Minsann. Kulturskillnader, absolut. Är det jag som är en orolig hönsmamma eller är det de som oroar sig för lite?

Nu pratar jag alltså både om bebisar som är helt nyfödda eller ett par månader, men också om två-treåringar och allt däremellan. "Det är för jobbigt att klä på och av dem hela tiden och ta med dem ut", "han sover", "han är så snäll, han gör inget dumt", "jag är hemma igen om tjugo minuter", "vi har inga farligheter inom räckhåll, han kan inte skada sig" är argument jag har hört.

Men snälla! Tänk på allt som kan hända! Har franska barn aldrig kommit på att man kan klättra upp på ett bord och hoppa ner? Sätta på spisen? Klättra i en hylla för att hämta något? Stoppa gafflar i eluttagen? Hälla vatten på ett helt golv?

Jag skulle kunna lista massor av saker mina barn skulle kunna få för sig att göra när jag är hemma, varför skulle de då inte göra dem när de är ensamma hemma?
Just barn som stoppar saker i eluttag har jag varit förskonad ifrån, förutom att Diana satte i plattången häromveckan, samtidigt som hon höll i plattorna. Jag såg vad hon gjorde och skuttade snabbt upp ur soffan för att ta hand om plattången och fråga om jag fick hjälpa till, så hon hann inte bränna sig. Plattången bor vanligtvis högt upp, utom både syn- och räckhåll, men någon hade använt den tidigare och den låg och svalnade. Numera får den svalna betydligt kortare stund innan den läggs undan igen.

Tänk dessutom på allt som skulle kunna hända mig så att jag inte kommer hem igen... Vad gör då det ensamma barnet som ingen vet är ensamt och behöver tas om hand? Usch, sånt vill jag helst inte tänka på.

Att lita på sina barn tycker jag inte alls är samma sak som att tro att de aldrig skulle hitta på nåt tokigt bara för att de inte brukar göra det, eller? Diana klippte håret på sig för ett par veckor sedan, trots att vi alltid har alla saxar undangömda eftersom hon gjorde det för ett år sedan.
Men just vid det här tillfället höll Jennifer på att göra sina läxor och därför var hennes pennskrin framme och öppet och när hon gick på toaletten råkade Diana gå upp och in i hennes rum och fick syn på saxen, "and the rest is history", som man säger...

Blandskog

Visst heter det så? När det växer lövträd och barrträd blandat. Det är så vackert, särskilt nu på våren när bladen är så härligt ljusgröna.

Fotot är taget genom bilfönstret när vi var i Schweiz i helgen, ingen superkvalitet, men ni fattar vad jag menar, eller hur?

Olika mamma-attityder?

När jag lämnar mina barn i skolan (eller när de går iväg själva, de som är lite större) så säger jag alltid nåt i stil med " Hej då XX, ha det så bra". De franska mammorna säger (i översättning) "jobba hårt", "sköt dig", "lyssna på fröken".

När jag hämtar barnen (eller när de kommer hem själva) säger jag "Hej XX, har du haft det bra idag? Vad har du gjort?". De franska mammorna säger "har du lyssnat på fröken?", "har du jobbat hårt?"

Vad säger detta om oss som föräldrar? Om vad vi önskar för våra barn?
Jag tycker det är viktigt att mina barn har det bra i skolan, att de har kul och att de lär sig saker.
Jag förutsätter att de lyssnar på fröken och att de gör det som de förväntas göra. Jag litar på att mina barn sköter sig.
Franska mammor däremot verkar känna att de måste påminna om självklara tråkigheter som är själva meningen med skolan: jobba flitigt, lyssna på läraren, sitta still och skärpa sig i största allmänhet... Är inte det lite trist?

Höjden av orättvisa!

Alltså, först genomlider man en lång och GRÅ vinter, och sedan kommer en kall och GRÅ vår. 15 plusgrader, nordanvindar och mulet. Och ni i Sverige har strålande solsken och jättevarmt!

Men hallå, jag befinner mig närmre ekvatorn än ni, JAG borde ha fint väder!!!