Mera pyssel

Jag går fortfarande på pysselklubben på tisdagkvällar, och mitt senast avslutade projekt är en bricka som jag har målat och dekorerat med servetter, decoupage kallas det. Visst blev den söt?

Sytt lite mera...

En väninna här i närheten har fått ett mycket efterlängtat barn, och jag har sytt en liten klänning till den lilla tjejen:

Hm, jag undrar var bilden på klänningen framifrån tog vägen? Ja, ja, ni får nöja er med två bilder på baksidan av den...

Jag har också äntligen avslutat en tavla som jag började sy på för sex år sedan, fortsatte på för tre år sedan och nu är den klar!
En av anledningarna till att jag aldrig gjort färdigt den är att jag inte är så jätteförtjust i det gula tyget, jag förstår inte varför jag valde det? Antagligen övertygade butiksinnehavaren mig om att det passade jättebra, men jag tycker att det är lite för dominerande och hade hellre önskat att det gröna tyget med flugsvamparna var det som stack ut i tavlan. En annan anledning till att den inte blev klar förut var att jag trodde att bården var komplicerad, men det var den ju inte när jag väl började sy.
Tavlan är en krans som är sydd i stockhusteknik, som blockhus, men med olika bredd på remsorna i blocken, och sedan har jag frihandsquiltat på maskin.

Kolla vilka söta små flugsvampar!

Jag har några UFO:n liggande, men nu är det en sak mindre i den högen. Ett UFO i quilt-världen är ett UnFinished Object, om ni inte visste det.

Projektet på sybordet just nu är en vårjacka som Jennifer håller på att sy åt sig, med god hjälp av mig att stryka och hjälpa till med sånt som är klurigt.

Trevlig afton på er, nu ska jag fixa middag.

Frankrike... igen...

Jag vet, jag har suckat över fransk ineffektivitet förut, men här kommer ett inlägg till om detta.
Förra veckan handlade jag på nätet, jag vet inte hur utbyggt det är i Sverige, men här är det väldigt vanligt att man kan göra så. Alla stora butikskedjor har den servicen på många av sina butiker, här startade de sin "drive" i höstas på min favoritmataffär. Man klickar i alla varor i sin kundvagn, betalar och väljer när man vill hämta upp sina grejor. Tex onsdag 11.00-11.30.

När man kommer till "drive-parkeringen" knappar man in sin kod eller scannar om man har skrivit ut sitt bekräftelsemejl, parkerar på anvisad plats och öppnar bagaget. Ut kommer någon och ställer in alla kassar i bilen (gratis kassar, dessutom, även om de är av simpel kvalitet), jag sätter en kråka på deras papper, tackar, stänger bagaget och kör hem.
Jättesmidigt sätt att handla på, men jag köper inte frukt och grönsaker på "driven" för då vet man tyvärr inte riktigt vad man får, jag testade en gång och blev inte nöjd. Men att köra runt huset och springa in och plocka på sig frukt och grönt går ju ändå rätt snabbt, så det är inga större problem.

Jag handlar inte alltid så här, men nån gång ibland så, och då passar jag på att köpa mycket av juice, mjölk (den franska mjölken behöver ju inte stå i kylskåpet), läsk, mjöl och sånt som finns längst bort i butiken och är tungt och skrymmande i kundvagnen och bara jobbigt att köra runt på och lyfta i och ur vagnen fyra gånger.

I alla fall, förra veckan när jag knappat in min kod kom det inget kvitto med anvisad plats att parkera på, istället stod det så här på skärmen:

Det betyder alltså var god att vänta tills det blir en ledig plats. 

Ok, jag tittar på parkeringen rakt framför mig där det finns sex platser för drive-kunderna, och där ser det ut så här:

Rätt många platser att välja på, eller vad tycker ni? Jag fick vänta i flera minuter innan jag till slut fick mitt lilla kvitto och order att ställa mig på ruta ett. Konstigt, för det är handikapprutan, och jag har ju inget sånt tillstånd? 

Bilen blev full i alla fall och jag fick fylla i en lapp med chans att vinna en gourmetkorg fylld med godsaker. Tja, hoppas kan man ju alltid. 

Sytt grytvantar och annat...

Jag följde Malwas tips och sydde gröna grytvantar. Typ. Inte bara gröna, direkt, men mycket gröna. Jag rotade igenom mina gömmor och hittade de här läckra tygerna:

Jag passade också på att sy ett matchande litet förkläde till Diana.

Dessutom har jag sytt gardiner till vardagsrummet också, som sagt, en smålänning kan ju inte motstå en bra rea. ;)
Visst är det ett härligt tyg?

I Frankrike finns det inte gardinkappor, här säljs bara längder och tunna halvgenomskinliga små gardiner som man täcker för hela (eller nästan hela) fönstren så man inte får nån insyn. Så jag hade lite svårt att förklara för expediten hur jag tänkte när jag räknade på tygåtgången för vardagsrumsgardinen, men det blev rätt i alla fall.

Jag fick ett ryck...

... och gjorde om i köket!
Igår när jag var och handlade hittade jag en cool sopkvast, och tänkte att den kommer att pigga upp i mitt tråkiga kök.

En bit längre bort i samma affär sprang jag på en tavla som bara var sååå härligt glad, och den skulle också passa i köket. Kanske inte helt perfekt färgkombination mellan sopkvasten och tavlan, men de skulle inte gå att se samtidigt, så jag slog till ändå.

Sedan var jag tvungen att åka till tygaffären för gardinerna jag hade passade ju inte alls ihop med denna färgexplosion jag just inhandlat, så då fick jag plötsligt ett roooosa kök. Jag undrar hur det gick till? Rosa är ju inte direkt en färg jag förknippar med mig, men jag är nöjd ändå. Tyget var på rea, och det kan ju inte en smålänning motstå. ;)

På kroken i mitten bor grytvantarna, men de matchade ju inte alls så de fick inte vara med på bild.
Jag undrar om jag ska sy ett par i samma tyg eller om jag ska bryta av lite med nåt annat? Det kan ju bli lite mycket...

Sportlov? Näe, snarare sjuklov...

Här har varit väldigt dött på bloggen, jag vet, men det har varit nästan lika dött på hemmafronten... våra två veckors sportlov inleddes med en slapp måndag och en tisdag på leklandet Okidok. Dessa två dagar var Johannes i Bryssel och jobbade. På onsdagen blev Diana sjuk; hög feber och allmänt vissen, och Johannes flög till Spanien. Torsdag, inget nytt. Fredag - Diana bättre men jag febrig, och värre blev det. Johannes kom hem, och tog med sig Jennifer och Emma till templet i Schweiz på eftermiddagen. De sov över och åkte till Grünenwald och åkte skidor nästa dag. Johannes fick nästan knuffa ut Jennifer i backen, men hon blev också skidbiten, precis som han och Emma, och de hade en härlig dag.

Själv hade jag hög feber och började hosta hemskt mycket också och låg i soffan och läste hela dagen. Jag läste en hel bok, som jag fick i julklapp och inte hunnit läsa tidigare: Conn Igguldens senaste, Dynastins arvinge. På kvällen tittade vi på melodifestivalen, och det var tyvärr inte så njutbart, det var enorma problem med tekniken och ibland fick vi höra samma strof tre gånger och sedan hoppade det en halv minut framåt i programmet... Jag hostade halvt ihjäl mig och funderade flera gånger om jag skulle be Johannes köra mig till akuten, men det kändes lite väl dramatiskt... Jag hostade så jag fick ont i magmusklerna, vilket inte gjorde det trevligare att hosta, direkt. Jared och Diana blev också hostiga, men inte lika illa som jag, som tur var.

På måndagen körde Johannes oss till doktorn, Jared, Diana och mig. Vi lämnade apoteket med två kassar mediciner, en till barnen och en till mig. De vägrade så klart att ta de flesta medicinerna, tack och lov för svensk barnalvedon som smälter på tungan! Och så tog de glatt sina anti-hosta-homeopatpiller, små sockerpiller kan man ju inte klaga på, till skillnad från äckliga flytande hostmediciner... Tur att de inte behövde antibiotika, sånt kan man ju inte riktigt strunta i... 

Jag fick febernedsättande, hostmedicin och kortisol, men blev ändå sjukare, eller i alla fall inte friskare. Ögonen rann, bihålorna ömmade och efter ett par dagar till fick jag ont i ena örat också. Och hostan var fortsatt jättehemsk. Jared och Diana blev bättre efter ett par dagar, som tur var. Jag sov, läste och hostade och åt mediciner. Boken jag roade mig med nu några dagar var Emilie Richards "Touching Stars" som jag läste på iPhonen, mycket smidigt när man inte kan sova för att man hostar så mycket...

Jennifer hade kalas på torsdageftermiddagen, medan jag höll mig undan och påbörjade nästa bok, den här gången en på franska: "Dans les pas d'Ariane" av Françoise Bourdin. 

Johannes och Emma åkte skidor i Gstaad på fredagen och på lördagen gick jag tillbaka till farbror doktorn. Min hostmedicin var slut, men inte hostan, och jag hade fått öroninflammation. Nu fick jag också antibiotika, nässprej och örondroppar. Johannes tog med sig Jennifer till La Bresse och åkte skidor på eftermiddagen, och melodifestivalutsändningen var nästan lika dålig som veckan innan, tekniskt sett...

I måndags började skolan igen, Jared och Diana vägrade lika mycket båda två, men med gemensamma ansträngningar lyckades Johannes och jag få dem till skolan. Johannes jobbade hemifrån måndag och tisdag och han fick hämta och lämna dem medan jag vilade. Boken har jag läst ut, och jag har inte ens lust att läsa mera, det var väl konstigt? Jag kanske har blivit mättad? Det trodde jag inte var möjligt...

Idag har jag lite mera energi, jag håller på att tvätta och jag känner mig inte helt vimsig av att vara uppe, så det finns gott hopp om livet. Trist att hela lovet gick åt till ingenting, jag som hade så många trevliga planer... Jag har gått ner två kilo, det var ju trevligt, och jag har läst tre bra böcker på tre olika språk, det var också kul, men det mesta av lovet skulle gärna fått vara rätt annorlunda...

Hoppas ni är friska och pigga!

Saint-Valentin

Så heter den i det här landet, alla hjärtans dag. Jag hade så klart lite planer på vad jag skulle hitta på denna dag, men de sprack en efter en när först Jared bestämt deklarerade att han var sjuk och inte kunde gå till skolan för han behövde vara hemma och vila och sedan grät och skrek Diana och ville verkligen inte gå till skolan hon heller. Så de stannade hemma, vilket ledde till att jag inte åkte och handlade, för det är inget jag gör frivilligt tillsammans med de där två...
Något senare ringde Johannes hem och sa att han var tvungen att åka till Belgien, redan samma eftermiddag. (Dagen innan ringde han hem och sa att han behövde åka till Spanien några dagar, men det blir inte förrän nästa vecka.)

Så, vad göra? Jag bestämde mig för inte sura för att mina första planer gått om intet, utan att göra något som jag visste att mina barn (särskilt de tre äldsta) skulle uppskatta.
Jag stansade ut en massa hjärtan samtidigt som jag spelade spel med Jared (multitasking ska jag skriva om en annan gång...) och när Jennifer plötsligt kom hem två timmar tidigare vid lunch än jag hade räknat med (för jag hade glömt att hennes gympalärare inte skulle vara där idag, fast hon påstår att hon sagt det TVÅ gånger) bad jag henne baka en tårta.
Hon älskar att baka, så gissa om hon blev glad, att bli ombedd att baka, istället för att hon frågar och jag säger nej, vilket händer ungefär nio gånger av tio.

Efter lunch när de tre stora gått tillbaka till skolan gick jag upp och städade i deras rum. Jag bestämde mig för att lägga en halvtimme på varje rum, och vilken skillnad det blev. Lördag är deras städdag, men däremellan blir det lätt väldigt stökigt, och i lördags hade vi en massa annat för oss så det blev inte direkt välstädat då.

Mitt i städningen ringde Johannes och sa att han skulle komma hem som vanligt, resan blev flyttad till måndag istället. Trevligt, men å andra sidan kommer han knappt vara hemma på en hel vecka, när barnen dessutom har lov... Jaja.

När jag städat färdigt spred jag ut en massa hjärtan på golven och skrivborden som jag städat, och väntade på reaktionerna. (Välj dubbelsidiga papper om ni blir inspirerade att göra något liknande, två av mina hade vit baksida och jag fick krypa runt och vända på en massa hjärtan...)

Alla tre kom hem mellan fem och halv sex, men de gick inte upp direkt.
Först upp var Emma, Diana hade lånat ett par små petshop-djur och oredat en del i ett hus som Emma gjort till dem, så jag sa till henne att det kanske var lite stökigt, vilket ledde till att hon sprang upp, men jag tror att hon glömde bort varför hon egentligen gick upp. Jag hörde inget om att något var förstört i alla fall, bara små glädjetjut.

 När Victoria senare gick upp ropade hon "Vem har städat på mitt rum?" (svårt att gissa svaret på den frågan...), men Jennifer var fullt upptagen med att göra tårta i köket och hörde ingenting.

Jennifer gick inte upp förrän efter middagen, och bara för att jag sa till henne att hon kanske borde börja  med läxorna nångång, och i alla fall göra lite innan vi skulle äta tårta.
Hennes reaktion var "Mamma, du missade lite när du dammsög, det ligger en massa hjärtan på mitt golv!" :)

Största skillnaden är på skrivbordet...

Tårtan blev inte riktigt så snygg inuti som vi hade hoppats på, men god ändå. Jennifer gjorde först en lila och en turkos rulltårta och stansade ut hjärtan, som hon ställde i smeten till tårtan (som var smaksatt med nutella). Tyvärr flöt hjärtana upp och la sig överst, kanske vår smet var för fast, vi får testa med en vanlig sockerkakssmet nästa gång. På toppen var det rosa smörkräm, minimarshmallows och chocolate chips. Och några hjärtan som inte fick plats i tårtan.

Innan sovdags hällde jag upp chipshjärtan från OLW (vi köpte dem i Sverige i julas men de blev inte uppätna då) i en skål och så fick alla, en i taget, sitta på en pall med en krona på huvudet och de andra sa snälla saker om den som satt på pallen. För varje snäll sak de sa fick de ta ett chips ur skålen. Jag tänkte att de nog skulle tänka bättre om de fick en muta, och det fungerade bra, jag fick fylla på chipsen för att de tog slut.
Barnen hade jättekul, både när de fick beröm och fick hitta på saker om de andra.
Jag hade också gjort små godispåsar åt alla, jag hittade mallen här.

Det blev en riktigt bra dag. Mera kärlek och omtanke i familjen tror jag alla mår bra av, och inte bara en gång om året!

Kram på er!

Här har ni min nya kappa:

För cirka 20 år sedan fick jag jobba som modell en dag. Jo, det är sant.

Det var under en modemässa i Stockholm och ett företag som sålde damkappor behövde en mannekäng i sin monter, som kunde klä på sig kapporna och visa kunderna hur de såg ut på en människa och inte bara på en galge. Egentligen var det en av mina klasskompisar som jobbade där, men en av mässdagarna var hon upptagen på annat håll och frågade mig om jag kunde hoppa in för henne.

Efteråt blev jag tillfrågad om jag ville ha 500:- eller tyg till en kappa, och fast jag var en fattig student så lockade tyget mera än pengarna, och ett tag efteråt fick jag hemskickat en låda med fyra meter mörkt grågrönt kapptyg i ull/kashmir, foder, mellanlägg och knappar.

I alla dessa år har tyget legat i sin låda, flera gånger har jag tänkt sy en kappa eller jacka men det har aldrig blivit av. Den tilltänkta modellen har varierat några gånger under årens lopp, och ibland har jag varit orolig för att några äckliga djur ska ha fått för sig att äta på mitt tyg eller bosätta sig där, och en gång trodde jag att det hade blivit förstört av en vattenläcka, men tyget har klarat sig i alla väder.

Nån gång i början på december, när vi fick kallt väder här, tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och äntligen sy min kappa. Jag hade några bra idéer och spånade på hur jag skulle göra mönstret, men som säkert alla vet så hinner man bara med hälften av det man planerar i december, så min kappa kom aldrig längre än till skiss-stadiet.

När vi kom hem igen efter sverigebesöket var det runt åtta plusgrader här, och att sy en vinterkappa kändes inte så angeläget, fast jag egentligen hade tid eftersom det var jullov.

En dryg vecka senare, när nästan hela familjen var mer eller mindre drabbad av influensa och jag var rastlös och det var kallt igen och prognoserna lovade att det skulle hålla i sig, så bestämde jag mig för att det var dags, och så satte jag fart med att rita mönster, klippa ut och sy. 

Jag köpte nya knappar, för de som jag fick med var riktigt tråkiga, och jag köpte knapphålstråd (fyra rullar gick det åt!), eftersom jag ville ha lite extra blickfång på alla knapphålen och de dubbla stickningar vid alla sömmar. 

Kragen kan bäras både nervikt och uppfälld och knäppt eller oknäppt, det är nog den detaljen jag är mest nöjd med. Och de infällda fickorna, de blev riktigt bra också. 

Jag har inte sytt något i den här klassen sedan jag sydde Johannes kavaj till vårt bröllop för nästan 15 år sedan, i vanliga fall är det mest balklänningar och brudklänningar folk behöver hjälp med, så det blev lite hjärngympa ibland för att komma på bästa sättet att göra saker på. 

Jag hade jättekul, och jag tror att jag ska försöka utmana mig att göra mera kreativa saker i år, och inte bara tänka att det vore kul att göra dem. :)

Jag läste nåt kul...

Jag hittade detta på Bokus blogg, vet inte riktigt hur jag hamnade där, men jag gillar poängen med författarens inlägg. Och jag blir definitivt sugen på att läsa hennes böcker.

Lucy Dillon: Kom ihåg, träningen fungerar på ett gåtfullt sätt, och du har inte alltid den kontroll som du tror

• 14 FEBRUARI 2012
• PUBLICERAT AV REDAKTIONEN
• KATEGORIER: BLOGGAR, LUCY DILLON

Det är en vanlig missuppfattning att människor tränar hundar. Mina hundar har proffstränat mig under lång tid. När de krafsar på dörren öppnar jag den; när de kommer med en diskhandduk (i stället för att slita den i stycken) ger jag dem godis. De fick mig till och med att byta bil till en som de gillar att åka i. (Jag vet, det är inte klokt. Men de tittade så sorgset på mig och dreglade på sätena i förra bilen.)

På samma sätt tränade min pojkvän mig i att stoppa hans strumpor i tvättkorgen – bara genom att låta dem ligga lite överallt på golvet tills jag var så arg att jag inte förmådde ignorera dem. Å andra sidan tränade jag honom i att laga min laptop genom att ge ifrån mig ängsliga tjutande läten varje gång något var fel med den. Så, se upp för smygträning! Eller låtsas som ingenting. Välj det som är enklast.

Om snöskottning och tacksamhet

Nu har det snöat en hel massa här igen, hela helgen. I lördags kväll började det regna, fast det var ett par minusgrader här nere på jorden, så ni kan ju gissa hur vackert det var när jag vaknade i söndags. Hela världen var täckt av ett tjockt lager blänkande is. Det var verkligen jättefint, och jag önskar att jag hade gått ut en liten runda med kameran i handen... Kyrkan blev inställd på grund av halkan, och den allmänna rekommendationen var att folk skulle hålla sig inne. Två bilar såg jag köra förbi på hela dagen.

På söndagseftermiddagen började det snöa, så igår morse när jag gick ut för att skotta fram trappan och gången till trottoaren var det tio centimeter snö ovanpå isen. Något hälsovådligt, men efter en halvtimmes snöskottning och lite salt så var det riskfritt att gå där. Grannen hade sina båda bilar på tomgång i minst en timme innan de körde iväg på morgonen, för att tina bort all is. Jag är så glad att vi har sån ordning i garaget att vår bil får plats där. 

Efter förra veckans snökaos och inställda bussar har vi lärt oss att alltid kolla bussbolagets hemsida på morgonen för att se vad som är senaste nytt. Vägen här utanför var inte välplogad och det brukar betyda att vår busslinje inte kör, eftersom vi bor högst upp på en kulle, och det blir lite svårt att ta sig upp och lite för lätt att ta sig ner då... Inte för att bussen kör på vår lilla gata, men de brukar vara snabba med att ploga även den, så det är ett hyfsat mått på hur det ser ut runtomkring oss också.

Just igår uppdaterade inte bussbolaget sin nyhetssida, det enda det stod var "Söndag: bussarna kör enligt tabell". Ja, det är ju inte så svårt att köra en buss i timmen mellan 13-22 en dag när det inte är någon trafik, men jag ville hellre veta hur läget var denna måndagsmorgon när det förväntas köra tre bussar i timmen på vår linje samtidigt som plogbilarna försöker ta hand om vägarna och 25.000 människor ska ta sig till skola och arbete. Johannes gick iväg till sin busshållplats på vinst och förlust - kom det ingen buss kanske någon jobbarkompis skulle köra förbi, och eftersom Jennifer och Emma började nio kunde jag spana efter bussar när jag gick iväg med de andra, och ringa hem och berätta att de kunde åka buss till skolan och inte behövde gå, så det ordnade sig.

Väl hemma igen ägnade jag en timme åt att skotta garageuppfarten, som är stooor. Efter ett tag hade jag ont i händerna, snön var tung, och isen under var hård... Medan jag gick där och skottade tänkte jag på dem jag känner som inte kan skotta snö, på grund av brutet ben, kronisk sjukdom eller annat, och jag kände mig så tacksam över att jag hade möjlighet att göra det. En flicka i Jareds klass förlorade sin mamma häromveckan, jag vet inte om det var på grund av sjukdom eller olycka, men att tänka på det gör mig så ledsen för deras skull, jag kan inte föreställa mig vad de går igenom, och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förlora någon närstående på många, många år...

Många dagar ser mer eller mindre likadana ut för mig, med allt som hör till när man är hemmafru, som att se till att alla kommer upp på morgonen och iväg till skola och arbete, fixa frukost och lunch och mellanmål och middag, tvätta och städa och handla mat och läsa sagor och hjälpa till med läxor och medla i konflikter och så vidare, men trots att vardagen är så full av rutiner och det inte "händer mycket" känner jag mig oerhört välsignad i mitt liv.

Jag har en underbar man och vi har fem härliga barn, vi har mat och kläder och ett hus som passar våra behov och ger skydd mot väder och vind och vi har en bil som är pålitlig. Vi bor i ett land där vi har fred och frihet och vi har tillgång till massor av teknik som bland annat hjälper oss att hålla kontakt med familj och vänner som är långt borta. 

Vi har så mycket som vi tar för givet, och jag kan inte ens föreställa mig hur svårt livet är för många människor i världen, men jag är oerhört tacksam över att jag inte behöver uppleva det.

Ibland tror jag att vi ägnar för mycket tid att längta efter sådant vi inte har eller inte kan eller sånt som verkar ouppnåeligt. Saker som vi tror ska göra oss gladare, lyckligare, vackrare eller vad som helst, "om bara"... 

Visst, det finns en hel del jag kan önska mig och längta efter, men jag försöker att glädjas åt nuet och inte gräma mig över vad jag inte har. 

Idag har jag träningsvärk (otippat, eller hur?), men jag gläds åt att jag är vänsterhänt och därför inte så enkelspårig som de flesta andra vad gäller hur man skottar snö - jag kan byta grepp och arbeta åt två håll, så min träningsvärk är lite mera jämn och inte så hemsk som om jag hade hållit på att skotta snö med samma rörelse i en och en halv timme. 

Jag gläds väldigt mycket åt att min kappa är färdig, och den blev precis så härlig som jag hade föreställt mig. Men den får ni se och läsa historien om en annan dag, för nu ska jag gå och ta ner utebelysningen på balkongen, de två plusgraderna ett par timmar i går eftermiddag töade fram snörena som jag har knutit fast den med, och istapparna på belysningen hann smälta bort, så det är väl bäst att passa på...

Kram på er och fundera gärna lite extra över vad ni har att glädjas åt. Jag läste någon gång att positiva människor naturligtvis är gladare, men också lever längre, så satsa på det, för jag vill inte förlora er i förtid!

O-serviceinriktade fransmän...

Alltså, jag tror inte att det finns några som är så ointresserade av service som fransmän som jobbar i butik. Det är inte bara en gång utan flera som vi har slagits av detta. Kommer man till en mataffär åtta minuter innan stängningsdags släpper de inte in en i butiken oavsett om man bara vill köpa en liter mjölk, och redan en kvart innan stängning börjar de släcka ner och uppmanar alla att gå till kassan och betala. Finns det flera vägar ut ur butiken så stängs alla utom en och vakter står och leder dig rätt.

Igår var det snökaos här i stan, en del lärare kunde inte ta sig till jobbet så deras skolbarn fick gå hem igen, om man hade möjlighet att ta hand om dem (Diana fick en ledig dag). De barn som inte kunde gå hem fick vara med någon annan klass.
Inga bussar gick på morgonen, så Jennifer och Emma fick promenera till skolan.

Min franskalektion blev inställd eftersom min lärare satt fast i trafiken, trots att hon åkt hemifrån en timme tidigare än vanligt kom hon fram en halvtimme för sent. Det tog alltså två timmar istället för en halvtimme för henne att ta sig till jobbet. Stackare.
För min del hade det inte varit några problem att börja lite senare, men när jag fick veta att det inte skulle gå några bussar på hela förmiddagen valde jag att ställa in lektionen, för att promenera upp för hela långa backen i djup snö och med Diana i vagn samtidigt som det snöade dasslock var inte riktigt tilltalande...

Jag hade planerat att göra några ärenden i stan efter min franskalektion, men det blev ju inget med det, tyvärr, så på kvällen när det hade slutat snöa och alla var hemma och vi hade ätit middag bestämde jag mig för att i alla fall åka till tygaffären och köpa tråd så att jag skulle kunna sy färdigt en vinterkappa som jag har tänkt sy länge, men nu äntligen har kommit igång med, lagom till vintern kom tillbaka.

Tio i sju parkerade vi bilen utanför tygaffären, men när jag gick fram till dörren var den låst. Jag knackade och vinkade och visade upp min tomma trådrulle, men de tre expediterna skakade på huvudena, satte på sina jackor, släckte ner och gick ut genom dörren där jag stod. En av dem förklarade att eftersom det var dåligt väder hade de bestämt sig för att stänga tidigare idag, och de hade redan räknat kassan så jag kunde inte köpa något.
Men hallåååå!?!
För det första hade det slutat snöa flera timmar tidigare, vägarna var plogade och det var inga problem i trafiken.
För det andra, om man bestämmer sig för att stänga tidigare så ska man väl inte stänga en kvart innan normalt, det gör väl ingen skillnad? Om de hade satt en lapp på dörren och stängt en timme innan hade jag förstått det, men en kvart?
För det tredje, om de hade varit det minsta serviceinriktade hade de låtit mig köpa min trådrulle och bett mig betala med jämna pengar eller en check (de älskar checkar i det här landet, och den här butiken är inget undantag), som de enkelt kunde slagit in i kassan idag på morgonen. Det är ju inte som att jag aldrig har varit där förut, de vet vem jag är.
För det fjärde så var det samma snöoväder som som var orsak till att jag inte kunde komma tidigare på dagen...

Det finns en liten sybehörsaffär i stan också, så vi körde dit, och var framme tre minuter i sju. Det var inte stängt, men tyvärr hade hon inte den rätta färgen på tråd hemma. Och inte visste hon när hon skulle beställa mer tråd. (!) Suck.

Nu kunde jag inte sy klart min kappa igår kväll, och inte kommer jag iväg för att köpa tråd nu heller, för det har snöat hela natten och jag orkar inte gå ut och skotta vår enorma uppfart, och inte är det så fint plogat ute, och med tanke på att vi bor högst upp på en kulle kan det bli lite otrevligt att vara ute och köra, så jag undviker det om jag inte måste. Och dessutom är Jared och Diana lediga eftersom det är onsdag, och att klä på och släpa med dem för en liten trådrulles skull känns inte så lockande. Blä. Jag vill ju bli färdig med min kappa!

Om ni undrar så hade vi en härlig jul- och nyårshelg med släkt och vänner i Sverige, de fick mindre läxor över lovet än sist även om Jennifer och Emma fick upprepa uppgiften bokläsning och redovisning. Förra veckan var det skolstart men alla var mer eller mindre sjuka utom Jennifer, så det blev lite si och så med skola och arbete... Det var därför jag tyckte att jag hade tid att sy en kappa, när ändå inget annat blev gjort.
Nu är det full fart igen, och jag hoppas att kappan blir klar innan snön smälter bort och värmen kommer tillbaka...

Varför leddes vi hit?

Ja, det verkar de tre vise männen utanför vår julkrubba tänka. Det är nämligen ingen annan där...

När jag ställde fram min julkrubba på pianot för några veckor sedan så var Diana genast där och lekte med figurerna, så jag frågade henne om hon ville ha en egen krubba i sitt rum. Det ville hon så klart, så vi gjorde plats för hennes krubba som hon fick i kyrkan förra julen. 

När hon hade ställt upp alla gubbarna som hon ville ha dem och lekt lite med dem, gick hon bort till pianot, klättrade upp på locket och hämtade Jesus och Maria, för de ville hälsa på hos den andra Jesus och Maria. Nu har till och med djuren gått för att hälsa på sina djurkompisar i Dianas krubba, och det är bara de förvånade vise männen och en ängel kvar här. 

Men det är ingen fara, jag har en krubba till på pianot, ett nyinköp på årets julmarknad här i stan. Varje år är ett land/område inbjudet och årets hedersgäster är Wallonien (Belgien). På marknaden finns en avdelning för tidigare inbjudna, och där hittade jag bland annat ett stånd från Peru (och ett från finska Lappland, som säljer renskinn mm). Det är fullt av krubbor där, i olika storlekar och varianter, och de är jättefina. Krubborna är gjorda av trä, lera eller sten, och de i trä är så färgglada och härliga, de är gjorda som garderober med öppna dörrar fyllda av figurer i knalliga färger, och själva skåpen är målade med blomrankor och annat. Men de är inte riktigt min stil, så jag köpte ingen sån, däremot köpte jag en liten krubba i sten, ca 7 cm hög:

Det fanns även minismå, bara 2-3 cm höga, i samma stil. En sån köpte jag till en väninna som samlar på krubbor, jag tror hon har tjugo olika nu.
Jag ser att vinkeln på fotot är inte så bra, man ser inte själva krubban, men det ligger en liten jesusbebis framför den vise mannen i mitten.

På mitt piano finns sedan igår kväll ännu en dekoration, ett jultittskåp som jag har gjort helt själv. Jag är så stolt. :)
En väninna bjöd med mig till en liten pysselklubb hon har med några vänner, och vi har tillbringat hösten med att göra jultittskåp. Första kvällen gick åt till att skära kartong och tillverka lådan som är basen för tittskåpet, och sedan fortsatte vi med att klä lådan med tapetbitar, skära mera kartong till själva huset, träpanelerna är från en bordstablett, tror jag. Alla andra trädetaljer är balsaträ, jättehäftigt att kunna klippa i trä istället för att såga. Min precision med sax är helt klart högre än med såg...

Kvinnan som höll i det hela hade hur mycket fina små saker som helst att dekorera med, men jag höll mitt tittskåp rätt sparsmakat, jag var inte sugen på att fylla det med nallar och tomtar och annat smått och gott, även om det var fint. Ramen som bestämde skåpets storlek är i A4, och mitt skåp är 12 cm djupt. En dam hade en mycket större ram och gjorde sitt skåp ca 20 cm djupt, hon har gjort ett hus i två våningar med flera fönster och öppen dörr så man kan titta in, och det är figurer inne också, och belysning både inne och ute. Men hon är å andra sidan inte färdig än... ;)

Alla andra hade så klart fönsterluckor på sina hus, det har alla franska hus för de har så dåligt isolerade fönster här. De tyckte att min röda stuga med vita knutar var väldigt svensk i sin stil, och gillade särskilt min idé med stjärnan i fönstret.

En riktig jul

Jag älskar den här julsången. Det är min mamma som lagt upp den på sin blogg, och det är min syster Emily som har "lead".
Jag älskar julsånger överhuvudtaget, men den här är såååå vacker. Och dessutom är jag med och sjunger. ;)

För övrigt verkar det som att vädret har bestämt sig för att det ska vara minusgrader nu. Halt och eländigt är det, men det var lättare att ta sig fram med vagnen än igår.

Skutta genast över till mammas blogg och lyssna på "En riktig jul". Jag lovar, det är lika tjusigt som originalet med The Real Group. Du kan köra låten om och om igen i bakgrunden hela dan när du sitter och roar dig vid datorn, den tål att höras många gånger.

Snökaos

Ja, här också, men inte så illa som tydligen en del av er i Sverige har haft... Sedan i söndags har vädret varit så här:
söndag - snö
måndag - blask
tisdag - regn
onsdag - blask
torsdag - snö

I morse snöade det, och att ta sig till skolan var inte lätt. Jared pulsade glatt på trottoaren och jag körde Diana i paraplyvagn på vägen som var fint plogad. När vi kom till en större väg med mera trafik var jag tvungen att köra vagnen på trottoaren, och när det blev uppförsbacke och tung snö (plusgrader trots snön) fick Diana hoppa ur och pulsa hon också. Jag kunde knappt köra vagnen ändå, och till slut fällde jag ihop den och bar den istället, det var enklare...
Vid lunch var det flera plusgrader, moddigt och otrevligt, och när vi gick tillbaka till skolan efter lunch började det snöa och hagla. Mycket. På eftermiddagen frös det på och gissa hur härliga vägarna är nu?
Glad att jag inte behöver köra bil...

Jo, det blir jul här också

Även om jag inte har några bilder för att bevisa vad jag säger...

Min kära lillasyster Hanna fyndade saffran åt mig förra veckan, och de kom fram i lördags, så söndagseftermiddagen spenderades i köket. Jag bakade lussekatter, både vanliga och en bullvariant med mandelmassa och vit choklad i (underbart goda!), samtidigt som barnen roade sig med att baka pepparkakor och äta deg. Dessutom hann Jennifer med att baka två sorters macaron-kakor; en omgång med saffranssmak och en med pepparkakssmak.
Hanna hade dessutom skickat med glöggkryddor, så det blev riktig fest på kvällen, med alla dessa godsaker och så svartvinbärssafts-glögg dessutom. Eller bara svartvinbärssaft för dem som hellre ville ha det. Och ett tänt ljus, så klart. Mysigt!

För att toppa det hela snöade det hela dagen, det var så vackert ute.
Dagen innan var det bara höstväder, och nu har snön regnat bort så det är väldigt höstlikt igen...

Pysslat lite

Jag vet att det är lite dött här, men det finns inte tillräckligt många timmar på ett dygn för att jag ska hinna sitta vid datorn så mycket som jag skulle vilja ibland. Man måste ju sova också...

I alla fall tänkte jag visa ett par små söta figurer som jag sydde för några veckor sedan, efter mönster i en bok jag fick i julklapp förra året. Boken heter Zombie-filtisar och är full av gulliga små monster.

Nu är det dags att samla ihop flocken och gå tillbaka till skolorna efter lunchen.

När jag hämtade Diana innan lunch såg jag ett anslag där det stod att hennes klass har fått en ersättare som ska börja jobba nästa vecka, så jag ska promenera ner till stan och köpa en blomma eller kanske lite god choklad att ge fröken på hennes sista arbetsdag i morgon.
Jag undrar hur man skriver "Lycka till med bebisen" på franska, eller hur man lämpligen uttrycker sig?

Franska skolan gör mig galen!

Här är principen sex veckors skola – två veckors lov – sex veckors skola – två veckors lov osv. Ibland blir det 7-8 veckor innan lovet, och med tanke på hur hård skolan är jämfört med i Sverige behövs verkligen två veckors ledighet för att de ska få en chans vila upp sig för att orka med nästa period.

Men vad gör lärarna då? De skickar med en MASSA läxor hem som ska göras över lovet och lämnas in första skoldagen. Vansinne. Här sitter vi nu, sista lovdagen, och jag tjatar och gnatar och peppar om vartannat för att få mina tre stora flickor att göra klart sina uppgifter.

Vid skolstarten i september fick Jennifer och Emma veta att de efter varje lov förväntas presentera en bokredovisning, för att främja läsintresset bland skolbarnen. Jättebra idé, men det betyder ju inte att de har färre läxor i franska i veckorna för det.

Dessutom är det inte bara en vanlig bokredovisning fröken vill ha, nej då, den ska vara rolig och fantasifull och ”något extra” om man ska få full poäng. Maxpoängen är 20, och det är fyra olika delar som bedöms med max fem poäng vardera: bokrecension, extra information (om författaren tex), kreativitet och slutligen stavning/grammatik. Bara den uppgiften skulle man kunna lägga hur många timmar som helst på, men det var ju så klart inte deras enda läxa över lovet…

De har lyckats läsa varsin bok under terminen, men att hitta på något fantasifullt och kreativt är ju inte lätt, fröken har gett ett antal förslag, och bara att välja vad man ska satsa på att göra (av hennes förslag eller en egen idé) kan ju ta en hel vecka…

Jag uppskattar att de kommer att ha lagt minst 15 timmar var på läxor detta lov. Det kanske inte låter så mycket, men Jennifer har varit sjuk/hängig hela denna veckan, och Emma och Victoria har haft en kompis här som har sovit över. Det har varit Halloween och vi har bakat och fixat och vi har möblerat om i tre rum och barnen har fått vara lediga, leka, vara ute, bara slappa, och göra annat sånt "onödigt" som de inte hinner annars och verkligen behöver få göra. Men i stort sett varje dag har de ägnat minst en timme åt läxor, och ändå har de massor kvar.

Victoria mår inte bra idag, det är väl Jennifers sjuka som har smittat av sig, men det hjälps inte, det är bara att tvinga henne att jobba i alla fall. Jennifer är fortfarande inte helt pigg och har kört fast i bokredovisningen, men jag måste piska henne att jobba ändå.

Jag avskyr det.

Det är sånt här som gör att jag funderar på om vi ska flytta tillbaka till Sverige, även om vi annars trivs jättebra. Den enda som verkligen älskar skolan är Jared, han klagar över att det är lov och inte får vara i skolan och jobba.

Det konstiga är ju att franska ungar trots långa skoldagar och massor av läxor inte är särskilt smarta. Många har inte godkända betyg när de slutar nian (motsvarande), det är regel att man pluggar minst 5-6 timmar på helgen när man går i gymnasiet, och många (som har klarat sin examen) går två extra förberedande år innan de söker till universitet… Jag säger det igen: Vansinne!

Och här sitter jag och är sur för att jag måste bråka med mina barn fast jag tycker att de har varit rätt flitiga på lovet och oroar mig för hur det ska gå när det är jullov och vi kommer att vara i Sverige, när ska de då hinna göra alla sina läxor?

Jag blir så upprörd; låt barnen vara lediga på riktigt nångång!

Hade ni en trevlig halloween?

Vi hade en lugn kväll hemma, med god mat och trevligt sällskap av varandra. Fast visst såg både maten och barnen lite annorlunda ut. De gick en liten "trick-or-treat"-runda i området här innan vi åt middag och det kom ungefär 15 små monster hit och knackade på under kvällen.

Jared pratar franska!

I måndags när jag hämtade Jared i skolan sa hans fröken att Jared börjar prata lite smått, även om det sitter långt inne att få ur honom något. Denna dag hade han sagt en hel lång fras alldeles själv, ett par ord i taget, men utan hjälp. De har repeterat frasen tillsammans flera gånger varje dag, och detta är vad han sa, helt själv:

"S'il te plaît, maitresse, tu peux remonter ma fermeture?"

Jag blev rysligt imponerad. Så klart, jag är ju hans mamma.
Annars säger han mest enstaka ord; ja och nej, färger, frukter och grönsaker, räkna till trettio...

För er som inte kan franska kan jag berätta att han sa "Snälla fröken, kan du dra upp min dragkedja?" Rätt användbar fras, eller hur?

Frankrike... Jag säger bara det.

I morse när jag var på hemväg efter att ha lämnat av mina tre minsta barn i sina skolor hörde jag plötsligt någon ropa "attendez" ( = vänta). När jag vänder mig om ser jag att det är en kompis till Victoria som kommer springande.
Jag skyndar mot henne och hon flämtar andfått (hon har sprungit ca 400 m) att deras fröken inte är i skolan och de har ingen vikarie, och om jag kommer får Victoria gå hem.

Vi stressar tillbaka till skolan, möts av en annan kompis som säger att de just gått in (här är det upprop klassvis utomhus varje morgon). Vi skyndar vidare och när vi kommer fram till grinden säger mamman till den första tjejen att om jag går runt skolan kan jag säkert ringa på ringklockan och be att få hämta mitt barn. Grinden är nämligen låst (det är den alltid, utom tio minuter innan skolan börjar och just när de slutar, då en lärare vaktar där).

Jag börjar gå runt huset men ser snart i ögonvrån att rektorn kommer ut, följd av Victoria, och skyndar tillbaka till grinden igen, där han förklarar för mig att Victorias fröken är sjuk, och om jag kan ta hand om henne får hon vara ledig idag. En lycklig Victoria följer med mig hem och ser fram emot en ledig dag.

Frankrike i ett nötskal, vikarier finns inte. Möjligen om någon ska vara borta i flera månader kan man skaka fram en ersättare. Både Jennifer och Emma har en lektion mindre än vanligt idag eftersom deras franskafröken är borta.

Dianas fröken är gravid och ska ha barn i januari, men man har fortfarande inte hittat någon som kan ta hennes klass. Min granne berättade att i värsta fall stänger de klassen i några månader till fröken vill börja jobba igen!
En annan väninna sa att hon aldrig har hört att det faktiskt har hänt att man har fått stänga en klass, men det är sant att lägre ålder på barnen = lägre prioritet för att hitta ersättare.