27,2 grader inne...

Ja, så varmt har vi haft det här denna veckan... Det har varit över trettio grader varmt i en vecka, och det märks även inomhus. Vårt hus är inte så välisolerat, så på vintern är det kallt (och vi får lägga massa pengar på olja...) och på sommaren är det varmt.
En klimatanläggning av något slag vore trevligt, men eftersom vi bara hyr huset vill man ju inte lägga för mycket egna pengar på det, det får vi ju inte tillbaka när vi flyttar...

Så nu när det har varit så jättevarmt så öppnar jag alla fönster när jag vaknar, för att vädra ut lite innan det blir för varmt, och sedan stänger jag alla fönsterluckor eller persienner när solen närmar sig så vi sitter här i mörkret hela dagen... Urtrist.
Jag avskyr att det är helt fördraget och instängt när jag är hemma, jag vill kunna se vad som händer utanför.

Allteftersom solen flyttar sig runt husknutarna öppnar jag upp fönsterluckorna igen, och öppnar fönster för att få lite cirkulation på luften här, annars känns det som i en bastu...
På kvällen när det är sovdags är det inte helt lätt att somna, för det är så varmt, och på övervåningen där de stora tjejerna sover är det ännu värre. Inte ens i källaren är det behagligt, där är det minst 23 grader också.

Jag gläds åt väderprognoserna som säger att temperaturen ska sjunka tio grader nu, men hoppas att det håller sig runt 20-25 ett bra tag till. Jag kommer ihåg att det var varmt och skönt länge förra hösten.

I lördags kväll åkte vi och badade, det var härligt. Jared provade på att använda simring, och sedan var han helt fast där ute på det djupa vattnet med Johannes och de stora tjejerna. Jag och Diana höll oss på grundare vatten, hon ville inte ha någon simring men hon ville gärna gå ut så hon fick vatten ända upp till hakan, tills hon råkade få en liten kallsup, då gick hon in en bit, men hon glömde snabbt sitt missöde, och gick längre ut igen...

När klockan närmade sig åtta tyckte vi att det var dags att åka hem, även om det fortfarande var över trettio grader varmt. Diana tyckte inte att hon hade badat färdigt, och skrek och försökte gå i vattnet igen hela tiden medan vi bytte om och samlade ihop oss, så till slut bar jag henne skrikande till bilen, iförd bara blöja eftersom hon slet av sina kläder när jag försökte klä på henne. Behöver jag säga att många tittade på oss? Hon skrek hela vägen hem och länge hemma också... Envis är bara förnamnet...

Nästa eftermiddag sa Jared "Jag vill inte bada en annan dag". Först blev jag lite förvånad, för han hade ju haft så kul, men så insåg jag att han menade att han ville åka och bada igen idag. Fyndigt tänkt.

Hemma igen

Jepp, vi har hittat hem till Frankrike igen. Vi kom tillbaka för en vecka sedan, maken jobbar men vi andra är lediga ett tag till och samlar krafter inför skolstarten...

Efter att ha tillbringat tre veckor i Bergkvara stannade vi två veckor i Stockholm innan vi for hem igen. Vi hann med att träffa alla släktingar, även tre små kusiner till barnen som vi inte träffat förut: Rebekah som redan har hunnit bli ett år nu, Linnéa som föddes i juni och så lilla Vera (jag tror att det är spikat att hon ska heta det) som föddes sista juli.

En av höjdpunkterna på resan var släktträffen vi hade den 23 juli. Min mormor, hennes tre barn, elva barnbarn och tio barnbarnsbarn och allas "respektive", totalt 36 personer, träffades och åt gott och umgicks hela dagen, och de flesta nästa dag med, och många av oss i ett par dagar till.  Det var fulla hus och fullt ös, och det var jättekul att alla kom! Jag undrar när det blir nästa gång?
Här är vi allihop, med hund och allt:

Njuter...

Jag sitter här på trappan i solskenet och njuter av värmen, men också av att SE ordentligt. Jag lämnade in mina glasögon på reparation i fredags, och när det är gråmulet kan jag inte riktigt motivera användandet av solglasögon så jag går runt och ser halvbra.
Men nu sitter jag i solskenet med solglasögon och försöker låta bli att bli helt galen när jag skriver detta på en Iphone, jag är inte alls kompis med ta Gent ordet... Därför slutar jag nu, med sinnet i behåll. ;)

EDIT: Men vad står det? ta Gent ordet? Jag vet att jag skrev tangentbordet och inget annat, så det så! Som sagt, jag är inte kompis med tangentbordet, eller just i det fallet, den där funktionen som tror att den vet vad jag försöker skriva även om jag inte vet det själv... den får gärna ändra kag till jag, men i övrigt hittar den på mycket konstigheter...

Svensk sommar?

17 grader och ösregn... Nej, den här veckan har det inte varit så härligt väder, men mina tjejer är lika glada ändå, man måste ju inte gå och bada bara för att ha kul med sina kompisar. Jag känner mig som en taxichaufför, i tisdags körde jag nio rundor hit och dit för att lämna och hämta barn eller annat... Men oftast försöker jag göra det lite mera samlat.

Jared och Diana är också nöjda, lite regn gör väl inget:

Solskyddet som mamma satte upp över sandlådan när det var så fint väder förra veckan, fungerar inte riktigt som tak för regnet, det droppade igenom och blev en väldigt fin pöl att gräva i...

I dag är det Bergkvara Water Festival, och tjejerna vill jättagärna gå, så klart... Jag har lyckats hitta en tvillingvagn som jag ska få låna, annars hade det inte funkat med Jared och Diana och allt folk och sent på kvällen... Men efter Eric Saade går vi hem, senare är det nog inte så "barnvänligt", med tanke på de öltält och folk i allmänhet... Och då lär väl klockan vara i närheten av tio, så det får allt räcka.

Semester och sorgliga avsked...

Det här skulle jag ha skrivit i måndags, men jag hann inte riktigt med, det var så mycket annat som var mer akut innan vi kunde ge oss av på vår långa bilresa mot Sverige. Klockan var nästan tio på kvällen innan vi kom iväg, vilket innebar att Jennifer, Emma och Victoria fick träffa grannarna lite mera denna sista dag än de hade hoppats på.

Våra grannar flyttar till Kina medan vi är i Sverige, så det var sista chansen att umgås. Herrn i huset jobbar på Peugeot-fabriken här i stan och de ska vara i Kina i tre år, precis som vi är i Frankrike i tre år, så vi kanske inte ses mer.

Det känns jättetråkigt att de flyttar, för Nathalie (mamman) har varit till så stor hjälp ända sedan vi kom hit, tack vare henne har saker och ting gått mycket smidigare än vad de antagligen hade gjort annars, eftersom hon är trevlig och hjälpsam och mycket bra på engelska. Hennes tre stora flickor har gått i samma klass i skolan (eller parallellklass) som mina tre stora flickor, så all skolinformation har hon också fått, så när jag har undrat något har hon redan svaren.

Hon har varit så villig att hjälpa till, och har verkligen fått mig att känna mig mer hemma. Jag kommer verkligen att sakna henne mycket.
Jag sydde en tavla till henne, som tack för allt, och hon blev jätteglad, precis som jag hoppades, så klart.

Jag har sytt en tavla efter samma mönster förut, någon bloggläsare som vet hos vem den bor?  ;)

Resan var lång, men det gick bra även om det tog lååång tid. Johannes körde oss till Kastrup och därifrån fick vi klara oss själva, för han flög hem igen för att jobba i några veckor till innan han flyger tillbaka hit.
Jag körde vidare till Lomma, där vi fick den stora glädjen att träffa min syster Hanna och barnens lilla kusin som inte ens är en månad än. De är husvakter åt hennes svärföräldrar denna veckan, så det var mycket lägligt att vi kom just nu. I vanliga fall bor de i Malmö, och jag var inte sugen på att köra runt där i stan och inte veta var jag var...

När vi hade ätit en väldigt sen lunch/tidig middag och barnen hade sprungit av sig på en lekplats i närheten sa Victoria: "Ska vi sova över här i natt?" "Ööhh, ja, varför inte, det finns ju plats" svarade Leonard (Hannas man), så jag fick en god natts sömn innan vi tog itu med sista etappen på vår resa. Det var väldigt skönt, och så hann jag ju prata lite mera med Hanna också, vilket var trevligt.

Sommarlov!

Ja, nu är det äntligen sommarlov här även för Emma och Victoria. Jennifer slutade redan för en vecka sedan, för när man går i college (typ högstadiet) har den äldsta årskursen examensprov sista veckan, och då har inte lärarna tid för de andra eleverna, utan de får sommarlov tidigare. Lyx för dem.

Här i Frankrike finns det inga klassföräldrar, utan var och en som har lust får ge något till läraren. Det blir ju mycket dyrare för mig, och läraren lär ha svårt att bära med sig allt hem, så jag tycker att det är ett osmidigt system... (som en hel del annat i det här landet, för den som kommer ihåg att Emma behövde en spruta kan jag berätta att när apoteket äntligen fick hem den och vi fick en tid hos doktorn sa han att de hade beställt fel, så nu väntar vi på att de ska få hem rätt istället...)

I alla fall så köpte Jennifer en blomma alldeles själv till sin klassföreståndare, och jag köpte till de andra två, och så här blev det:

Jennifer virkade den gulliga amigurumin på bara några dagar, visst är hon duktig!

Kolla så fint inslagna de är, det har jag aldrig sett i Sverige, men så gör alla blomsteraffärer här. Jättetjusigt, eller hur?

Förresten så byter man klassföreståndare varje år här, både i grundskolan och i college, och i college ska de dessutom blanda om i alla klasserna, och ingen vet vem de ska gå med till hösten... Inte för att det har varit struligt i klassen, utan bara för att det är så man gör här. På Jennifers skola går det fem klasser, och alltså delas alla klasser i fem delar och blandas om ordentligt.

Och alla i grundskolan får skrivna rapporter tre gånger per läsår över hur väl de lyckas nå målen, som är ca 20 punkter i matte och lika många i franska och dessutom några i uppförande, läsbar skrivstil mm. Skalan är 1-4, där 1 betyder att man kan det, och 4 betyder att man inte kan.
På college får man istället veta klassens medelpoäng, min och max i varje ämne och sitt eget medel. Dessutom en siffra i rangordning var man själv ligger i det hela, inom varje ämne och totalt. Inte så kul om man ligger långt ner på listan... Alla lärare skriver nån mening om hur man lyckats i varje ämne, och är man duktig skriver läraren dessutom "felicitations!"

trettio plusgrader i skuggan...

Ja, det är tredje dagen i rad som väderprognoserna utlovar sådan hetta. Just nu har vi öppnat alla fönster på husets skuggsida, för där ute är det hittills svalare än vad vi har inne, vilket är 25 grader.
Fast imorgon och resten av veckan ska det bli svalare, bara runt +22 istället för +33 som det ska bli idag.
Förra sommaren var det minst 30 grader tre veckor i sträck i juli, men det lär vi inte få uppleva  i år, för vi ska vara i Sverige hela juli... =)
Tur att jag har köpt så coola nya solglasögon, nu får jag verkligen användning för dem. Det är mina första solglasögon med korrigeringsglas, som det så fint heter. Tänk, på alla år jag har haft glasögon har jag aldrig investerat i det förut...
Jennifer har också fått solglasögon, det var ett erbjudande "andra paret för 1€" när hon beställde glasögon häromveckan, så då valde hon att det andra paret skulle vara solglasögon, med styrka så klart.
Så nu kan vi vara coola ihop...

Annorlunda: Post

När vi flyttade hit fick vi veta att det var postutdelning även på lördagar, jättebra, tänkte vi. Men lördagar är ju som en vanlig vardag här, så det är ju inte så konstigt egentligen.
Efter ett tag insåg vi att den svenska Posten nog är battre än den franska La Poste i alla fall... Brevlådorna töms jättetidigt här, många redan vid 10 på förmiddagen (9 på lördagar), några vid tre på eftermiddagen (10 på lördagar) och en, den som är inne på stora postkontoret, töms klockan 17 (11 på lördagar) även fast postkontoret stänger senare.
Jag tänkte att det kanske är för att vi bor i en liten stad, och kollade hur det är i den större staden bredvid oss, men det är lika illa där. Det roliga är att på hemsidan där man kan söka efter brevlådor och deras tömningstider kan man välja "kväll" och "natt" men man får inga träffar alls...

En annan intessant sak är att alla har likadana postlådor, och brevbärarna har en huvudnyckel så att de kan lägga in paket som inte skulle få plats i inkastet annars. Ganska smart system, så slipper man gå och hämta sina små paket någonstans. Och större paket får man också hemlevererat. Men är man inte hemma får man en avi att hämta på postkontoret, om inte grannen vill ta emot det, det verkar vara vanligt att de gör så.

Portot är också billigare än i Sverige, inom Frankrike kostar ett frimärke till ett vanligt brev 58 cent och till Sverige är det 75 cent.  Portot dubblas inte heller för varje viktgräns som i Sverige.I början blir det bara lite dyrare, men om det går över 250g blir det plötsligt jättestor prisskillnad, från 1€80 till 4€10 om man skickar till Sverige. Och de är inte så snabba, två dagar inom Frankrike och oftast fyra dagar till Sverige.

Yes! Jag klarade det!

Jag har ett jätteläckert träd utanför sovrumsfönstret, jag har ingen aning om vad det heter och jag har inte sett några i Sverige. Det är så fint när det blommar, och jag har retat mig lite på att jag missade att ta kort på det, så nu har jag verkligen hållit utkik för att inte missa det igen, och förra veckan var det dags. Tur att jag hämtade kameran genast, för nu har de flesta blommorna vissnat igen. Så här fin utsikt hade jag då:

Och så här såg det ut i mars, om ni vill se lite mer av själva trädets form, och inte bara av blommorna:

Och en annan orsak att ropa "yes!" är att jag har klarat av två av inlämningsuppgifterna i min högskolekurs i Fotografi - Visuell kommunikation. Bara två kvar, jag undrar om jag hinner med det innan vi tar sommarlov och åker till Sverige om två veckor. Kursen har fri fart och man har två år på sig att bli klar, men det vore ändå skönt att bli färdig, annars är det nog viss risk att jag glömmer bort att avsluta den... 

Annorlunda: Att hälsa på folk

Och då menar jag hälsa på, inte hälsa på, det är ju verkligen annorlunda mot i Sverige. Det är en faslig massa kindpussande och inte mycket handskakningar här. Jag trodde att kindpussande kunde jämställas med vårt svenska sätt att krama om någon när man ses: det är förbehållet vänner. Man kramar ju inte sin läkare, tex. Men så är det inte här.

Igår var jag hos en kiné (en ryggknäckarläkare) som är god vän till våra grannar. Jag fick skjuts dit av Nathalie och en av hennes döttrar, och de gick in för att hälsa och presentera mig och fråga honom om han kunde någon engelska. I alla fall, de hälsade och pussades, han sa till dottern "oj vad du har vuxit" och pussade henne med, och sedan undrade han om han kunde pussa mig också. Så, jag blev pussad på av en vilt främmande karl. Ja, ja,  det här landet är lite underligt, men man vänjer sig vid en hel del konstigheter. (Han kunde lite engelska och han var en duktig läkare, jag kände mig tre centimeter längre när jag gick därifrån.)

En bekant som jag diskuterade saken med för ett tag sedan sa att han tyckte att det kändes mera intimt att krama någon än att pussa dem på kinderna, och att kramas var han inte alls bekväm med. Hm.

Även barn pussas, om Victoria ska leka med någon så är det en väldig massa pussande, barnen pussas, mammorna pussas, och barnen pussar det andra barnets mamma... Och så lika dant när man ska gå hem.

Bisous, heter det förresten, om någon undrar.

Inte konstigt att man har lite svårt att sova ibland...

Härom kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i vår säng:

Jag insåg då hur mycket plats man kan ta fast man är ganska liten... Oftast är det Jared som inte stannar i sin säng mer än halva natten, men senaste veckan har Diana kommit på att hon inte alls vill sova, och då särskilt inte i sin egen säng. Hon är den enda av våra barn som faktiskt har velat gå och lägga sig när hon är trött, och somnat själv i sin egen säng i mer än 1½ år, som regel. (Inga regler utan undantag, naturligtvis...)

Men för ett par dagar sedan orkade jag inte ta mig tiden och energin att krångla med dem för att de skulle sova i sina egna sängar, utan jag sa till dem att de fick sova i vår säng, och så bäddade jag ner dem och sa godnatt. Och sedan hördes inte ett pip. Helt otroligt, de bara somnade! Utan att bråka med varandra eller hoppa i sängen eller nåt... Så Johannes och jag kunde sitta i soffan i godan ro och titta på CSI.
När vi hade tagit kort på dem bar vi över dem till sina egna sängar, och fick sova en stund utan deras kramgoa/sparkande sällskap...

Utflykt till Montagne des Singes

I lördags eftermiddag var vi på utflykt till Montagne des Singes, på svenska blir det  Apberget. Det ligger i Alsace, ca 12 mil härifrån. Där bor ca 200 små makakapor som importerades från Marocko för länge sedan. Nu har de just fått ungar, så det var jättekul att se aporna i alla olika storlekar. De går helt fritt i parken, och man får lite förhållningsregler för hur man ska uppföra sig: inte klappa aporna, inte störa apor med bebisar, hålla sig på en meters avstånd, inte ha några öppna väskor eller saker som sticker ut och ser spännande ut osv.

Det var jättevarmt ute (27 grader), så vi var glada över att det fanns gott om träd som skuggade oss när vi gick på stigen genom parken, annars hade det varit outhärdligt att gå där, men nu var det skönt och behagligt.

När man betalat sin entréavgift får man en näve popcorn att mata aporna med och vi hade jättetrevligt hela familjen, även om Jared inte ville titta på aporna först, utan mest vände bort huvudet om man sa "Titta, Emma matar apan" eller nåt liknande. 

Fast när jag sa "Titta, apan äter broccoli!", då tittade han och svarade förvånat "Apan äter broccoli!" och sedan var han mera intresserad av resten av turen. Jared älskar broccoli, och äter den precis på samma sätt som apan på bilden... 

Diana var lite sur på slutet över att hon var tvungen att sitta i vagnen, men vi vågade inte släppa ur henne, då hade hon väl sprungit in till aporna och blivit biten eller nåt...

På de nedersta bilderna kan man se en liten unge som leker, och en annan som hänger under mammans mage, om man tittar noga.

Fête de Maman

Japp, det var Mors dag i det här landet också igår, även om det inte verkar vara någon logik alls i hur det är i olika länder. Inga EU-regler där, inte...

Jag blev i alla fall ordentligt uppvaktad igår. Jennifer, Emma och Victoria hade bestämt sig för att de skulle laga mat efter kyrkan medan jag gick och vilade en stund. När jag klev upp ur sängen efter en timme hade de fortfarande inte enats om något som Johannes tyckte var bra, så det slutade med att Jennifer och jag lagade mat i stället. Couscous med flagad mandel och persilja, kycklingnuggets och ciabatta med tomatsås och ost. Allting färdigt från frysen och alltså snabbfixat. Till efterrätt hade jag köpt lyxig chokladmousse i portionsförpackningar. Den var precis så god som den såg ut i affären, jag har spanat på den ett tag, men inte haft någon anldening att köpa den förut...

När vi hade ätit klart sa tjejerna att jag kunde gå och sätta mig i källaren ett tag för de skulle fixa lite, men jag föreslog att jag kunde sitta och sola på balkongen istället, och det fick jag. När jag fick komma in igen fick jag en lapp med ett tjusigt litet rim på, och det ledde mig till nästa lapp, osv tills jag till sist fick ett stort paket med massor av fina saker i:

Emma hade gjort ett fint kort i skolan och skrivit av en dikt på 20 rader som hon kunde utantill, och målat en pappask och fyllt med potpurri som luktar jättegott.
Victoria hade skrivit en lista med saker som jag gör och saker som hon gör, samt dekorerat och laminerat den. Hon hade också gjort en stor tärning som jag fick kasta och så gjorde vi det som stod där: spela spel och gå på promenad. Dessutom fick jag en kruka med jord och lavendelfrön att så.
Här tar de allvarligt på Mors dag i grundskolan, förra året fick jag också fina saker som de gjort där.

I college har de ingen avsatt tid för att fixa presenter till mors dag, och det hade jag inte väntat mig heller, men jag visste att tjejerna tillsammans hade gått en runda på stan häromveckan efter sin franskalektion, och jag hade hört dem prata om att de skulle köpa något till mig, men jag hade aldrig förväntat mig allt jag fick:

Ett litet fint handmålat fat med en dikt att mamma liknar en ros som aldrig vissnar. Den var från en butik som ligger bredvid Atout Savoir där vi har franskalektioner. Jag vet att det är dyra saker där, och när Victoria sa "den kostade 10 €" varpå Jennifer sa "det fick du ju inte säga!" blev jag inte förvånad...
Jag fick också sex chokladbitar från en lyxig chokladbutik i stan (två åt jag upp innan jag kom på att jag skulle ta kortet) och ett par örhängen från deras favoritaffär. Så omtänksamt av dem, det märktes att de verkligen hade tänkt mycket på vad de skulle köpa, för det fanns förklaringar till allting de hade köpt. Jag blev verkligen rörd.

De fina Birkenskock-tofflorna fick jag av Johannes, när vi gick på stan in lördags sa han att jag skulle gå in och välja mig ett par i mors dags-present. Det är verkligen mode även på Birkenstock nu, inte alls som mina senaste tofflor, de fick jag som arbetsskor på Konsumentverket för 14 år sedan. Jag hade dem i mer än tio år innan de föll isär, och sedan dess har jag tänkt skaffa ett par nya, men jag är glad att jag inte gjorde det, för då hade de inte varit så här läckra!

Nu ska jag övertyga Jared om att vi ska gå ut och gå en sväng i det vackra vädret (solsken och +27 grader). Närmare bestämt till college och lämna alla papper, för nu har vi fixat foton, även om Jennifer tyckte att de var döfula, och sprutan till Emma är beställd på apoteket. Den fanns inte hemma, men kommer väl om några dagar, så då får hon gå tillbaka till doktorn igen. Osmidigt, som sagt, att vaccineras i det här landet.
(Jag tänker inte lämna Diana ensam här hemma, om någon undrar, men henne behöver man aldrig övertyga om att gå ut. Jared kan däremot vara väldigt upptagen här inne ibland.)

Grå och regnig fredag och massa skolpapper att fylla i...

Kallt och lite regnigt har vi det här idag. Ja, det är väl 17-18 grader, men det känns jättekallt när man har vant sig vid 25 och strålande sol...

Min granne kom hit och hjälpte mig fylla i lite skolpapper så att Jennifer och Emma får gå i skolan i höst. Jag hade koll på det mesta, men det kändes som att det var bättre att fråga någon så att det blev rätt, annars får de inte börja skolan. Det står det på ett av papperna i alla fall. Men inte ens grannen var helt säker, så hon fick ringa till skolan och fråga om en punkt.

Förra våren fick vi en massa papper att fylla i eftersom Jennifer skulle börja college (vilket man gör när man skulle börjat femman i Sverige), och jag förväntade mig samma hög nu till Emma, men inte trodde jag att Jennifer skulle komma hem med en lika stor hög också, hon ska ju bara upp en klass, inte byta skola eller göra några förändringar.

Det är fyra olika papper med information, och ett där man ska kryssa i ja eller nej som svar på de fyra papperna.
Sedan är det två till med information där man ska riva av en bit och svara på frågor: Ska barnet äta lunch i skolan? Får barnet låna en mp3 vid behov och då vara ansvarig för att den inte förstörs? (Den ska barnet också signera, inte bara föräldern.)
Det är också två papper där man ska fylla i namn, adress, datum för senaste stelkrampssprutan, föräldrarnas jobbtelefonnummer och sådant.
Sedan ska man skicka med ett foto, en passkopia, en RIB (= ett bankpapper, varför vill de ha det? Skolan är gratis.) och en kopia på ett papper som bevisar att man bor här (tex. senaste elräkningen).
Allt som allt en rejäl hög med papper. Jag har skrivit vår adress sex gånger och min signatur nio gånger...

Nu är allt klart förutom att vi måste fixa foton på Jennifer och Emma, jag tror inte att de vill att jag ska skicka in deras två år gamla skolfoton... Och Emma måste få en spruta.
Jennifer fick sin difteri-stelkramp-kikhosta-spruta veckan innan vi flyttade hit förra året, så det slapp vi fixa då, men nu får jag väl ringa till farbror doktorn imorgon för att se till att Emma blir vaccinerad.
Det är lite annorlunda här: först går man till doktorn och får ett recept på vaccinet, sedan går man till apoteket och hämtar ut sprutan och sedan tillbaka till doktorn och blir sprutad. Osmidigt, om ni frågar mig.

Jo, vi lever även om det har varit dött på bloggen...

Vi har varit utan internet och telefon i nästan tre veckor, men nu funkar allt som det ska igen. Utom TV:n, men jag ska ringa kundtjänst och försöka reda ut det om en stund. Vi tittar nästan aldrig på tv ändå så det känns inte så akut. Men att vara utan telefon så länge var jättejobbigt, och internet med. Man är så van vid att allt funkar, och när det strular så länge blir man nästan tokig.

Byt aldrig operatör, är det enda jag säger om det här. Jag tänker inte skriva en lång klagohistoria, men blä, vad jag har ringt kors och kryss för att reda ut allting. Och vi bestämde oss för att inte använda den nya operatören trots att vi skulle spara ca 20 € i månaden på det, för de ljög för mig och var otrevliga, så nu har vi gått tillbaka till den gamla igen.

Jag som skulle pluggat flitigt för att bli färdig med min ena högskolekurs innan det är semester, tänkte jag... Men hela kursen kräver internet, så det blev inget med det. Fast jag hoppas fortfarande att jag kan klara det, det är ju fem veckor kvar till sommarlovet här i Frankrike.

Men solen skiner och alla är friska så jag har väl inte så mycket att klaga på egentligen.

Ha en bra dag!

Bröllop!

Ja, senaste tiden har det varit ganska så dött här på bloggen, tjejerna har haft påsklov i två veckor, idag är första skoldagen igen. Så äntligen är datorn ledig. Haha.
Min minsta lilla syster Emily gifte sig i lördags, i Birmingham. Jag flög dit över helgen, vilket innebar att jag fick gå upp 03.30 i lördags morse för att ta flyget från Basel. Hela kalaset var på ett fint hotell, där vi också sov, så man kunde gå och vila lite mellan middagen och festen, mycket smidigt.
Lite mör var jag ändå innan kvällen var slut, men det var en härlig dag med fint väder, vackert brudpar och trevlig fest. Kul att träffa min familj också, det blir ju inte så ofta nu.
Här kommer bild på brudparet, Mr & Mrs Ian Halstead:

Och en på tavlan jag sydde till dem i bröllopspresent (därför hade jag inte heller tid att sitta vid datorn och blogga). Jag tror inte att de har hunnit med att öppna sina presenter än, de åkte till Teneriffa igår på eftermiddagen, men de läser nog inte min blogg på sin bröllopsresa, så jag lägger upp bilden ändå. 

Och slutligen en bild på mig och mina systrar, tänk att jag är både äldst och kortast, det är väl lite orättvist? Men visst är min nya klänning läcker? Hanna ska få sitt första barn om sex veckor, ungefär, så om ni tycker att hon ser lite rund ut om magen är det förklaringen. 

Påsklov och hästpromenad

Jag har glömt att berätta att vi har påsklov nu, i två veckor. Härligt!
Men ridskolan kör på som vanligt. Det brukar vara så med aktiviteterna här har jag förstått, det är inget uppehåll för att det är lov i skolan, förutom på sommarlovet. I morse på ridskolan skulle de rida på en liten tur med hästarna, och eftersom jag inte hade tänkt åka och handla idag, som jag alltid gör annars, så satte jag Diana i vagnen och gick med.
Diana älskar att följa med till ridskolan, men hon bryter alltid ihop när hon inte får rida, så medan alla gör sina hästar klara brukar hon sitta på en av de hästar som Emma eller Victoria ska ha, och då är hon jätteglad. Men sedan, när hon inte får sitta kvar längre, blir det mycket gråt och elände... Ofta en hel kvart, det är inte lätt att distrahera henne när hon har bestämt sig för något...

Ridskolan ligger i utkanten av en liten by som heter Vyans-le-Val och promenaden gick genom både skog och by, här kommer några bilder:

Böljande rapsfält mitt i skogspromenaden.

Sedan red de genom byn.

Här ligger en kyrka med tjusigt tak.

Och innan vi var tillbaka på ridskolan fick hästarna dricka lite vatten.

Det var en härlig promenad på nästan en timme, och det var 15 grader varmt och vindstilla, så det var skönt väder. Den som fick mest motion var nog jag, som knuffade vagnen på grusvägar större delen av vägen...

Så här ser det ut i vardagsrummet just nu:

Igår på eftermiddagen knackade det på en kille i vita kläder (=målare, tänkte jag) och när han sa "Je blalalalallbablajgealkjalkjbla grêle", ungefär, så visade jag in honom i vardagsrummet, för jag anade att han ville se hur det såg ut där.

Det var nämligen hagelstorm här i somras och då gick det sönder en massa takpannor. Det hela höll på i tio-femton minuter och haglet var i storlek som golfbollar. Vår bil blev helt bucklig överallt och fick ett rejält "stenskott" över en stor del av framrutan, men bilen var körbar, till skillnad från många andra bilar här i stan, där backspeglar och/eller rutor krossats totalt.

Utsikt från balkongen när det slutat hagla, 9 juni 2010. Klicka gärna på bilden!

Företaget som plockade bort de trasiga takpannorna (sjuttio stycken, ungefär) möblerade om på taket så att det var ett samlat område där det saknades takpannor, och så la de plast över i väntan på att de nya takpannorna skulle anlända. Det tog mer än ett halvår, och den där plasten var nog inte så perfekt ditsatt, för vi fick fuktskador i vardagsrummet efter några månader, så de la på mera plast på taket. Efter jul fick vi takpannor och nu ska vi alltså äntligen få ny tapet.

Killen undrade om de kunde komma "demain matin" (i morgon bitti) och jag föreslog torsdag för att ge oss mera tid att plocka undan, men när han sa att de inte hinner bli klara innan helgen om de kommer på torsdag sa jag att de var välkomna idag.
Alltså fick vi ägna kvällen igår åt att flytta undan allt ur vardagsrummet som vi vill komma åt de närmaste dagarna, plocka ner TV:n i sin låda (tur att jag har en man som samlar på originalkartonger...), ta bort alla boxar och sladdar och skruva loss panelerna från väggen så att vi kunde flytta bokhyllorna. Pianot lät vi stå, det var lite för tungt för oss två att flytta själva, så det fixade Johannes och de tre målarkillarna i morse.

Vi fick välja på ett antal tapeter som inte riktigt var vår stil, alla var såna där tjocka, lite gummiaktiga, strukturerade, och vi föredrar slätare väggar. Men man kanske kan komma undan med lite slarvigare underarbete på de här? Jag vet inte, men efter att ha tittat lite mera noga på våra väggar är det faktiskt mer eller mindre struktur på tapeterna i alla rum här, och inga riktiga mönster, förutom i Victorias rum där det är bredrandig tapet. Den nya tapeten blir gul, precis som den gamla, men med mera struktur än förut...

Vet ni hur en cikada ser ut?

För en vecka sedan berättade Victoria att hennes klass skulle ha teater och cirkus och att hon skulle vara "la cigale" men att hon inte tänkte vara med.
Vad är en cigale? tänkte jag, men sa bara:  Jaha, det får du prata med din lärare om, för man kan inte bara låta bli att vara med utan att säga till i förväg, det blir oschysst mot de andra om någon plötsligt vägrar göra sin roll.
(Iskall mamma, va? Jag vet att det inte funkar att tjata på Victoria, och jag hade inga planer på att skriva en lapp och säga att hon inte ville vara med. Det här fick hon allt lösa själv.)

Jag letade rätt på la cigale på franska wikipedia och det var ett fult kryp. Ungefär som en gräshoppa fast brun och trist. Ett par fe-vingar och några spröt på ett diadem blir nog bra, tänkte jag.

I tisdags skulle hon prata med läraren, men när hon kom hem sa hon att han hade sagt att det inte var någon fara om hon inte kom ihåg allt (det var ungefär tre meningar hon skulle säga), och att en cikada är svart eller brun och har sådana här vingar, och så ritade hon upp formen på ett papper. Tydligen dög inte de små lila fe-vingarna som hon hade haft med sig.

Så igår sydde jag cikada-vingar och hon övade så duktigt och blev så nöjd så. Hur i hela friden skulle vi har fått tag på ett par cikada-vingar om jag inte hade haft lite lämpligt material liggande (ståltråd, grå organza och resårband) så att jag kunde sy ett par vingar? Med så kort varsel dessutom.
Så här såg det ut när hon var klar:

Jag gick till skolan för att titta idag och hon var så duktig så. Några av barnen till och med ropade "Bravo, Victoria" efteråt. Härligt att hon bestämde sig för att hon vågade!

Skön söndag!

Igår njöt vi mycket av att kyrkan började klockan tio istället för nio, det är på prov ett tag för att se om folk kommer i tid bättre då... Och ja, den här första söndagen i alla fall så var nästan alla där klockan tio, itället för väldigt få klockan nio. Även vi, som bara har fem minuters bilväg dit, har svårt att hinna till nio, det blir stressigt och stökigt, för det är inte så kul att behöva gå upp tidigt på en söndag, och Jared går bara inte att stressa, allt blir pannkaka då...
Men igår på morgonen var det lugnt och skönt och allmänt trevligt hemma.

När vi hade ätit middag (kyckling med ris och citronpepparsås, en favorit sedan ca 15 år tillbaka) packade vi bullar, kex och mjölk i en kylväska, tog med filtar och solstolar och styrde kosan mot närmaste berg. Vi körde på känsla och efter ungefär en halvtimme bestämde vi oss för att vi var framme. Massor av gräs att springa runt på, vacker utsikt åt alla håll och ingen annan i närheten. Det var lite väl svala vindar, men det var härligt ändå. Fast jag undrar om det är orsaken till att Diana är så snorig idag?

Hemma blev det pastasallad (med kycklingrester) till middag och sedan marängswiss med hastigt ihopvispade hemgjorda små maränger och Agnetas smarriga chokladsås. Tur att hon var hemma när jag ringde och frågade om receptet.  Mums!

En riktigt skön söndag tillsammans med familjen, underbart!