Nån som samlat på fotbollskort o sånt?

Sedan slutet av augusti och till och med november ut får man, alldeles gratis, samlarklistermärken från Dreamworks när man går och handlar på Cora, vilket är vår favoritstormarknad. För varje 30€ man spenderar får man ett paket med fem klistermärken i, och för vissa produkter får man 1-3 paket extra, beroende på vad som är veckans kampanj. Och så får man en fin bok att klistra in allting i. Det finns massor av information om olika djur i boken, tex ett uppslag om katter, och så får man klistra in några "Puss in Boots" klistermärken där, osv. Ni fattar va?

I alla fall, idag fick man dubbelt upp av de här paketen när man handlade, så medan Victoria var på ridskolan passade jag på att handla, och särskilt av veckans kampanjvaror, förstås. När jag betalade frågade kassörskan om jag ville ha klistermärken till mina barn, och när jag svarade ja tittade hon på kvittot (det är automatisk uträkning av hur många paket man får) och sa "vingt-deux". För er som inte kan franska betyder det tjugotvå! Alltså 110 klistermärken eftersom det är fem i varje paket.
Totalt finns det 112 olika klistermärken i boken, och eftersom vi är en stor familj och handlar en hel del så har vi klistrat in en hel del redan.
När maten var inplockad och vi hade sorterat alla klistermärkena visade det sig att det, av dagens 110 klistermärken, fanns hela FEM som vi inte redan hade... Suck. Vi saknar 31 för att få en full bok, och det vill man ju ha, så klart. Tur att de är gratis, annars hade man kunnat bli fattig på det här.

Men fotbollskort höll ju folk på och bytte med varandra, jag har inte hört talas om att barnen byter de här korten med varandra, tyvärr, vi har en rätt rejäl hög med extrakort nu, och större lär den bli, vi är ju inte ens halvvägs i kampanjen.

Som extra bonus finns det en tävlingskod i varje paket, och skriver man in den på internet kan man vinna ett Xbox360 med Kinect, de lottar ut fyra varje vecka. Det skulle ju inte sitta fel med en sån. :)

Ett gott skratt förlänger livet, eller hur?

Jag vet att det var lite dystert i mitt förra inlägg, men nu ska ni få anledning att skratta, om ni följer den här länken: Now That's Funny.
Det finns så mycket att oroa sig för, eller bryta ihop över, varje dag. Men om man har glimten i ögat och lär sig att vara positiv så blir allting så mycket lättare. Visst är det så?

Så i morse, tio minuter innan vi skulle åka till kyrkan, när Jared helt utan förvarning kräktes välling över sig och hela köksgolvet bröt jag inte ihop. Stackarn, han är jättefebrig, och kan alltså inte gå till skolan imorgon, han som just har börjat vänja sig vid sina nya rutiner och lära sig hur det funkar där. Extra trist är att jag skulle träffa en ny väninna imorgon förmiddag, nu fick jag ställa in det. Trevligt är att jag slipper gå ut i ösregnet som de har lovat vi ska ha imorgon...

Inte heller bröt jag ihop senare idag när en av mina favoritkjolar fick ett stort hål i baken för att en nit på stolen jag satt på var dåligt ditsatt och gjorde en reva. Kjolen är trots allt närmare 15 år gammal, och jag borde kunna sy en ny utan större problem. Jag ska bara ta mig tid att göra det...

Och när jag hittade ovanstående artikel igen (jag läste den för ett par månader sedan), så skrattade jag minst lika mycket som förra gången jag läste den. Det kallar jag att ha rätt attityd till livet. Jag tror att jag måste börja skratta mera.

När Diana ritade på vår nya tapet igår (med en bläckpenna som jag hade lagt åt sidan tillfälligt eftersom jag höll på att skriva dagens inköpslista) var det inte nära till skrattet...
Men när hon senare gick runt och sa "Vad har du gjort?! Det var inte så bra..." med en barsk liten röst och gick till Johannes och sa "Man får inte rita på väggen! Diana måste säga förlåt, pappa." Då flinade jag lite, i alla fall.

Hur?

Hur ska man orka?
Hur ska man räcka till?
Hur ska man klara av allt?

Det suckade jag över för en stund sedan, och tänkte att en av de få saker som får mig att fundera över om vi verkligen ska bo här i Frankrike är skolan. Det är så långa dagar och så mycket läxor, och när franska inte ens är barnens första språk är det jättetufft.

Emma satt tre timmar med läxorna i måndags, och Victoria har suttit och skrivit av en text i en skrivbok - bara en A5-sida - i 1 1/2 timme, och använt lika mycket tippex som bläck, eftersom man inte använder blyertspennor i franska skolor och dessutom måste skriva en krusidullig skrivstil. Båda satt mer eller mindre och grät på slutet.

Nu när jag satte på datorn för att kolla mejlen hade jag fått bland annat detta:
Balancing motherhood in real life
Bra skrivet och tänkvärt. Det går nog att orka/räcka till/klara av allt, bara man gör det lite i taget. Eller vad tror ni?

Här är det dags att stänga av datorn och se till att barnen kommer i säng. Johannes fick plötsligt ge sig av till Tyskland för ett par timmar sedan, hoppas att allt går bra och att han kommer hem i morgon kväll och inte på lördag...

Så smart man kan vara...

I morse när Jared skulle klä på sig ville han inte ha sina tisdagskalsonger, han ville ha sina onsdagskalsonger. (Jag köpte ett paket kalsonger med alla veckodagar på för ett tag sedan.) För då är skolan stängd. Smart kille, va?

Tyvärr funkade det inte, det var skola i alla fall, för det är ju ändå tisdag, oavsett vad det står på kalsongerna... Tur att jag hade varit superpedagogisk och markerat alla skoldagar med grönt på kalendern, då kunde jag ju visa att det var skoldag idag.

Han var inte ledsen när jag lämnade honom idag, men han var arg när vi skulle gå hem, för någon, fröken antar jag, hade laminerat en liten gul dinosaurie med hans namn och foto och hängt vid hans krok. "Ta bort den" klagade han en massa gånger, men fröken sa att den skulle vara där, konstigt att hon inte gav med sig, eller hur?  ;-)

Så, hur gick skolstarten?

Jodå, vi har överlevt, allihopa...
I måndags startade Jared kl 8.20, Victoria 8.30 och Emma 9.00. Jennifer var ledig och erbjöd sig att följa med Victoria, som faktiskt skulle vara kvar i samma skola, och det var Victoria nöjd med.
Johannes tog ledigt på förmiddagen så jag gick först med Jared till hans skola, maternelle, och stannade i några minuter innan jag sa att nu måste jag gå hem till Diana, och sedan kommer vi snart och hämtar dig när skolan är slut. Han var inte riktigt nöjd med det, men lekte vidare med legot.

Raskt hem och gå med Emma till college, där vi under uppropet såg alla hennes vänner hamna i andra klasser, och inte en enda fanns kvar när Emma ropades upp, i den sista av fem klasser i hennes årskull. Inte någon alls från hennes gamla klass hamnade i hennes klass. Inte ens en bråkig kille. Konstigt hur de fördelar folk.

När det var dags att hämta Jared (11.20) öppnade fröken dörren till korridoren och ropade upp några namn i taget, allteftersom hon såg barnens föräldrar. När hon sa "Jared" tittade jag in och när han såg mig började han gråta och sa "mammaaa" och så sprang han till mig och grät i min famn ett tag innan vi samlade ihop oss. Fröken sa att han hade gråtit mycket. Stackarn.

Vi fick en kontaktbok och där stod det lite saker man skulle ha med sig, så efter lunchen körde Jared och jag och handlade en stor grön pärm och två gröna askar med näsdukar. Grönt är hans älsklingsfärg. Tyvärr fanns det inga gröna innetofflor eller gröna målarförkläden i den affären, så det får vi ta en annan dag.

Så, på tisdagen när det var dags att gå till skolan var han ju inte så sugen, men jag visade på hans kalsonger och sa "titta, det står tuesday, det betyder tisdag och då är det skola. Och vi måste ju lämna din pärm och dina näsdukar". "Jaha", sa han, klädde på sig och gick. Jag stannade i två minuter, sedan stressade jag hem och gick med Jennifer till college. Hon började nämligen klockan nio.
Det var omkastning i klasserna och nya klassföreståndare, det verkar vara standard att man gör så varje år här, och Jennifer blev lite missnöjd när hon insåg att 16 ur hennes gamla klass fortfarande gick i hennes klass, men hennes kompisar som gick i parallellklasser förra året gjorde fortfarande det, så vad var vinsten med att blanda om? Fast när hon kom hem och visade sitt schema var hon jättenöjd, hon slutar vid lunch på fredagar, har flera sovmorgnar och går sällan till halv fem, som är den normala sluttiden.
Emma har en sovmorgon/vecka och slutar alltid halv fem. Fast hon är ju ledig på onsdagar, och då har Jennifer tre timmar på förmiddagen, det hör till när man blir äldre.

När jag hämtade Jared grät han igen när han såg mig, men fröken sa att det hade varit mycket bättre idag, och han berättade att han hade åkt rutschkana, det gjorde han inte på måndagen, när jag frågade då sa han "jag var ledsen", men nu hade han åkt och lekt, men inte ritat med en gul penna. Så klart, han gillar ju bara grönt. Så det berättade jag för fröken idag, att han älskar grönt.

Igår var alla utom Jennifer lediga, och idag var det kaos att komma iväg ordentligt, det var första gången jag var tvungen att ta med Diana på morgonen, och Victoria fick också gå med oss, eftersom det inte var någon annan hemma, och hon kan inte ens låsa vår dörr. Vi lämnade Victoria vid hennes skola, för två av hennes kompisar kom just, och gick vidare till Jareds skola. Diana sprang glatt in och stoppade armen i toaletten, suck, det är Diana i ett nötskal just nu...
Jared klädde av jacka och skor, men klädde på sig skorna igen när han insåg att Diana och jag inte skulle stanna. Han blev ledsen och grät och sa att han ville gå hem till Emma, till Jennifer, till pappa, men de är inte hemma, sa jag, Diana och jag kommer och hämtar dig om en liten stund, när skolan är slut. Så jag lämnade honom lite ledsen idag, det var hemskt, men i det här landet har man ingen inskolning, det är meningen att man bara ska gå.

Hela vägen hem satt Diana i vagnen och sa "Jared", och när vi kom hem och jag stängde dörren bröt hon ihop totalt, och hon sitter fortfarande på golvet och gråter "Jared"... Hon har kommit upp från garaget i alla fall (vi kör in vagnen det hållet), hon gick förbi mig och hämtade en napp för en stund sedan.  Jag har försökt muta med både bad och godis, men hon är inte lättmutad, den damen... Det är bara att vänta till det går över. Snart, hoppas jag.

Uppdatering: Diana slutade gråta, bad om välling och sov i 1 1/2 timme. Sedan var det dags att hämta Jared. Han grät inte så fort han såg mig, men när han kom fram till mig och fick en kram gjorde han det.  En liten förbättring?
Fröken sa att det hade gått bra idag, och Jared sa att han hade åkt rutschkana, och lekt med lego. Men han sa också att han hade varit ledsen. Hoppas att det går över snart. Även om han gråter mest så är han inte den enda som gråter när det är dags att bli hämtad, och det är kanske en liten tröst...

Att slösa bort sin tid...

Idag känns som en ovanligt seg dag. Det är sista dagen på sommarlovet, och det är inte direkt brist på saker som behöver göras innan dess, men brist på "ta mig i kragen och gör det!" Så istället har jag slösat bort en timme på att skaffa mig ett facebookkonto och försöka fatta lite hur det funkar där... Jag har alltid varit lite anti-facebook, men samtidigt är det väl smidigt att kunna ha lite koll på sina gamla bekanta...

Och nu när min granne flyttat till Kina och skriver långa mejl på franska (vilket tar mig en evighet att dechiffrera, men är mycket bra övning, och tur att det finns Google Translate, för ibland fattar jag fel...) och sedan lägger till "det finns foton på Facebook" kunde jag inte hålla mig längre.
Nu ska jag bara reda ut hur jag ska hitta henne där så kan jag se hur set ser ut där de bor...

Så, vad har vi att göra innan skolstarten som är så viktigt? Jo, Jennifer och Emma har fått vars en lång lista med skrivböcker och annat material som de måste ha, och trots att vi har varit i två affärer saknar vi fortfarande några saker.
Listorna med böcker till alla ämnen är jättespecificerade som tex: "24x32 cm, små rutor, 96 sidor". Och så behöver Emma gympakläder och Jennifer gympaskor.
Och Emma behöver ett telefonabonnemang, jag vill kunna nå henne om jag inte tycker att hon är hemma i tid, nu kommer de att få åka buss hem efter skolan eftersom grannen som flyttat till Kina förut var den som hämtade, och Johannes lämnade dem på morgonen.

Men Johannes är i Tyskland, och att ta med Jared och Diana på shoppingtur är något som gör mig svettig bara jag tänker på det... Så det blir nog i morgon när han är hemma igen och vi antingen blir två vuxna på shoppingrundan, eller vi kan dela upp oss så att en är hemma med dem som inte behöver handla något.

Men det där med att slösa bort sin tid, förresten. Det är lätt att man har för många saker på sin dagliga "att-göra-lista", och inte sällan missar man att göra de viktigaste först, så när kvällen kommer och man är för trött för att göra mera inser man att man har de viktigaste kvar, för att det inte prioriterades. Men det ska det bli ändring på här.
Jag har insett att om jag inte planerar mina dagar ordentligt och går upp i tid på morgonen finns det stor risk att allting blir pannkaka nu när Jared ska börja skolan, för plötsligt måste alla vara klara och utanför dörren redan innan åtta på morgonen om Jared ska hinna i tid till skolan. Hur ska det gå? Och en stressig morgon kommer inte att göra att Jared är på nåt vidare humör, och då blir det säkerligen inte bra med skolan... Så, på måndag börjar det nya livet med full fart. Önska mig lycka till. ;)

Annorlunda: Telefonvett

Alla fransmän svarar bara "allo?" när man ringer. Jag vet att det finns svenskar som gör det också, men jag tror ändå att de flesta svarar med för- eller efternamn, eller med företag/institutionsnamn.
Jag blir galen när jag tar mod till mig för att ringa någonstans och så får jag bara ett "allo?" i örat så jag inte ens vet om jag har ringt rätt!

Det hände häromdagen när jag ringde till farbror doktorn för att boka tid för Emma att äntligen få en spruta, för nu hade apoteket fått hem den rätta, om någon kommer ihåg att de hade läst fel på receptet förut...
Nu har hon fått sin spruta, i tisdags kväll, och hon hade så ont i armen igår att hon fick äta alvedon och ha armen i mitella och skriva med fel hand på franskaskolan.
Men så är hon ju lite ömtålig också, lilla Emma, som ändå är så stor att hon ska börja college på måndag...

Och sedan hände det igår igen när jag ringde till Jareds maternelle för att kolla när de börjar. Det var rektorn som svarade, men det visste ju inte jag eftersom hon bara sa "allo?". Suck. Men i alla fall så börjar de på måndag  klockan 8.20, ingen mjukstart här inte, och ingen inskolning heller för den delen...
Jag ska bara gå dit, säga "hej då" och gå hem och lämna honom med en massa fransmän och hoppas att han överlever och inte sitter och gråter i tre timmar tills jag får hämta honom igen. Stackars mig, jag kommer att vara så orolig... Och stackars Jared, som är en orolig liten varelse, hur ska detta gå?
Han verkar se fram emot att börja skolan, men han lyssnar inte riktigt på mig när jag säger att jag inte kommer att stanna med honom...

27,2 grader inne...

Ja, så varmt har vi haft det här denna veckan... Det har varit över trettio grader varmt i en vecka, och det märks även inomhus. Vårt hus är inte så välisolerat, så på vintern är det kallt (och vi får lägga massa pengar på olja...) och på sommaren är det varmt.
En klimatanläggning av något slag vore trevligt, men eftersom vi bara hyr huset vill man ju inte lägga för mycket egna pengar på det, det får vi ju inte tillbaka när vi flyttar...

Så nu när det har varit så jättevarmt så öppnar jag alla fönster när jag vaknar, för att vädra ut lite innan det blir för varmt, och sedan stänger jag alla fönsterluckor eller persienner när solen närmar sig så vi sitter här i mörkret hela dagen... Urtrist.
Jag avskyr att det är helt fördraget och instängt när jag är hemma, jag vill kunna se vad som händer utanför.

Allteftersom solen flyttar sig runt husknutarna öppnar jag upp fönsterluckorna igen, och öppnar fönster för att få lite cirkulation på luften här, annars känns det som i en bastu...
På kvällen när det är sovdags är det inte helt lätt att somna, för det är så varmt, och på övervåningen där de stora tjejerna sover är det ännu värre. Inte ens i källaren är det behagligt, där är det minst 23 grader också.

Jag gläds åt väderprognoserna som säger att temperaturen ska sjunka tio grader nu, men hoppas att det håller sig runt 20-25 ett bra tag till. Jag kommer ihåg att det var varmt och skönt länge förra hösten.

I lördags kväll åkte vi och badade, det var härligt. Jared provade på att använda simring, och sedan var han helt fast där ute på det djupa vattnet med Johannes och de stora tjejerna. Jag och Diana höll oss på grundare vatten, hon ville inte ha någon simring men hon ville gärna gå ut så hon fick vatten ända upp till hakan, tills hon råkade få en liten kallsup, då gick hon in en bit, men hon glömde snabbt sitt missöde, och gick längre ut igen...

När klockan närmade sig åtta tyckte vi att det var dags att åka hem, även om det fortfarande var över trettio grader varmt. Diana tyckte inte att hon hade badat färdigt, och skrek och försökte gå i vattnet igen hela tiden medan vi bytte om och samlade ihop oss, så till slut bar jag henne skrikande till bilen, iförd bara blöja eftersom hon slet av sina kläder när jag försökte klä på henne. Behöver jag säga att många tittade på oss? Hon skrek hela vägen hem och länge hemma också... Envis är bara förnamnet...

Nästa eftermiddag sa Jared "Jag vill inte bada en annan dag". Först blev jag lite förvånad, för han hade ju haft så kul, men så insåg jag att han menade att han ville åka och bada igen idag. Fyndigt tänkt.

Hemma igen

Jepp, vi har hittat hem till Frankrike igen. Vi kom tillbaka för en vecka sedan, maken jobbar men vi andra är lediga ett tag till och samlar krafter inför skolstarten...

Efter att ha tillbringat tre veckor i Bergkvara stannade vi två veckor i Stockholm innan vi for hem igen. Vi hann med att träffa alla släktingar, även tre små kusiner till barnen som vi inte träffat förut: Rebekah som redan har hunnit bli ett år nu, Linnéa som föddes i juni och så lilla Vera (jag tror att det är spikat att hon ska heta det) som föddes sista juli.

En av höjdpunkterna på resan var släktträffen vi hade den 23 juli. Min mormor, hennes tre barn, elva barnbarn och tio barnbarnsbarn och allas "respektive", totalt 36 personer, träffades och åt gott och umgicks hela dagen, och de flesta nästa dag med, och många av oss i ett par dagar till.  Det var fulla hus och fullt ös, och det var jättekul att alla kom! Jag undrar när det blir nästa gång?
Här är vi allihop, med hund och allt:

Njuter...

Jag sitter här på trappan i solskenet och njuter av värmen, men också av att SE ordentligt. Jag lämnade in mina glasögon på reparation i fredags, och när det är gråmulet kan jag inte riktigt motivera användandet av solglasögon så jag går runt och ser halvbra.
Men nu sitter jag i solskenet med solglasögon och försöker låta bli att bli helt galen när jag skriver detta på en Iphone, jag är inte alls kompis med ta Gent ordet... Därför slutar jag nu, med sinnet i behåll. ;)

EDIT: Men vad står det? ta Gent ordet? Jag vet att jag skrev tangentbordet och inget annat, så det så! Som sagt, jag är inte kompis med tangentbordet, eller just i det fallet, den där funktionen som tror att den vet vad jag försöker skriva även om jag inte vet det själv... den får gärna ändra kag till jag, men i övrigt hittar den på mycket konstigheter...

Svensk sommar?

17 grader och ösregn... Nej, den här veckan har det inte varit så härligt väder, men mina tjejer är lika glada ändå, man måste ju inte gå och bada bara för att ha kul med sina kompisar. Jag känner mig som en taxichaufför, i tisdags körde jag nio rundor hit och dit för att lämna och hämta barn eller annat... Men oftast försöker jag göra det lite mera samlat.

Jared och Diana är också nöjda, lite regn gör väl inget:

Solskyddet som mamma satte upp över sandlådan när det var så fint väder förra veckan, fungerar inte riktigt som tak för regnet, det droppade igenom och blev en väldigt fin pöl att gräva i...

I dag är det Bergkvara Water Festival, och tjejerna vill jättagärna gå, så klart... Jag har lyckats hitta en tvillingvagn som jag ska få låna, annars hade det inte funkat med Jared och Diana och allt folk och sent på kvällen... Men efter Eric Saade går vi hem, senare är det nog inte så "barnvänligt", med tanke på de öltält och folk i allmänhet... Och då lär väl klockan vara i närheten av tio, så det får allt räcka.

Semester och sorgliga avsked...

Det här skulle jag ha skrivit i måndags, men jag hann inte riktigt med, det var så mycket annat som var mer akut innan vi kunde ge oss av på vår långa bilresa mot Sverige. Klockan var nästan tio på kvällen innan vi kom iväg, vilket innebar att Jennifer, Emma och Victoria fick träffa grannarna lite mera denna sista dag än de hade hoppats på.

Våra grannar flyttar till Kina medan vi är i Sverige, så det var sista chansen att umgås. Herrn i huset jobbar på Peugeot-fabriken här i stan och de ska vara i Kina i tre år, precis som vi är i Frankrike i tre år, så vi kanske inte ses mer.

Det känns jättetråkigt att de flyttar, för Nathalie (mamman) har varit till så stor hjälp ända sedan vi kom hit, tack vare henne har saker och ting gått mycket smidigare än vad de antagligen hade gjort annars, eftersom hon är trevlig och hjälpsam och mycket bra på engelska. Hennes tre stora flickor har gått i samma klass i skolan (eller parallellklass) som mina tre stora flickor, så all skolinformation har hon också fått, så när jag har undrat något har hon redan svaren.

Hon har varit så villig att hjälpa till, och har verkligen fått mig att känna mig mer hemma. Jag kommer verkligen att sakna henne mycket.
Jag sydde en tavla till henne, som tack för allt, och hon blev jätteglad, precis som jag hoppades, så klart.

Jag har sytt en tavla efter samma mönster förut, någon bloggläsare som vet hos vem den bor?  ;)

Resan var lång, men det gick bra även om det tog lååång tid. Johannes körde oss till Kastrup och därifrån fick vi klara oss själva, för han flög hem igen för att jobba i några veckor till innan han flyger tillbaka hit.
Jag körde vidare till Lomma, där vi fick den stora glädjen att träffa min syster Hanna och barnens lilla kusin som inte ens är en månad än. De är husvakter åt hennes svärföräldrar denna veckan, så det var mycket lägligt att vi kom just nu. I vanliga fall bor de i Malmö, och jag var inte sugen på att köra runt där i stan och inte veta var jag var...

När vi hade ätit en väldigt sen lunch/tidig middag och barnen hade sprungit av sig på en lekplats i närheten sa Victoria: "Ska vi sova över här i natt?" "Ööhh, ja, varför inte, det finns ju plats" svarade Leonard (Hannas man), så jag fick en god natts sömn innan vi tog itu med sista etappen på vår resa. Det var väldigt skönt, och så hann jag ju prata lite mera med Hanna också, vilket var trevligt.

Sommarlov!

Ja, nu är det äntligen sommarlov här även för Emma och Victoria. Jennifer slutade redan för en vecka sedan, för när man går i college (typ högstadiet) har den äldsta årskursen examensprov sista veckan, och då har inte lärarna tid för de andra eleverna, utan de får sommarlov tidigare. Lyx för dem.

Här i Frankrike finns det inga klassföräldrar, utan var och en som har lust får ge något till läraren. Det blir ju mycket dyrare för mig, och läraren lär ha svårt att bära med sig allt hem, så jag tycker att det är ett osmidigt system... (som en hel del annat i det här landet, för den som kommer ihåg att Emma behövde en spruta kan jag berätta att när apoteket äntligen fick hem den och vi fick en tid hos doktorn sa han att de hade beställt fel, så nu väntar vi på att de ska få hem rätt istället...)

I alla fall så köpte Jennifer en blomma alldeles själv till sin klassföreståndare, och jag köpte till de andra två, och så här blev det:

Jennifer virkade den gulliga amigurumin på bara några dagar, visst är hon duktig!

Kolla så fint inslagna de är, det har jag aldrig sett i Sverige, men så gör alla blomsteraffärer här. Jättetjusigt, eller hur?

Förresten så byter man klassföreståndare varje år här, både i grundskolan och i college, och i college ska de dessutom blanda om i alla klasserna, och ingen vet vem de ska gå med till hösten... Inte för att det har varit struligt i klassen, utan bara för att det är så man gör här. På Jennifers skola går det fem klasser, och alltså delas alla klasser i fem delar och blandas om ordentligt.

Och alla i grundskolan får skrivna rapporter tre gånger per läsår över hur väl de lyckas nå målen, som är ca 20 punkter i matte och lika många i franska och dessutom några i uppförande, läsbar skrivstil mm. Skalan är 1-4, där 1 betyder att man kan det, och 4 betyder att man inte kan.
På college får man istället veta klassens medelpoäng, min och max i varje ämne och sitt eget medel. Dessutom en siffra i rangordning var man själv ligger i det hela, inom varje ämne och totalt. Inte så kul om man ligger långt ner på listan... Alla lärare skriver nån mening om hur man lyckats i varje ämne, och är man duktig skriver läraren dessutom "felicitations!"

trettio plusgrader i skuggan...

Ja, det är tredje dagen i rad som väderprognoserna utlovar sådan hetta. Just nu har vi öppnat alla fönster på husets skuggsida, för där ute är det hittills svalare än vad vi har inne, vilket är 25 grader.
Fast imorgon och resten av veckan ska det bli svalare, bara runt +22 istället för +33 som det ska bli idag.
Förra sommaren var det minst 30 grader tre veckor i sträck i juli, men det lär vi inte få uppleva  i år, för vi ska vara i Sverige hela juli... =)
Tur att jag har köpt så coola nya solglasögon, nu får jag verkligen användning för dem. Det är mina första solglasögon med korrigeringsglas, som det så fint heter. Tänk, på alla år jag har haft glasögon har jag aldrig investerat i det förut...
Jennifer har också fått solglasögon, det var ett erbjudande "andra paret för 1€" när hon beställde glasögon häromveckan, så då valde hon att det andra paret skulle vara solglasögon, med styrka så klart.
Så nu kan vi vara coola ihop...

Annorlunda: Post

När vi flyttade hit fick vi veta att det var postutdelning även på lördagar, jättebra, tänkte vi. Men lördagar är ju som en vanlig vardag här, så det är ju inte så konstigt egentligen.
Efter ett tag insåg vi att den svenska Posten nog är battre än den franska La Poste i alla fall... Brevlådorna töms jättetidigt här, många redan vid 10 på förmiddagen (9 på lördagar), några vid tre på eftermiddagen (10 på lördagar) och en, den som är inne på stora postkontoret, töms klockan 17 (11 på lördagar) även fast postkontoret stänger senare.
Jag tänkte att det kanske är för att vi bor i en liten stad, och kollade hur det är i den större staden bredvid oss, men det är lika illa där. Det roliga är att på hemsidan där man kan söka efter brevlådor och deras tömningstider kan man välja "kväll" och "natt" men man får inga träffar alls...

En annan intessant sak är att alla har likadana postlådor, och brevbärarna har en huvudnyckel så att de kan lägga in paket som inte skulle få plats i inkastet annars. Ganska smart system, så slipper man gå och hämta sina små paket någonstans. Och större paket får man också hemlevererat. Men är man inte hemma får man en avi att hämta på postkontoret, om inte grannen vill ta emot det, det verkar vara vanligt att de gör så.

Portot är också billigare än i Sverige, inom Frankrike kostar ett frimärke till ett vanligt brev 58 cent och till Sverige är det 75 cent.  Portot dubblas inte heller för varje viktgräns som i Sverige.I början blir det bara lite dyrare, men om det går över 250g blir det plötsligt jättestor prisskillnad, från 1€80 till 4€10 om man skickar till Sverige. Och de är inte så snabba, två dagar inom Frankrike och oftast fyra dagar till Sverige.

Yes! Jag klarade det!

Jag har ett jätteläckert träd utanför sovrumsfönstret, jag har ingen aning om vad det heter och jag har inte sett några i Sverige. Det är så fint när det blommar, och jag har retat mig lite på att jag missade att ta kort på det, så nu har jag verkligen hållit utkik för att inte missa det igen, och förra veckan var det dags. Tur att jag hämtade kameran genast, för nu har de flesta blommorna vissnat igen. Så här fin utsikt hade jag då:

Och så här såg det ut i mars, om ni vill se lite mer av själva trädets form, och inte bara av blommorna:

Och en annan orsak att ropa "yes!" är att jag har klarat av två av inlämningsuppgifterna i min högskolekurs i Fotografi - Visuell kommunikation. Bara två kvar, jag undrar om jag hinner med det innan vi tar sommarlov och åker till Sverige om två veckor. Kursen har fri fart och man har två år på sig att bli klar, men det vore ändå skönt att bli färdig, annars är det nog viss risk att jag glömmer bort att avsluta den... 

Annorlunda: Att hälsa på folk

Och då menar jag hälsa på, inte hälsa på, det är ju verkligen annorlunda mot i Sverige. Det är en faslig massa kindpussande och inte mycket handskakningar här. Jag trodde att kindpussande kunde jämställas med vårt svenska sätt att krama om någon när man ses: det är förbehållet vänner. Man kramar ju inte sin läkare, tex. Men så är det inte här.

Igår var jag hos en kiné (en ryggknäckarläkare) som är god vän till våra grannar. Jag fick skjuts dit av Nathalie och en av hennes döttrar, och de gick in för att hälsa och presentera mig och fråga honom om han kunde någon engelska. I alla fall, de hälsade och pussades, han sa till dottern "oj vad du har vuxit" och pussade henne med, och sedan undrade han om han kunde pussa mig också. Så, jag blev pussad på av en vilt främmande karl. Ja, ja,  det här landet är lite underligt, men man vänjer sig vid en hel del konstigheter. (Han kunde lite engelska och han var en duktig läkare, jag kände mig tre centimeter längre när jag gick därifrån.)

En bekant som jag diskuterade saken med för ett tag sedan sa att han tyckte att det kändes mera intimt att krama någon än att pussa dem på kinderna, och att kramas var han inte alls bekväm med. Hm.

Även barn pussas, om Victoria ska leka med någon så är det en väldig massa pussande, barnen pussas, mammorna pussas, och barnen pussar det andra barnets mamma... Och så lika dant när man ska gå hem.

Bisous, heter det förresten, om någon undrar.

Inte konstigt att man har lite svårt att sova ibland...

Härom kvällen när jag skulle gå och lägga mig såg det ut så här i vår säng:

Jag insåg då hur mycket plats man kan ta fast man är ganska liten... Oftast är det Jared som inte stannar i sin säng mer än halva natten, men senaste veckan har Diana kommit på att hon inte alls vill sova, och då särskilt inte i sin egen säng. Hon är den enda av våra barn som faktiskt har velat gå och lägga sig när hon är trött, och somnat själv i sin egen säng i mer än 1½ år, som regel. (Inga regler utan undantag, naturligtvis...)

Men för ett par dagar sedan orkade jag inte ta mig tiden och energin att krångla med dem för att de skulle sova i sina egna sängar, utan jag sa till dem att de fick sova i vår säng, och så bäddade jag ner dem och sa godnatt. Och sedan hördes inte ett pip. Helt otroligt, de bara somnade! Utan att bråka med varandra eller hoppa i sängen eller nåt... Så Johannes och jag kunde sitta i soffan i godan ro och titta på CSI.
När vi hade tagit kort på dem bar vi över dem till sina egna sängar, och fick sova en stund utan deras kramgoa/sparkande sällskap...

Utflykt till Montagne des Singes

I lördags eftermiddag var vi på utflykt till Montagne des Singes, på svenska blir det  Apberget. Det ligger i Alsace, ca 12 mil härifrån. Där bor ca 200 små makakapor som importerades från Marocko för länge sedan. Nu har de just fått ungar, så det var jättekul att se aporna i alla olika storlekar. De går helt fritt i parken, och man får lite förhållningsregler för hur man ska uppföra sig: inte klappa aporna, inte störa apor med bebisar, hålla sig på en meters avstånd, inte ha några öppna väskor eller saker som sticker ut och ser spännande ut osv.

Det var jättevarmt ute (27 grader), så vi var glada över att det fanns gott om träd som skuggade oss när vi gick på stigen genom parken, annars hade det varit outhärdligt att gå där, men nu var det skönt och behagligt.

När man betalat sin entréavgift får man en näve popcorn att mata aporna med och vi hade jättetrevligt hela familjen, även om Jared inte ville titta på aporna först, utan mest vände bort huvudet om man sa "Titta, Emma matar apan" eller nåt liknande. 

Fast när jag sa "Titta, apan äter broccoli!", då tittade han och svarade förvånat "Apan äter broccoli!" och sedan var han mera intresserad av resten av turen. Jared älskar broccoli, och äter den precis på samma sätt som apan på bilden... 

Diana var lite sur på slutet över att hon var tvungen att sitta i vagnen, men vi vågade inte släppa ur henne, då hade hon väl sprungit in till aporna och blivit biten eller nåt...

På de nedersta bilderna kan man se en liten unge som leker, och en annan som hänger under mammans mage, om man tittar noga.

Fête de Maman

Japp, det var Mors dag i det här landet också igår, även om det inte verkar vara någon logik alls i hur det är i olika länder. Inga EU-regler där, inte...

Jag blev i alla fall ordentligt uppvaktad igår. Jennifer, Emma och Victoria hade bestämt sig för att de skulle laga mat efter kyrkan medan jag gick och vilade en stund. När jag klev upp ur sängen efter en timme hade de fortfarande inte enats om något som Johannes tyckte var bra, så det slutade med att Jennifer och jag lagade mat i stället. Couscous med flagad mandel och persilja, kycklingnuggets och ciabatta med tomatsås och ost. Allting färdigt från frysen och alltså snabbfixat. Till efterrätt hade jag köpt lyxig chokladmousse i portionsförpackningar. Den var precis så god som den såg ut i affären, jag har spanat på den ett tag, men inte haft någon anldening att köpa den förut...

När vi hade ätit klart sa tjejerna att jag kunde gå och sätta mig i källaren ett tag för de skulle fixa lite, men jag föreslog att jag kunde sitta och sola på balkongen istället, och det fick jag. När jag fick komma in igen fick jag en lapp med ett tjusigt litet rim på, och det ledde mig till nästa lapp, osv tills jag till sist fick ett stort paket med massor av fina saker i:

Emma hade gjort ett fint kort i skolan och skrivit av en dikt på 20 rader som hon kunde utantill, och målat en pappask och fyllt med potpurri som luktar jättegott.
Victoria hade skrivit en lista med saker som jag gör och saker som hon gör, samt dekorerat och laminerat den. Hon hade också gjort en stor tärning som jag fick kasta och så gjorde vi det som stod där: spela spel och gå på promenad. Dessutom fick jag en kruka med jord och lavendelfrön att så.
Här tar de allvarligt på Mors dag i grundskolan, förra året fick jag också fina saker som de gjort där.

I college har de ingen avsatt tid för att fixa presenter till mors dag, och det hade jag inte väntat mig heller, men jag visste att tjejerna tillsammans hade gått en runda på stan häromveckan efter sin franskalektion, och jag hade hört dem prata om att de skulle köpa något till mig, men jag hade aldrig förväntat mig allt jag fick:

Ett litet fint handmålat fat med en dikt att mamma liknar en ros som aldrig vissnar. Den var från en butik som ligger bredvid Atout Savoir där vi har franskalektioner. Jag vet att det är dyra saker där, och när Victoria sa "den kostade 10 €" varpå Jennifer sa "det fick du ju inte säga!" blev jag inte förvånad...
Jag fick också sex chokladbitar från en lyxig chokladbutik i stan (två åt jag upp innan jag kom på att jag skulle ta kortet) och ett par örhängen från deras favoritaffär. Så omtänksamt av dem, det märktes att de verkligen hade tänkt mycket på vad de skulle köpa, för det fanns förklaringar till allting de hade köpt. Jag blev verkligen rörd.

De fina Birkenskock-tofflorna fick jag av Johannes, när vi gick på stan in lördags sa han att jag skulle gå in och välja mig ett par i mors dags-present. Det är verkligen mode även på Birkenstock nu, inte alls som mina senaste tofflor, de fick jag som arbetsskor på Konsumentverket för 14 år sedan. Jag hade dem i mer än tio år innan de föll isär, och sedan dess har jag tänkt skaffa ett par nya, men jag är glad att jag inte gjorde det, för då hade de inte varit så här läckra!

Nu ska jag övertyga Jared om att vi ska gå ut och gå en sväng i det vackra vädret (solsken och +27 grader). Närmare bestämt till college och lämna alla papper, för nu har vi fixat foton, även om Jennifer tyckte att de var döfula, och sprutan till Emma är beställd på apoteket. Den fanns inte hemma, men kommer väl om några dagar, så då får hon gå tillbaka till doktorn igen. Osmidigt, som sagt, att vaccineras i det här landet.
(Jag tänker inte lämna Diana ensam här hemma, om någon undrar, men henne behöver man aldrig övertyga om att gå ut. Jared kan däremot vara väldigt upptagen här inne ibland.)